Tre år och fem månader
Det är ett gränslöst tomrum efter Marcus. Kanske väntar jag på att tomrummet skulle bli mindre? Då slår logiken till igen, inte kan ett tomrum efter någon man älskar bli mindre. Det blir bara förändrat i sina konturer.
Vi har saknat vår älskade Marcus i tre år och fem månader. En saknad som är oförändrad i storlek, men som får ett annorlunda innehåll allteftersom tiden går.
Ikväll är det mulet och grått ute. Då kommer ljusen för dig att synas alldeles extra.
Älskade Marcus, vi hoppas du har det bra där du är.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tänker så på er i saknaden och sorgen efter er älskade bror och son! Många varma kramar Elin
Din omtänksamhet är mycket värd Elin!
Kram till dig!!
Otroligt att det har gått så lång tid! Tycker det bara är några månader sedan jag först halkade in på din sida och sedan har följt den. Inget man säger kan trösta eller lindra, men de allra varmaste, varma tankar får ni från mig, jag önskar jag kunde göra något. Kramar och hälsningar till er, Christina
Tänk om det fanns något som verkligen lindrade. Jag sökte med ljus och lykta efter något sådant den första tiden efter Marcus olycka. Ville ha ett svar på när sorgen skulle gå över. Nu tänker jag mer hur jag ska leva med den sorg som alltid kommer att finnas med mig. Den kommer alltid att vara en del av mitt liv och jag tänker att sorgen är kärlek. På något sätt blir jag ändå glad över att jag har förmågan att älska.
Men du ska också veta att din kommentar gjorde väldigt gott!
Kram till dig Christina!
:´) Du har omvandlat sorgen till något "positivt" i ditt liv och det måste kräva ofattbar styrka, nästan omänsklig. Om jag hade varit i din situation skulle jag vilja var som du. Jag önskar dig och de dina en härlig midsommarhelg, här på Västkusten får vi SOM VANLIGT regn över midsommar. ;) Men vad gör det. Man kan sitta inne o äta.
Du är verkligen en underbar person. :)
Kramar till dig, låt vara från en helt okänd människa, men ändå. Det kommer från hjärtat. :) /Christina
Tack igen Christina!!
Vilka fantastiska bilder du tar! Har tidigare kommenterat din blogg, men det är länge sedan jag var här. Smärtsam sorg är något man bär med sig hela livet. Det är en del av jaget. En vacker del av en själv. Jag ser det som en dimension av det fantastiska livet vi har fått till skänks. Som jag har skrivit tidigare dog min far när jag var ett år gammal. Därefter dog många nära kära i ung ålder. Hur många gånger har jag inte velat att de skulle vara i livet? Det är omöjligt att få tillbaka dem, men min livsuppgift är att fullborda det liv jag fått till skänks! Jag älskar livet! Här är min länk till resebloggen jag skriver, också den en hyllning till allt jag får uppleva: http://restips.blogspot.com/
Instämmer till fullo med dig Camilla. Vi måste göra allt för att ta till vara det liv vi fått till skänks. En dyrbar gåva att vårda.
Idag har det varit en sådan där fantastisk sommardag då man känner en ödmjuk tacksamhet över att få vara här. Så härligt att få uppleva en känsla som denna.
Ha det gott!
