Oktober
Det är plötsligt oktober upptäcker jag. När det sker händelser som väcker starka känslor blir inte almanackan och klockan lika viktiga. Dagar och timmar passerar iallafall även om inte jag är så uppmärksam på detta. Som sörjande får man ibland höra att livet går vidare. Det är klart det gör det, men det är inte där man fäster tankarna när hjärnan är upptagen med annat. Undrar varför det är så viktigt att påtala det? Det är kanske den frågan som borde ställas istället.
Vi har inget fått höra från rättsmedicin angående identifieringen av Marcus kropp. Det är inte heller något vi har så bråttom att få bekräftat. Just den tekniska biten känns ganska liten i sammanhanget.
Det är en mycket större fråga hur vi vill hedra vår Marcus på lite längre sikt. Och det är inte enkelt att hitta ett bra svar på den frågan. Inte ett tillräckligt bra.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Jag förstår att det för er är som att livet återigen vänts upp och ned. Jag skulle också faktiskt i sinom tid känt mig tillfreds med "Havets Minneslund", om det gällde någon av mina kära. Att allt plötsligt blir så fysiskt måste vara jättejobbigt, men självklart förenat med positiva känslor också, missförstå mig inte! Det är ju bara i slutändan så bottenlöst orättvist att det som hände Marcus och er hände. Det var bara inte rätt.
Varma hälsningar, Christina
Bara en liten kommentar jag glömde förut: :) "Livet går vidare". Det säger man när ens eget liv rullar på i samma spår som det alltid har gjort. Jag säger aldrig de orden till någon annan. För vid en förlust går inte alls livet vidare. Man lever, men det är inte samma sak som att livet går vidare bara för att dagarna kommer och går.
Visst är det så Christina, livet går vidare runtomkring. Den egna tillvaron måste byggas upp utifrån en annan vy. Jag tror att mycket av det man säger är till för att skapa någon slags ordning i det som inte går att ordnas upp. I vanliga fall kan man lösa de problem man stöter på. Vid mänskliga förluster går det inte att göra på samma vis. Men som utomstående önskar man så innerligt att den sörjande ska bli sitt gamla jag. Och ändå förändras vi ständigt.
Tack Christina!! Ingrid
Tack själv!! Inte bara för det du har svarat här, utan för alla (ALLA) dina inlägg, reflektioner och tankar kring det som hände när er son försvann.
Du skriver på ett sätt som man bara stannar vid och tänker till över vad som är viktigt är livet. Och dina foton på Marcus går rakt in i hjärtat.
<3
Christina
