marcusminnesfond

Just nu ljuder kyrkklockorna här på vårt område. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker de klingar ovanligt starkt. Kanske brukar jag inte lyssna efter ljudet andra gånger eller så brukar klangen blandas upp med vardagens brus. Det är dimmigt ute idag och inga andra ljud hörs. Bara klockor.

Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.

Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.

Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.

På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.

Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.


Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus