Farfar Adrian
Min farfar skrev sina minnesanteckningar 1939 och 38 år senare kom de i tryck. Det är berättelser från en annan tid då livsbetingelserna såg helt annorlunda ut. Det jag fascineras över mest är att jag kan höra en berättarröst när jag läser. En ödmjuk ton som ger mig en inblick i min egen släkthistoria.
Adrian fick tidigt, och även fortsättningsvis, i livet lära sig att leva med svåra förluster och de djupaste sorger. Hans egen pappa försvann då han skulle resa till Amerika. Troligen kom aldrig fartyget fram. Hans mamma dog då han var åtta år och hans mormor och morfar, som han bodde hos, dog ett par år senare. Med hårt slit lyckades han ändå spara ihop tillräckligt för att studera i Stockholm. Vilken bragd, tänker jag. I min tid är studielån en självklarhet. Adrian studerade så länge sparpengarna räckte.
Då han själv gift sig och bildat familj kom ytterligare två hårda förluster. Först dog hans äldste son, 1 år och 7 månader gammal. Ett par år senare dog dottern strax innan hennes 2-årsdag. Deras tredje barn, min pappa, var det enda av barnen som nådde vuxen ålder.
Kanske trodde jag att man förr i tiden inte gav så mycket plats åt sorg och saknad. Det fanns inga sjukförsäkringar som räddade ekonomin . Inte vet jag heller om man pratade så mycket med varandra om sina känslor. Farfar uttryckte det så här: "Det tog åratal innan jag kunde instämma i de gamla orden: <<Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn>>. Med särskilt de sista tog det tid." Detta trots att han arbetade som predikant då han skrev sina anteckningar.
Jag tror att sorgen efter ett barn har sett likadan ut i alla tider. Vi har bara så olika möjligheter att ge uttryck för den nu jämfört med för hundra år sedan. Men jag är inte så säker på att det hänt så mycket ändå, tror inte att vi är mindre rädda för samtal om döden nu.
Det jag tar med mig allra mest efter att ha läst klart boken, är hans ödmjuka beundran för sina nära och många andra människor han mötte i sitt liv. Det är starkt att behålla en så positiv livssyn även fast livet behandlat honom så hårt. Troligen är det därför det finns en bok om honom.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tre år och sju månader
Jag tror inte vi hade sett så mycket av honom även om han hade fått fortsätta sitt jordeliv. För en ung kille med hans nyfikenhet och livslust hade nog föräldrarnas värld varit lite för trång just nu. Vad som däremot är säkert är att han hade hållit tät kontakt med oss. Korta telefonsamtal, några frågor, kanske hade han bett om råd eller viktig information och sedan ett hejdå, vi hörs av senare. Det är obeskrivligt tyst att inte få de här samtalen.
Ikväll när mörkret faller tänder vi ljus vid hans foto. Som så många andra kvällar. Ständigt finns han i våra tankar och längtan är en del av livet.
En bild av Marcus då han gick i nian. Tillsammans med vänner ute och grillade.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Augusti
Så lång tid sedan jag skrev här sist. En hel sommar har börjat gå mot sitt slut och jag har inte fått ner några ord här alls. Det betyder inte att orden saknats, inte heller tankarna och upplevelser som ger näring åt både glädjen och sorgens minnen. En sommar kan vara som ett människoliv, fyllt av både lyckliga stunder, intensiva perioder, lata dagar och smärtsamma händelser.
Vi har mestadels befunnit oss vid havet, på vårt sommarställe där familjen har fantastiska minnen tillsammans, där havets närvaro och skiftningar gör att vi också kommer nära vår Marcus. Han älskade platsen av hela sitt hjärta och var fast besluten att ta över stugan då vi skulle bli gamla och skröpliga. När vi packade ihop och begav oss hemåt efter semestern kändes det på ett vis som vi åkte ifrån honom. Det kan låta märkligt men havet och Marcus är så nära förknippade med varandra. Som ni säkert förstår.
Den lyckligaste stunden under sommaren var nog när jag samlade all min släkt och mina vänner till en födelsedagsfest. En härlig samling människor som alla varit så delaktiga i vår familj de senaste åren.
Den mest smärtsamma stunden under sommaren var när det gick upp för oss vad som hänt i vårt grannland Norge. Så många unga själar som mist livet i ett oförsvarligt brott mot mänskligheten. Just nu omges de av ett högljutt mediabrus. De anhörigas sorg kommer att vara så mycket längre.
Det kändes också tråkigt att inte kunna skriva några rader om Marcus den 20 juli. Uppkopplingen i sommarstugan mäktade inte med att föra text och bild ända fram. En fjuttig tanke i jämförelse med händelserna i Norge, men ibland kan också små ting ge upphov till besvikelse.
Här följer många av sommarens bilder. Det är ovanligt många och alla har sin egen, speciella känsla.
Födelsedagsmorgon med nästan hela släkten i sovrummet. Nyvaken lyckokänsla.
Födelsedagsfest i glada vänners lag. 
En resa till Paris. Present från maken. 
Framför slottet Versailles där jag kunde känna historiens vingslag.
Vi gjorde många besök i Paris kyrkor och tände ljus för alla unga som mist livet i Norge.
Händelsen var första nyhet i alla Paris tidningar. 
Tillbaka till sommarstället där alla böcker väntade på att bli lästa.
Båtturer till nya platser.
Här samlade vi några vackra stenar till mina föräldrars grav.
Vackra solnedgångar.
Månljus i augustikväll.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
