marcusminnesfond

Det finns minnen som aldrig försvinner. Jag har ett så tydligt minne från den 11 januari 1990. Från ett fönster på förlossningsavdelningen på Skellefteå lasarett tittade jag ut över staden. Det var en eldsvåda där ute. Brandbilar blinkade med sina blåljus och röken steg upp från ett kvarter i centrala staden. 

 

Själv kämpade jag med intensiva värkar och valde den varma duschen istället för de medicinska smärtlindringar som erbjöds. Jag ville inte ta emot någonting som eventuellt kunde skada det barn som var på väg ut ur min kropp till ett eget liv. 

 

Jag ville vara ifred. Kämpa tillsammans med det liv som var på väg att ta sin början i världen utanför. Runt omkring mig hörde jag röster som gjorde sitt jobb och med jämna mellanrum erbjöd olika varianter av klinisk hjälp. Jag avböjde med den vänligaste röst jag kunde uppbringa i denna situation. 

 

”Tack! Om jag bara får vara ifred och om katten där hemma får mat så kommer det här att gå fint!”

 

Det gick fint. Så underbart fint som någonting kan gå. Klockan 15:49 föddes en underbar son. Han liknade de här bäbisarna som var fotograferade på Sempers vällingförpackningar. Mjuka fina kinder och vackra drag. En underbart vacker liten pojke. Jag njöt så oerhört mycket då han låg på min bara kropp under täcket och sov. Den nära kontakten, hud mot hud, gjorde både honom och mig lugna. Friden var total. 

 

År 1990 bestod BB av salar där fyra nyblivna mammor delade rum. Vi fick stanna på avdelningen tills ”magen kommit igång” och det gav oss tid att fundera över den nya roll vi nu befann oss i. Det var en kvinnogemenskap som kändes helt unik. Vi var mammor, mödrar, och vi hade ansvar för en ny liten person i denna värld. Min son fick namnet Adrian Marcus. Adrian efter min farfar och Marcus som sitt alldeles egna namn. 

 

Det har gått trettio år sedan den här dagen. De första 18 åren och 9 dagarna var helt fantastiska. Den vackra gossen som fötts växte upp och berikade livet på oändligt många sätt. Han hade värme, humor, ödmjukhet och intelligens. Han kunde också utmana sin omgivning med ifrågasättande, galna upptåg och oväntade infall. Det hände att han bara försvann. Någon gång inne på Åhléns på klädavdelning, en annan gång på ett tivoli och vi letade förtvivlat. Han lyckades även få ett helt kvarter att leta efter honom i bostadsområdet när han dragit iväg sin röda lilla Bobbycar. Det var helt enkelt ganska svårt att hålla denne lille gosse inom de ramar som vi önskat. Han längtade alltid lite längre bort. 

 

När det hade gått 18 år och 9 dagar efter den natt han hade fötts försvann han för sista gången. Jag hade vinkat av honom vid lunchtid och hade kvar hans leende och ljuset som omgav honom på min näthinna. En vacker bild som jag alltid bär med mig. Han strålade av lycka och förväntansfull glädje. I det sista leendet mellan oss fanns ett ljus och en total tystnad.

 

Det liv som Marcus fick här på jorden varade i 18 år och 9 dagar. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag fick vara kvar och fortsätta leva ett liv. Det är alldeles fel turordning. Ändå är jag kvar och jag lever konstigt nog ett liv som är rikt och kärleksfullt. Det känns på många sätt oerhört orättvist. Det borde ha varit Marcus som skulle haft det så här. 

 

Idag är det trettio år sedan Marcus föddes. I en normal och alldeles vanlig situation, som de allra flesta människor upplever, hade vi haft ett trettioårskalas med presenter och god mat och dryck. Min gissning är att det hade varit ett kalas av en hejdundrande variant. Det saknades inte vänner med uppfinningsrika idéer i hans krets. Marcus själv hade med all säkerhet överraskat oss med bravur också. 

 

Nu ser livet annorlunda ut. Det stora kalaset kommer inte att bli av eftersom Marcus förolyckades och försvann i januari 2008. En så levande människa lämnade sitt liv på jorden alldeles, alldeles för tidigt. Det uppstod ett tomrum som nästan var fysiskt att ta på. Vi var många som famlade i ovisshet och förtvivlan. Marcus var borta och ingen kunde hitta honom. 

 

Jag var nästan trettio år den dag Marcus kom till världen. På min trettioårsdag hade jag en bäbis i min famn som krävde min fulla uppmärksamhet. Jag ställde mina egna behov åt sidan och ägnade all kraft och tanke åt min son. För mig var han ett under i världen. Adrian Marcus hade lyft mitt liv till en annan nivå av lycka och ovillkorlig kärlek.

 

Idag skickar vi några svävande lyktor mot din himmel. Det är så vi kan fira din trettioårsdag. Vi åker till den plats dit du längtade och där du trivdes, till stranden i Gullvik vid vår sommarstuga. 

 

Älskade son, ta emot den kärlek och saknad som kommer med våra lyktor <3

 

"I am a mothter. Nothing more, nothing less."