20 januari 2019 – 11 år sedan
Det är den 20 januari idag. Ett datum som alltid kommer att kännas extra starkt i min tillvaro. Jag har många gånger gruvat mig våldsamt inför den här dagen, dagarna innan har nästan varit jobbigare än själva dagen när den väl kommer.
Den 20 januari 2008 kan jag i stort sett komma ihåg timme för timme, minut för minut. Det är som att se en film som man tittat på många gånger, man vet när nästa replik ska komma.
Marcus som gick lite otåligt av och an där hemma, han fick först inte tag på några kompisar som hade tid för att ge sig ut och köra skoter. Glädjen då han hittat några lediga kompisar som skulle ut och han började göra sig i ordning. Leendet han gav mig när jag sprang ut med lite bensinpengar till honom. Det sista jag såg av honom var ett lyckligt leende. Sedan kvällen när kaoset växte för varje minut. När det började gå upp för mig att han inte bara kört vilse. När han inte svarade i mobilen. Polisen. Helikoptern och skoterspåret som slutade vid iskanten. Där utanför fanns bara iskallt vintervatten. Ingen Marcus.
Nu är det elfte gången som det kommer en 20:e januari igen. De första åren tog sorgen och saknaden nästan andan ur mig. Det var som att tillvaron sattes i pausläge dagarna innan och under den 20 januari. Som om att själva datumet var ett oöverstigligt hinder, i stort sett omöjligt att ta sig förbi. Det är inte så konstigt. När någon man älskar så innerligt bara försvinner är det fruktansvärt jobbigt och smärtsamt. Kärleken är villkorslös till våra barn och banden mellan föräldrar och barn är mycket, mycket starka.
Idag, precis som den 20 januari 2008, är det söndag och klockan är halvfem på eftermiddagen. Samma veckodag och tidpunkt som det var när Marcus förolyckades på en havsfjärd. Det har mörknat och alla de människor som varit ute på isen under dagen har gått in i sina varma hus. Ingen är ute där i mörkret. Det är ingen som ser eller hör vad som händer där ute på isen just nu. Idag är det klar himmel, men ändå mörkt. För elva år sedan var det snö i luften och mulen himmel. Det var ingen som kunde se olyckan ske. Ingen som kunde göra en räddningsinsats.
Den här dagen har jag och min man spenderat ute på Bäckfjärdens is. Vi har åkt skridskor på en bana som går över hela fjärden ändå bort till Fjälludden. Strålande sol och -7 grader. Sedan varm choklad med vispgrädde och några smörgåsar. Konstigt nog tycker jag ändå om att vara ute på isen, trots det som hänt. Naturligtvis är jag noga med isdubbar, koll på isens tjocklek m.m. Kommer aldrig att bli en chansare. Det jag ändå är väldigt glad över är att jag kan njuta av utflykter på isen igen. Även ett datum som detta. Om någon sagt det för elva år sedan hade jag nog inte varit så säker på att det skulle ske.
Aldrig kommer saknaden efter Marcus att försvinna. Aldrig någonsin. Trots saknaden går det att hitta många glädjeämnen i livet. Eller kanske skulle jag kunna säga att det till och med hjälpt mig att uppskatta det genuint fina i livet. Jag tror att en fruktansvärd upplevelse som att förlora ett barn, gör att det blir mer tydligt vad som är viktigt i livet. Det går att sortera bort mycket onödigt och sådant som slukar energi till ingen nytta.
Nu lyser ljusen i lyktorna här ute på vår altan. I bakgrunden ser jag isen på Bäckfjärden. Här inne är det varmt och jag tänder några stearinljus inomhus också. Bilderna på Marcus är med oss. Tankarna och minnena finns extra mycket hos honom idag. Jag tittar på några foton av Marcus och ser hans leende. Upptäcker att jag ler tillbaka.
