Med blicken mot framtiden
Vi satt tillsammans och pratade om glada minnen från förr, om hur livet ser ut just nu och om olika framtidsplaner. Blicken är riktad mot framtiden, det är roligt att ses och stämningen är god och glad.
Mitt i allt det glada är vi nog alla medvetna om att alla från barndomens sommargäng är här, alla utom en. Vi pratar om Marcus, nämner honom i sammanhangen precis som alla andra nämns. Men han är inte här och vi saknar honom. Mycket.
Numera vet vi att saknad och längtan inte behöver hindra blicken mot framtiden. Vi gläds med alla ungdomars framtidstro, vi kan känna glädje inför det som komma skall och samtidigt sakna dem som lämnat oss. Det sker i ett samspel och är våra villkor i livet.
Efter ett par timmar ska ungdomarna åka hemåt igen. Vi passerar fotot av Marcus, ser på de tända ljusen, var och en tänker sina egna tankar. Vi tar med oss vår saknad med blicken mot framtiden.
Frukost på altanen tillsammans med vänner från barndomens somrar.
Vad finns där framme? Nyfikenhet gör att man vill åka vidare och titta efter.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Du skriver fint & tänkvärt, Ingrid.
Kan den undre bilden föreställa "sundet" mellan Grisslan & Grisselön ?
Du har koll på geografin Pelle Bomb! Tack också för dina ord!
/Ingrid
Hej. Kände bara att det är dags att jag säger något. Jag vet dock inte vad jag ska skriva, eller vad jag borde skriva, men jag gör ett försök att visa att jag bryr mig.
Jag har aldrig varit med om att någon nära har gått bort. Jag har visserligen inga farföräldrar kvar i livet men det är något jag anser är naturligt att gå igenom. Att förlora någon som ni har gjort är inget man ska behöva vara med om -det tycker jag inte! Jag kan aldrig riktigt förstå vilken otroligt djup saknad och sorg ni bär på varje dag, men att stå utanför och se er ledsna är inte heller lätt. Jag kände aldrig Marcus, men jag hade velat, för han verkar ha varit en underbar person. Men ibland kan jag känna att det var bra att jag inte kände han. Jag hade velat ta en del av er börda på mina axlar men på det här viset kan jag istället för att sörja -trösta. När olyckan inträffade skrev jag med Martina på msn och enda sen dess bestämde jag mig för att jag skulle finnas där för henne. Att hjälpa och trösta det bästa jag kunde. Men nu när det gått mer än två och ett halvt år är det ibland svårt att veta vad man ska säga, (för vad av det jag säger kan hälpa?) och ibland är det svårt att dra upp.
Det jag försöker säga är att jag tänker på Martina och er ofta. Och varje gång fäller jag en tår, för er.
All lycka och glädje till er, och Marcus där han befinner sig!
/Moa-Stina
Hej Moa-Stina!
Blir så glad över din kommentar ska du veta! Jag var på gång att skriva ett svar direkt då jag läste den men då dundrade ett åskväder in över Gullviksfjärden så det var bara att dra ut alla apparater som riskerade att smälla sönder.
Jag tror att du ställer en fråga, eller beskriver en tanke, som många har. Vad gör man när det har gått två och ett halvt år? Ska man säga något eller ska man låta bli? Det är ingen lätt fråga att besvara. Vad jag däremot vill säga är att jag tycker att du, och flera andra av Martinas vänner, gör precis det bästa man kan göra. Ni finns till med all er omtanke, glädje och kreativitet för Marcus syster. Ni bjuder på livet och samtidigt visar ni att ni vet, att ni förstår. En ungdomlig styrka som jag tycker är beundransvärd. Sjukhusprästen, Mars Björk, sa till oss en gång att man måste leva för dem som lever, men att det inte innebär att man ska springa ifrån sorgen. För oss är sorg och kärlek så nära sammanbundna, de hör så självklart ihop.
Ett syfte med den här bloggen är att berätta om sorgen och kärlekens nära samband. Vi bor i ett samhälle där man nästan försökt bygga bort allt som har med död att göra. Jag tror att vi ska prata om alla våra livsvillkor, även döden, och jag tycker också att just ni ungdomar är de som lärt oss mest om ett naturligt och väldigt äkta sätt att sörja. Det tackar vi för!
Vill också säga att all den lycka och glädje du sprider, till oss genom att finnas för Martina, är ovärderlig. Än en gång tack för din jättefina kommentar!!
Kraaam Ingrid!!
