Hur går det nu?
Jag fick frågan härom dagen av en bekant som jag inte pratat med på flera år. Hon undrade hur det går för oss nu. En omtänksam fråga, full av insikt om att barn är det dyrbaraste vi har. En undran för att hon ville verkligen veta. Vi pratade en lång stund om allt som hänt sedan Marcus försvinnande och det var ett gott samtal. Om hur dagarna fortsätter att gå och hur vi försöker hänga med i dessa dagar.
Då jag körde hemåt kom jag helt plötsligt på när det började kännas bättre. Det var i den stunden då jag hade insett att sorgen inte går över. När jag slutade förvänta mig att den skulle ta slut. Då jag insåg att sorg inte alls är farligt. Då kändes det faktiskt bättre. Hur konstigt det än kan låta.
Sol och nysnö.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Hej! Jag har läst eran blogg sen dag ett, för att den berör mig så mycket.
Har alltid själv varit så oerhört rädd att förlora någon nära. Och att läsa eran blogg har känslomässigt alltid varit betungande, men samtidigt så lärorik. Jag tror att jag på något sätt ville skapa en förståelse för hur det är att förlora någon, och eran blogg har varit det närmsta jag kunnat komma.
När min pappa dog i våras så kände jag sån enorm sorg att det inte går att sätta fingret på den. Den sorg jag känner idag är minst lika stor, men formad på ett annat sätt. Formad av längtan.
Att jag läser eran blogg idag är en helt annan sak än att läsa den innan det hemska hände inom min familj. Idag sätter ni finger på mina känslor, och ni ger mig genom den här bloggen hopp. Hopp om att saker och ting går. Ni ger mig alternativa lösningar att tänka, att se sorgen ur olika synvinklar.
Hatten av för er - och tack för att ni genom er blogg gör mig rikare!
/Stina
Tack Stina! För att du varit med och läst så länge och för att du ger mig så mycket tillbaka i det du skriver. Att kunna vara med och skapa hopp känns svindlande. Och det är inget man kan åstadkomma på egen hand. Jag tror det är när människor "öppnar dörren" som gnistan av hopp kan tändas.
Tack Stina!
