Ensamhet

Det har nu gått en dryg vecka sedan vår föreläsningskväll här i Skellefteå. Vi var ett par hundra människor som lyssnade till vad som sades och säkert finns det också ett par hundra olika tankar som stannat kvar. En föreläsning är en subjektiv upplevelse och många gånger har helt olika budskap nått olika öron.

Något som jag, och säkert flera andra, kände igen sig i var det Tomas Sjödin berättade om efter att ha lyssnat på två pappor. Han hade under en resa suttit i en tågkupé och lyssnat till två fäder som skrutit över sina söner. Två, för honom, okända människor. Samtalet utvecklades till en form av tävling i vilken av deras söner som var mest försigkommen.

Den ene pappan berättade hur motoriskt tidig hans son var, han kunde hoppa redan innan han kunde gå. Den andre pappan, som inte ville vara sämre, berättade att hans son istället var så tidig i sin språkutveckling. Tidigare än alla andra barn.

Tomas tyckte att han inte kunde sitta där och tjuvlyssna längre på deras samtal, så han stoppade hörsnäckorna i öronen för att istället lyssna på musik. Samtidigt kände han hur tårarna steg och vände sig bort för att inte visa hur ledsen han blev. Han frågade sig själv om det var missunnsamhet han kände? Någon slags avundsjuka över att de här två papporna hade friska söner som levde?

Efter att ha rannsakat sig själv visste han vad det var för känsla. Det var inte missunnsamhet. Det var ensamhet.

Hans berättelse om ensamhet berörde oss på djupet. Det finns en oändlig ensamhet i förlusten av ett barn. En ensamhet som kan vara så svår att förklara.

Det var ändå så skönt när man så klockrent känner igen sig. Känslan av att vara missunnsam kan kännas så ful.


Ensam

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus



Kommentarer
Postat av: Mamma Cine

Hej Ingrid

När jag läser om historien så kommer mina tårar, det är verkligen klockrent och samtidigt så känner jag en sån stor tacksamhet när någon sätter ord på känslorna. Så många gånger jag känt mej så elak när någon berättar om sina nära och kära, senast idag faktiskt.

Fast nu förstår jag att det är en sådan ensamhet och jag skulle också vilja kalla det utanförskap jag känner så ofta.

Det är så svårt att förstå och så svårt att fortsätta som det förväntas man ska leva detta liv.



jag själv lyssnade på Tomas Sjödin för ett par år och minns att han var väldigt bra att lyssna på.



Kram till dej:) Cine

2011-03-04 @ 21:44:25
URL: http://tillminneavericlind.dinstudio.se
Postat av: Ingrid

Visst är det så Cine, skönt att få ord på diffusa känslor och upplevelser. Skönt att slippa bära känslan av att vara elak. Dessutom.



Utanförskap, det är väl just att stå utanför en gemenskap som man skulle vilja tillhöra. Och står man utanför så finns ingen samhörighet som jag önskade mig. Utanför och ensam.



Vilken tur att vi ändå lever i en tid där vi kan hitta varandra i cyberrymden. Att det finns en gemenskap även i utanförskapet. Tänker då och då på min egen farmor som förlorade två av sina tre barn. Vad gjorde hon av sina känslor? Hur orkade hon möta de dagar som kom i hennes liv? Jag kan ibland känna hennes kamp i mina egna tankar.



Kraaaam för att du finns Cine!!

2011-03-05 @ 22:35:10
Postat av: Emma F

Låter som en mycket tänkvärd föreläsning! Det är svårt att inte bli berörd av historien i tågkupén. Jag tänker att det både är ensamhet och enorm kärlek till den man förlorat. Det handlar ju inte om att ni egentligen vill att någon annan ska behöva gå igenom det ni fått göra utan om att man skulle göra precis vad som helst för att få återse den personen som man saknar enormt. Det är inte elakt, bara mänskligt och faktiskt väldigt fint.

2011-03-09 @ 22:20:47
Postat av: Ingrid

Visst är det kärlek man känner Emma. En önskan om att kunna vara med och berätta om sina egna barn. ´Vi får vara med och uppleva Martinas liv, se hur hon utvecklas och ta del av hennes nya erfarenheter. Vi skulle så innerligt gärna vilja följa Marcus också. Höra hans berättelser, hjälpa honom i hans besvikelser och känna hans ömma kramar. Då det inte går kommer känslan av utanförskap, man känner sig ensam där ute. En mycket fin hjälp har varit alla de goda samtal vi haft med andra föräldrar som förlorat sina barn. En mycket värdefull gemenskap i utanförskapet. Jag hoppas alla som upplevt förlusten av ett barn hittar den möjligheten.

Kram Emma & grattis till tentaresultatet!!

2011-03-10 @ 15:04:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0