Tre år och två månader
Under nyhetssändningarna den senaste tiden har vi fått fruktansvärda händelser i världen berättade för oss. Det är ofattbara händelser som sker i vår värld just nu, kantade av sorg, turbulens och ondsinta handlingar. Jag tänker på Japan, Libyen. De traumatiska upplevelser som människorna i Japan lever i just nu går inte att ta till sig fullt ut. Stora massor av människor som mist nära anhöriga och samtidigt ska försöka klara sitt liv i sorg under miserabla förhållanden. Även när jag stänger av nyhetssändningarna är tankarna kvar hos dem. Bilden av en ung kille som mist alla sina familjemedlemmar. Hur ska hans fortsatta liv se ut? En sådan skildring av ett människoöde går inte att stänga av även om TVn tystnar.
Det är nog så att förståelsen för andras smärtsamma förluster ökar då man själv drabbats av en nära förlust. Tankarna hänger kvar på ett annat sätt. Jag var nog mer benägen att "veta" hur sörjande skulle gå vidare innan jag själv gjort den erfarenhet vi fick.
Bilden av Marcus har vi för alltid kvar i våra hjärtan. Knivskarpt tydlig, men ibland med en lite obefogad rädsla att den skulle kunna bli suddig med tiden. Då rädslan för att glömma dyker upp är det väldigt skönt att ha alla våra foton och kunna titta på hans leende igen. Det ger lugn och trygghet. Men hur gör den unge mannen i Japan? Hans hem och alla tillhörigheter hade spolats bort i Tsunamin. Kan han behålla de knivskarpa minnena?
Marcus sommaren 2007, lite suddig men det tydliga minnet finns ändå kvar.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Fint att du tar upp två tankar jag också haft i veckan (det var två år och 10 mån sen i tisdags för vår del). Många många tankar på japanerna och jag tror som du att man blir än känsligare för andras kriser och sorg när man själv upplevt någon typ av kris. Det känns svårt och tungt att inse hur mycket sorg som ligger framför så många människor på så många sätt, saknad efter anhöriga, svåra materiella umbäranden, raserade hus och städer, oro för strålning. Sen har jag också känt en oro för att minnesbilderna av Gabriel bleknar! Fick en känsla av att det är overkligt att han har funnits, tvärtom den vanliga känslan att det är overkligt att han inte längre finns.
Kram till er från oss!
Hej Ylva!
Jag kommer ihåg hur jag en kort tid efter Marcus olycka blev så fruktansvärd rädd att jag skulle glömma bort honom. Det gjorde mig livrädd. Nu vet jag att det aldrig kommer att ske. Hur skulle det gå till? Kanske bär vi med oss något från tidigare generationer om krav på att gå vidare, inte gräva ner sig eller något liknande. Samtidigt som vi kände att det var krav som vi aldrig skulle kunna leva upp till. Det är stor skillnad att förlora ett barn, i jämförelse med människor som fått leva ett långt liv.
Idag hörde jag på radio att dödssiffran i Japan är ca 22000. Många av dessa tusentals döda kommer inte heller att hittas. Människor som förlorat sina allra närmsta har också förlorat de vänner som skulle kunna stötta. Det är ofattbart. Jag hoppas de kan hitta nya vägar tillsammans för jag vet hur mycket äkta förståelse från andra betyder. Som t ex mötet med andra föräldrar och en kommentar från dig!
Kram!
