Havet är Marcus gravplats
Lite senare under kvällen mötte våra och Marcus vänner upp. Vi gick tillsammans ut på isen och tände ljus, skickade ljuslyktor mot himlen och stod stilla och tysta kring hålet i isen. Stunden präglades av respekt och tystnad. Känslorna fanns närvarande och ödmjukheten inför livet fanns som en tyst överenskommelse bland oss. Vi kunde ha stått kvar där länge. Saknaden var tillåten och vi visste alla att vi upplevde en mycket ovanlig stund.
Marcus lever i våra hjärtan. Och vi som stod där kunde med stark inlevelse förstå att livet och kärleken inte är en självklarhet. Men vi hade fått ynnesten att uppleva det.
Ute på isen.
Vi skickar upp Khom Loy, ljuslyktor, mot himlen.
Minnesplatsen med Kåge såg i bakgrunden.
Blommor och ljus vid platsen där vi sänkte ner askan.
Tulpaner och blåbärsris, en kombination som vi starkt förknippar med Marcus.
Tack Anna!
Tänd gärna ett digitalt ljus i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Måste ha varit en väldigt fin stund där ute på isen, trots kylan så varm med alla vänner, ljusen och kärleken till Marcus.
Många varma kramar Elin
Vad fint, vad vackert och samtidigt otroligt sorgligt... Det låter som en mycket speciell stund och en mäktig ceremoni. Kramar till er!
Jag förstår att ni sätter punkt här. Finns just inte mer att säga. "Bloggen har gjort sitt" och även tillfört många människor insikt, hopp och tro.
Ni betalade ett högt pris för det ni har förmedlat till andra. Bara att hoppas att människor kan ta till sig att ingenting ta för givet.
Kram och varma tankar, Christina
Bloggen tar en vilopaus men det finns mycket kvar att berätta om. Vet inte ännu i vilken form och hur det ska berättas. Sorgen är på många sätt vacker, om än mycket smärtsam, och följer med så länge livet är. Kanske behövs en period av egen tid med alla tankar?
Kramar om dig tillbaka Christina!
Kom via en annan sida in på er blogg. Så mycket ni gått igenom och skrivit så fint. Jag misste min 24-åriga dotter Charlotte i februari. Så mycket jag känner igen. Kram från Skåne...tänkte på er när jag kom genom Blekinge idag och såg havet....Gunvor på Linderödsåsen.
Tack Gunvor! Har läst i din blogg och känner igen, känner med och förstår din saknad.
Skåne är en del av mitt hjärta också eftersom vi har släktband där.
Kram Ingrid
Bara tittar in och hälsar på.. hoppas allt är bra med er, jag känner er naturligtvis inte, men du präntade in ett stort intryck i hjärtat med din blogg Ingrid. Det sitter kvar för all framtid.
Bäst hälsningar och många varma kramar från Christina
<3
//Christina
