20 januari 2017 - nio år sedan

Det är ofattbart att det nu gått nio år sedan vi sist log mot varandra. Hur är det egentligen möjligt att fortsätta leva och hitta ett meningsfullt liv när man förlorat det käraste man har? Det är märkligt att det ändå kan gå. 
 
Marcus var en människa som gav vardagen ljus. Han kunde plocka fram de mjuka värdena i tillvaron. När jag tänker på honom så sveper mängder av underbara minnen genom min hjärna och jag fylls av en tacksamhet. Tacksamhet över att vi var så nära varandra och att vi hade så lätt att kommunicera. Det är något som så ofta motar bort de tankar av förtvivlan som annars skulle kunna ta över.
 
Sorgen förändras över tid. Det har jag lärt mig. Den är heller inte farlig och behöver motas bort. Det är vackert att ta små stunder för att minnas och släppa fram sin kärlek. Livet är så fullt av vardagssysslor och måsten, men de här små stunderna ger kraft att räcka till.
 
Jag läste om en mamma som hade försökt att visa bilder för några vänner på sitt döda barn. Då vände hennes vänner bort blicken och blev obekväma. Så sorgligt. Jag har svårt att se något farligt med den mammans handling. Hon hade ju bara kommit så långt att hon orkade prata om sin förlust. Vännerna var nog däremot väldigt rädda för sådant som inte går att kontrollera. 
 
Här kommer en bild som jag gärna vill visa på min Marcus. Jag kan se hans värme och livsglädje och den är absolut inte farlig.
 
 
Här följer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning. Om vägen att hitta kraft igen.
 

Möten i samtal

Snart har det gått nio år sedan jag förlorade min son. Det var en mörk januaridag när snön yrde och solen gick ner vid halvtre-tiden på eftermiddagen. Han försvann i en havsfjärd när han körde sin nya skoter och hittades inte förrän efter tre och ett halvt år. Trots många, många sökinsatser under dessa år. Det var en ovisshet och sorg som gjorde fruktansvärt ont.

 

Jag behöver inte förklara för er föräldrar i Febe hur sorgen känns. Ni vet. Jag behöver inte heller försvara den saknad som stannar kvar när åren går. Ni känner den också. Det är en saknad som ofta gör ont, smärtar, och ibland kan den smyga in med en varm känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att just jag fick bli mamma till mitt barn och att jag fick lära känna honom.

 

När min Marcus försvann i en olycka fanns inte Facebook i min värld. Ungdomarna hade forum via nätet men för mig fanns bara mejl och hemsidor som digitalt kontaktnät. Jo, bloggar också. Jag hittade flera bloggar i mitt sökande efter fler föräldrar som hittat vägar att överleva när man drabbats av en personlig katastrof. Många timmar satt jag framför datorn och läste om hur andra tänkte och kände när de mist ett älskat barn. Jag ville hitta verktyg för att själv överleva. I min verkliga verklighet var jag ensam om att förlora ett barn. Mina vänner och arbetskamrater hade sina barn kvar i livet.

 

Under ett halvår kämpade jag på med att hitta vägar tillbaka till rutiner, arbete och ett normalt liv. Jag skrev ner mina tankar och känslor och tittade på mina texter. Var det verkligen jag som drabbats av det här? En del av mina tankar delade jag med mig i en blogg där jag tänkte att släkt och vänner kunde få läsa vad som hände och hur jag tänkte. Det blev med tiden många fler än mina nära som läste vad jag skrev. Jag fick kontakt med flera fina människor som jag nog aldrig hade stött på annars, genom att skriva i bloggen. Det var en slags bearbetning att samla dagens tankar i ett inlägg i bloggen, titta på orden, försöka förstå vad som hände i mitt liv. Jag försökte vara varsam med mitt allra mest privata men mina personliga tankar vågade jag berätta om. Det var också många svar som kom tillbaka till mig. Goda och vänliga tankar från människor som visade omtanke och engagemang. Under den här tiden fick jag kontakt med många andra föräldrar som också förlorat sina barn. Ensamheten blev något mindre enslig.

 

Ändå räckte det inte. Behovet av att möta andra i samtal, se människan och lyssna till rösten när någon berättar och beskriver, det behovet kunde inte kontakter i skriven form riktigt tillgodose. Jag märkte att jag behövde något mer.

 

Under Febedagen i Kista den 8 oktober föreläste Helene Cederroth. Hon berättade om hennes önskan att se en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon ville se om man verkligen kunde överleva själv och vara människa när ens barn dött. Jag kände igen mig väldigt starkt i den tankegången. Under en lång tid hade jag fått så mycket tröst och medkänsla från människor i min närhet, jag hade fått hjälp, omsorger och uppoffringar. Det kändes på något sätt som om jag burits fram av vänliga famnar en lång tid, men nu var det dags att börja vandra själv.

 

Jag behövde möta andra som hade upplevt samma smärta som jag hade drabbats av. Föräldrar som kände den stora saknaden, kärleken och hade en längtan efter att återigen kunna leva och hitta tillbaka till det som är vackert. Jag märkte att jag behövde prata och mötas för att komma vidare. Lyssna på andras tankar. Berätta för andra om hur jag tänkte, utan att behöva försvara min saknad.

 

Jag hade tur. Genom en vän fick jag veta att det skulle starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Man behövde bara ringa och anmäla sig… Det hade gått ungefär ett halvår efter det att min son hade förolyckats och det var först nu jag var redo att öppna mig på ett annat vis om min sorg. Under de första månaderna var mitt behov tröst och värme, men nu hade det kommit ett behov av att prata på ett annat plan. Även om jag visste så väl att det var det här jag behövde, så var våndan stor innan jag slog numret för att anmäla mig till samtalsgruppen. Jag hade en inre överläggning med mig själv att jag bara behövde gå dit en gång och sedan strunta i det hela om det inte skulle vara bra. Rädslan för att lämna ut sitt innersta spökade naturligtvis bakom mina tankegångar.

 

Vi möttes i samtalsgruppen, jag och nio andra föräldrar. Pratade, berättade, lyssnade, grät och till och med skrattade. Det var till och med lätt att skratta tillsammans, för vi visste att det gällde att fånga stunderna av glädje. Det var läkande.

 

Sedan den här hösten har jag mött många andra föräldrar genom Febe, under samtalskvällar, Febedagen och spontana möten. Många har blivit vänner för livet. Det är som om många osynliga väggar mellan människor försvinner när det finns en gemensam upplevelse. Vår gemensamma upplevelse i Febe är mycket ledsam. Ändå kan jag se att den öppnar dörrar för fina samtal. Samtal som fyller på och ger ny kraft.

 

Jag hoppas att alla föräldrar som mist barn kan få möjlighet att möta andra i samtal. Berätta och lyssna tillsammans. Höra någon annan beskriva med ord de tankar man själv tänkt. Se på den som berättar och vara delaktig i både själva orden och i de språk man förmedlar med sin kropp. Det är så läkande och fint att tillsammans hitta en väg tillbaka till den glädje som livet kan erbjuda igen. Jag tror att vi behöver mötas för att hitta den vägen.

Ingrid, Marcus mamma 

 

 


Kommentarer
Postat av: Elin

Så fint och klokt du skriver Ingrid. Marcus är helt säkert stolt över dig!
Svårt att förstå att det har gått 9 år... Han kommer alltid att fattas oss, min vackra kusin! ❤️

Svar: Visst är det märkligt med tiden. Den flyter ihop någonstans mellan nyss och en evighet. Han fattas oss, Gunilla fattas oss och Per har också lämnat ett stort tomrum. Och de äldre generationerna. Kanske håller vi på att lära oss att tid inte är så väsentligt i det stora sammanhanget...? Kram Elin <3
marcusminnesfond

2017-01-20 @ 21:14:13
Postat av: Elin

Så sant Ingrid. Idag har vi födelsedagsfikat vid mammas grav. Så nära, så långt bort. Kram

2017-01-24 @ 20:59:41
Postat av: Christina

Jag läste din blogg från första början och blev så tagen av den. Dels av din förlust, men även av Marcus som person, hans blick och utstrålning. Men.. så har även jag drabbats av det ofattbara. Min 29-årige son dog den 23 april 2016, han föll från sin balkong i en olyckshändelse. Att ha läst din blogg har hjälpt mig i mitt tänk över min förlust. Kram Christina.

Svar: Christina!Jag hoppas att du ser mitt svar. Den här bloggen ligger ganska orörd numera, jag brukar bara gå in någon enstaka gång. Vid årsdagar och födelsedag brukar jag skriva några rader.
Jag är mycket tagen och ledsen över det du berättar. Det är fruktansvärt att förlora ett älskat barn och det är ett långt arbete att lära sig leva med sin sorg. Jag kommer ihåg att jag under den första tiden funderade mycket på när "det skulle gå över". Det känns lite dumt, så här många år senare. Du förstår nog hur jag menar.
Jag vill sända de varmaste tankar och kramar till dig!! Du får så gärna höra av dig igen.
Om du har Facebook kan du söka efter gruppen "Febe, ett nätverk för föräldrar som förlorat barn."
Kram!!
marcusminnesfond

2017-02-21 @ 17:59:08
Postat av: Christina Grahn

Hej Kära Ingrid! Jag visste ganska omgående att det går inte att "återställa" något, att det "ska gå över". Komma tillbaka till ruta ett. Det finns ingenting som KAN "gå över". Jag är inte med i Febe, men däremot i VSFB. (Vi som förlorat barn) Har funnit mycket tröst där. Jag kan ärligt säga att tankarna på dig och din Marcus har hjälpt mig. När jag började läsa din blogg 2008 var det dock något som jag aldrig trodde jag skulle behöva... men men.. så lite man vet, så sekundsnabba ögonblick som kan förändra allt. Man föds på nytt med ett krossat hjärta och det är det man får förhålla sig till. Tack för att du svarade <3 Stor kram från Christina <3

Svar: Stora kramar till dig Christina!
marcusminnesfond

2017-03-20 @ 13:34:00
Postat av: Ingela Torell

Vill gärna följa din blogg. Har också mist en son i en drunkningsolycka

Svar: Hej Ingela!Sorgligt att höra om din son. Det är väldigt sällan jag skriver här i bloggen numera. Jag brukar titta in kring födelsedag och årsdag av Marcus olycka.
Om du har Facebook kan du gärna gå med i gruppen Febe - ett nätverk för föräldrar som förlorat barn.
Kram till dig!
marcusminnesfond

2018-01-19 @ 09:17:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0