marcusminnesfond

Kanske kan det låta som en klyscha, ett begrepp i vår moderna tid som ibland kan göra mig alldeles trött. Att man ska kontrollera sina tankar. Det blir klyschigt och torftigt om man menar att alla tankar om sorg, nedstämdhet eller rädsla ska tryckas undan. Vi kan aldrig bli så självkontrollerande människor så att ingen sorgsen eller ledsen tanke skulle få fäste i oss. Det vore att lura sig själv. Sorg, rädsla eller besvikelser är också en del av livet.

Men om jag ägnar mycket tid och energi till att gräva fram det negativa blir det följdaktligen mindre kraft kvar till att uppmärksamma det som faktiskt är gott och vackert. Jag kanske också tröttar ut min omgivning som är viktig för mig. Det kan räcka med några korta stunder varje dag där tankarna får finnas i det vackra och varma, det blir stunder som tankar upp förrådet av energi.

Jag kommer ihåg den första tiden efter Marcus försvinnande, då var det oerhört svårt att se något som kunde vara vackert. Det krävdes en oändlig tankemöda att under några sekunder fokusera på något som fick axlarna att slappna av, andningen att bli djup. Då tiden gått, i vårt fall tre år, är det lättare att hitta längre stunder och det behövs inte längre samma ansträngning för att upptäcka det som är positivt och vackert. För mig hjälpte promenader i naturen, böcker med ett behagligt språk. För någon annan kan helt andra upplevelser ge samma lugn. Vår sorg är så individuell.

Jag tror att det är bra att då och då stanna upp och tänka på hur man tänker. Det är ju bara jag själv som vet något om mina egna tankar och har möjlighet att reflektera över om tankarna leder mig framåt.


En ros ute på isen som Marcus vänner satt dit den 20 januari i år. Idag stod den där i vintersolen och skänkte oss många vackra tankar.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus