marcusminnesfond

Tio år

Tio. År. Jag försöker ta in de ord jag själv skriver och inser det omöjliga att greppa om innebörden.

Under dagen den 20 januari 2008 var livet alldeles som vanligt. Det var söndag, vi var lediga och hasade runt i morgonrockar efter en sen frukost. Det hade snöat. Hela jullovet hade varit snöfritt och vi hade haft fullt upp med att fylla den lediga tiden med något vettigt när nu skidor, snowboard och skoter bara snällt fick stå och vänta.

Det var en vanlig dag. En sådan där vanlig dag som man sällan har vett att uppskatta. Det ovanliga med just den här dagen var som sagt snön där ute.

”Jag ska ut och köra skoter”, sa Marcus. Jo, det kunde jag förstå. Jag var glad för hans skull att han äntligen skulle få använda sin dyra pryl som han kämpat så mycket för att få i sin ägo.

Det var fortfarande en väldigt vanlig dag när han gav sig iväg. Jag sprang ut med lite pengar till honom, så han skulle kunna tanka. Jag var lite orolig för att han skulle kunna få slut på bensin under turen och kanske stå ute i skogen och frysa.. Det värsta scenario jag då kunde tänka mig.

På kvällen den 20 januari slutade dagen att vara vanlig. Marcus kom aldrig hem.

Det var timmar av kaos, chock och förtvivlan. En så enkel sak som att andas, in och ut, krävde ansträngning och koncentration. Förlusten slet i mig och själen skrek. Det kändes inte möjligt att fortsätta leva ett liv utan min son. Det kändes som om en kroppsdel slitits bort ur mig.

Idag har det gått tio år sedan den dagen. Tio år med saknad, vardag, stress, glädje, utmaningar, kärlek, nyfikenhet, trötthet, entusiasm, lycka, sorg, förväntan, högtider, lärande, jobb, studier, lata dagar, sportande, umgänge, vänner, svampplockning, städning… och mycket, mycket mer. Jag lever helt enkelt ett liv som består av en hel massa vanliga dagar. Jag bara älskar vanliga dagar!

Det är tio år sedan jag kunde se in i min sons leende ögon. Stanna kvar en stund i hans blick och känna hur ansiktets muskler formade fram ett leende hos mig. Marcus leende var väldigt smittsamt. Under 18 år och 9 dagar var den här sköna känslan en självklarhet som jag hade hunnit vänja mig med. Det var en given sak i livet. Ett leende i samhörighet som gav energi och kraft, förminskade tråkigheter och lättade upp bekymmer. Humorn kan klara av det mesta när det finns en värme där bakom. Marcus hade den värmen.

För tio år sedan var det svårt att kunna tänka sig hur dagen skulle vara idag. Jag kunde nog inte tro att livet skulle kunna le mot mig igen. Det har varit år av reparation, saknad, förändringar och sorterande. Mycket som slukat onödig tid har fått sorteras bort, små ”vanliga” saker i vardagen har fått lysa mer och mycket av onödigt har sorterats bort. Tänk bara en tisdagsmiddag med lite småprat och tända ljus.. Det där vanliga. De vanliga och lugna stunderna när man återhämtar sig efter jobb och annan rusch. De stunderna är ovärderliga.

Under de här åren har så många samtal och möten, med både gamla och nya vänner, fyllt på det inre batteriet. Möten som jag inte skulle velat vara utan.

Jag kan aldrig nog poängtera det viktiga med att stanna upp och tacksamt ta emot det genuina som livet kan ge. Omtänksamma människor, lugna stunder, goda samtal och vänliga handlingar. Stanna upp och njut! Det finns något vackert med varje dag som kommer. Samla det vackra i ditt inre bibliotek och känn den rikedom som finns.

Marcus kommer alltid att vara oändligt saknad. Inget kan ersätta just honom. Jag skulle kunna ge vad som helst för att möta honom igen. Det skulle förmodligen ta några sekunder innan vi skulle skratta ihop igen. De tio åren som gått skulle vara som försvunna. Det är så med människor som står riktigt nära.

Hur det än är och vad som än händer så bjuder ändå livet på nya möjligheter och upplevelser. Sorgen och saknaden har kanske bidragit till att kunna se mer av detta. Uppskatta lite starkare. Jag hade förstås helst varit utan den kunskapen men det är ju så att man har den verklighet man har.

Nu när det gått tio år vill jag starta en lokalavdelning av föräldraföreningen Febe här i Ångermanland. Önskan är att fler drabbade föräldrar kan få mötas och hitta mening och gemenskap. Jag har ju själv fått vara med om att läka saknaden i gemenskap med andra. Igår kväll skickade jag en mängd kuvert till personer som kan möta drabbade föräldrar i sitt yrke. Den 22 februari är de inbjudna till information om vår förening och det blir ett första steg att nå ut. (www.febe.net)

Som förälder är det värsta tänkbara att ens barn skulle dö. När det händer stannar tiden och allt slås omkull. Då är det viktigt att möta andra för att inte bli ensam i ensamheten.

Min tid stannade för tio år sedan. Sedan har det på något sätt börjat en ny.