marcusminnesfond

Möten i samtal

Snart har det gått nio år sedan jag förlorade min son. Det var en mörk januaridag när snön yrde och solen gick ner vid halvtre-tiden på eftermiddagen. Han försvann i en havsfjärd när han körde sin nya skoter och hittades inte förrän efter tre och ett halvt år. Trots många, många sökinsatser under dessa år. Det var en ovisshet och sorg som gjorde fruktansvärt ont.

Jag behöver inte förklara för er föräldrar i Febe hur sorgen känns. Ni vet. Jag behöver inte heller försvara den saknad som stannar kvar när åren går. Ni känner den också. Det är en saknad som ofta gör ont, smärtar, och ibland kan den smyga in med en varm känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att just jag fick bli mamma till mitt barn och att jag fick lära känna honom.

När min Marcus försvann i en olycka fanns inte Facebook i min värld. Ungdomarna hade forum via nätet men för mig fanns bara mejl och hemsidor som digitalt kontaktnät. Jo, bloggar också. Jag hittade flera bloggar i mitt sökande efter fler föräldrar som hittat vägar att överleva när man drabbats av en personlig katastrof. Många timmar satt jag framför datorn och läste om hur andra tänkte och kände när de mist ett älskat barn. Jag ville hitta verktyg för att själv överleva. I min verkliga verklighet var jag ensam om att förlora ett barn. Mina vänner och arbetskamrater hade sina barn kvar i livet.

Under ett halvår kämpade jag på med att hitta vägar tillbaka till rutiner, arbete och ett normalt liv. Jag skrev ner mina tankar och känslor och tittade på mina texter. Var det verkligen jag som drabbats av det här? En del av mina tankar delade jag med mig i en blogg där jag tänkte att släkt och vänner kunde få läsa vad som hände och hur jag tänkte. Det blev med tiden många fler än mina nära som läste vad jag skrev. Jag fick kontakt med flera fina människor som jag nog aldrig hade stött på annars, genom att skriva i bloggen. Det var en slags bearbetning att samla dagens tankar i ett inlägg i bloggen, titta på orden, försöka förstå vad som hände i mitt liv. Jag försökte vara varsam med mitt allra mest privata men mina personliga tankar vågade jag berätta om. Det var också många svar som kom tillbaka till mig. Goda och vänliga tankar från människor som visade omtanke och engagemang. Under den här tiden fick jag kontakt med många andra föräldrar som också förlorat sina barn. Ensamheten blev något mindre enslig.

Ändå räckte det inte. Behovet av att möta andra i samtal, se människan och lyssna till rösten när någon berättar och beskriver, det behovet kunde inte kontakter i skriven form riktigt tillgodose. Jag märkte att jag behövde något mer.

Under Febedagen i Kista den 8 oktober föreläste Helene Cederroth. Hon berättade om hennes önskan att se en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon ville se om man verkligen kunde överleva själv och vara människa när ens barn dött. Jag kände igen mig väldigt starkt i den tankegången. Under en lång tid hade jag fått så mycket tröst och medkänsla från människor i min närhet, jag hade fått hjälp, omsorger och uppoffringar. Det kändes på något sätt som om jag burits fram av vänliga famnar en lång tid, men nu var det dags att börja vandra själv.

Jag behövde möta andra som hade upplevt samma smärta som jag hade drabbats av. Föräldrar som kände den stora saknaden, kärleken och hade en längtan efter att återigen kunna leva och hitta tillbaka till det som är vackert. Jag märkte att jag behövde prata och mötas för att komma vidare. Lyssna på andras tankar. Berätta för andra om hur jag tänkte, utan att behöva försvara min saknad.

Jag hade tur. Genom en vän fick jag veta att det skulle starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Man behövde bara ringa och anmäla sig… Det hade gått ungefär ett halvår efter det att min son hade förolyckats och det var först nu jag var redo att öppna mig på ett annat vis om min sorg. Under de första månaderna var mitt behov tröst och värme, men nu hade det kommit ett behov av att prata på ett annat plan. Även om jag visste så väl att det var det här jag behövde, så var våndan stor innan jag slog numret för att anmäla mig till samtalsgruppen. Jag hade en inre överläggning med mig själv att jag bara behövde gå dit en gång och sedan strunta i det hela om det inte skulle vara bra. Rädslan för att lämna ut sitt innersta spökade naturligtvis bakom mina tankegångar.

Vi möttes i samtalsgruppen, jag och nio andra föräldrar. Pratade, berättade, lyssnade, grät och till och med skrattade. Det var till och med lätt att skratta tillsammans, för vi visste att det gällde att fånga stunderna av glädje. Det var läkande.

Sedan den här hösten har jag mött många andra föräldrar genom Febe, under samtalskvällar, Febedagen och spontana möten. Många har blivit vänner för livet. Det är som om många osynliga väggar mellan människor försvinner när det finns en gemensam upplevelse. Vår gemensamma upplevelse i Febe är mycket ledsam. Ändå kan jag se att den öppnar dörrar för fina samtal. Samtal som fyller på och ger ny kraft.

Jag hoppas att alla föräldrar som mist barn kan få möjlighet att möta andra i samtal. Berätta och lyssna tillsammans. Höra någon annan beskriva med ord de tankar man själv tänkt. Se på den som berättar och vara delaktig i både själva orden och i de språk man förmedlar med sin kropp. Det är så läkande och fint att tillsammans hitta en väg tillbaka till den glädje som livet kan erbjuda igen. Jag tror att vi behöver mötas för att hitta den vägen.

Ingrid, Marcus mamma