Tills vi möts igen...
Igår åkte vi ut till Kåge hamn och plockade ihop de marschaller som brunnit ut. Där ute brann många ljus som andra vänner till Marcus tänt och på så vis hedrat hans korta tid här på jorden.
Flera gånger under helgen har grupper av sångsvanar flugit över Kågefjärden i sin resa söderut. De lämnar våra trakter för den kalla årstiden som kommer. De har en lång och krävande resa framför sig. Svanarna turas om att ligga först i plogen, turas om att ta den mest ansträngande platsen. Då de behöver vila byter de plats och placerar sig längre bak i plogen. De visar oss ett sätt att tillsammans klara svåra strapatser och talar om att ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Tills vi möts igen.
Ljusen som får stå kvar och brinna ut.
Några sångsvanar som flög över Kågefjärden och som jag lyckades fånga på bild.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vilken fin symbolik med svanarna som hjälps åt. Jag har nog förr ofta legat i täten men tar nu tacksamt platsen längre bak, så länge det behövs. Fint att ni fått snö också! Kram
Vilken fin blogg! Jag har inte upptäckt den tidigare! Fina ord om en fin högtid och en kille som fattas oss alla! Kram
Det är nog inte så ovanligt att man lägger sig i täten och drar Ylva. Kanske drar man ibland också för länge och ser inte andra som kan ta den platsen ett tag. Glömmer sitt eget behov av lugn och vila. Det gäller nog att påminna sig själv att se sig om.
Tack Monica för dina ord. Du har inte sett bloggen förrän nu men däremot såg du vår son redan i tidiga skolår. Säkert har du och din familj en del minnen av honom som inte vi har. Dom kom rätt bra överens tycks jag minnas, min son och din dotter.
Kram på er!
Tänkte mycket på er allhelgona helgen,Att inte ha en plats på en kyrkogård att besöka. Ni är så starka som delar med er av era upplevelser. Kram
Kyrkogårdar under en Allhelgonahelg är varma och vackra med alla ljus och besökare som tänker varma, omtänksamma tankar om sina saknade. Jag har så svårt numera att tänka mig tanken att vi skulle stå vid Marcus grav. Tänker sällan att det skulle vara så. Kanske därför att jag inte kan ändra på det faktiska förhållandet. Vi kan se det vackra i att tända ljus vid havet och jag hoppas att vi kan hålla kvar den tanken. Det hjälper nog mycket att vi alla i familjen har en stark kärlek till havet. Så nära förknippat med Marcus.
Kramar för din omtänksamhet!
