Ögonblick

Det finns ögonblick som är så fantastiskt vackra i vår natur. De ser nästan overkliga ut, som om någon målat en tavla men struntat i att vara realistisk. Igår kväll var det en sådan kväll. Eller rättare sagt några ögonblick under kvällen.

Det finns också ögonblick då en människa kliver in i ens liv för att sedan stanna kvar där. Ett exempel är då ett barn föds, barnet finns kvar i familjens liv oavsett vad som händer. Våra två barn kommer alltid att vara en del av våra liv. Martina finns med oss i livet och Marcus finns med oss på ett annat sätt.

Då jag var elva år klev en man in i vår familj, han gifte sig med min äldre syster men tog hela vår familj till sitt hjärta. Han kom att betyda väldigt mycket för oss alla och han har varit ett ledljus i mitt liv. Han läste den här bloggen så ofta han kunde, deltog i Marcus minnesstund och visade stor medkänsla och empati för oss alla. Nu är hans liv på jorden slut, hans ögonblick, och vi står där åter med känslan av det obegripliga. Hur kan en människa man älskar bara försvinna från livet?

Idag tänder vi ljus för vår vän Per och tänker på alla fina ögonblick vi haft tillsammans.


Solnedgång vid Gullviksfjärden

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Kommentarer
Postat av: Ingela

Men hu vilka tråkiga besked..............Det känns otroligt overkligt med tanke på att vi träffades nyligen och pratade om bland annat detta. Kan inte riktigt smälta........... Ja - i denna stund finns inga bra ord att ta till så jag skänker er alla mina varmaste tankar, mina omtankar och min kärlek!! Kraaaaaaaaaam Ingal

2010-07-28 @ 09:41:12
Postat av: Ingrid

Tack Ingela! Ja, vi pratade ju nyss om våra viktiga nära och kära. Hur olika människor fyller olika viktiga funktioner i våra resor genom livet. Ingen kan fylla alla funktioner för en annan människa utan vi behöver så många vi möter. Det är ju också så att när någon lämnar jordelivet så kommer man på så mycket mer som borde ha blivit sagt, saker man ville fråga om eller bara berätta för den personen. Det är så hårt att det inte går. Samtidigt kan jag känna en stor tacksamhet för allt som faktiskt blev sagt.

Kram på dig Ingal!!

2010-07-28 @ 14:49:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0