Oro för att oroa
Jag säger det utifrån mina egna tankar, och jag tror det också är många fler som upplevt nära förluster som kan hålla med om detta. Det allra skönaste och lugnaste för hjärta, tanke och själ är att få nämna även de nära man förlorat. Få nämna och prata om dem i naturliga sammanhang. Prata klart. Se sorgen och se all den underbara lycka som de gav oss. Det gör så mycket ondare att undvika samtal som berör dem man saknar.
Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta upp smärtsamma samtalsämnen med andra. Det är med stor beundran och förundran jag inser att det finns så många modiga människor. Människor som ställer frågor, berättar och undrar. Det är med stor tacksamhet jag ser att så många vandrar längs vår väg och att vi kan ge varandra styrka.
September vid havet.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vad bra formulerat, precis så tycker jag också att det kan vara. Och man blir aldrig, aldrig oroad, upprörd eller ledsen av att prata om den man mist. Tvärtom tror jag att det är en förutsättning för att kunna delta i det vanliga vardagslivet. Kram till er!
Huvudet på spiken Ingrid. När ens egen oro vuxit till styrka att tala om de vi inte längre får rå om, stiger en förvåning hos andra över vår lättnad att kunna tala. Kommunikation är aldrig enkelt. Och inte när det handlar om sådant som döden, förlust och sorg.
skrivit det förr, gör det igen. Din blogg ger kraft åt mig och många andra att fortsätta att tala, skriva och andas dem som oss fattas!
Kram!!
Det är alltid så bra att få era kommentarer. Inget jag kräver, men det känns gott när någon kan känna igen sig. Jag är inte ensam med mina tankar.'
Kram till er båda och alla andra som som finns med!
Hej Ingrid.
Kände lite av det där när mamma och pappa dog, folk som nästan vände sej bort och helst inte ville se. Så det bestämmde jag mej før, det är bättre att säga något eller inte säga någonting alls, det blir så dumt att låsas som ingenting. Nu kom jag på vad jag har läst om Marcus sida, det var Ludmillas blogg. Tack før sist førresten...Kristina
Hej Kristina!
Jättekul att ses efter så många år! Uppskattar också vår pratstund där i festens glam. Ett rakt och äkta samtal.
Det är inte lätt för människor runtom sörjande heller. Ibland vill man prata om sina förluster och ibland vill man bara njuta av stunden som känns glad. Inte lätt för omgivningen att veta. Jag tror man måste visa själv väldigt tydligt vad man önskar. Avdramatisera lite.
En sak jag själv känner mig säker på är att det går inte att ta en saknad ifrån någon annan. Den måste få finnas där och den är mycket, mycket vacker.
Kram Ingrid
Jag håller helt med dig! Hjärtat blir LITE lättare när man pratar om det med någon. Jag förlorade min morbror i cancer för exakt 5 år och 8 dagar sedan. Och eftersom jag inte har pratat med någon om det här så känner jag fortfarande att hjärtat tungt.
Så fort jag tänker på min morbror så blir jag alltid lika ledsen. Som sagt,det känns mycket bättre om man kan prata med någon om dem som man har fölorat.
Håller med dig Ellinor!
/Ingrid
