På väg mot en begravning
Vi packar våra väskor min dotter och jag. På väg mot min systers, och hennes mosters, begravning. Åter igen kommer den där overklighetskänslan. Vi borde åka för att träffa Gunilla, umgås, skratta och ha fina stunder ihop. Det är inte så det är. Hon ska begravas.
Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.
Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.
Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.
Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.
Så underbart livet kan vara ibland.
Gunilla, mamma Maj och jag.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.
Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.
Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.
Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.
Så underbart livet kan vara ibland.
Gunilla, mamma Maj och jag.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tre år och tio månader
Det har gått tre år och tio månader sedan Marcus dog. Just nu bläddrar vi i pärmar, letar fram dokument som behövs, kontaktar Länstyrelse, begravningsbyrå, kyrkogårdsförvaltning för att på ett värdigt sätt ta hand om Marcus kropp. Det känns minst sagt komplicerat. Det har gått så lång tid. Det är inte heller hela Marcus kropp som har hittats.
Vi tänker oss att hans gravplats även i fortsättningen ska vara havet. Troligen hade vi tänkt på ett annat sätt om han hade hittats inom det första året.
Än är det beslut från myndigheter som vi måste vänta in. De formella besluten. På något sätt framstår de som ganska enkla i jämförelse med de känslomässiga beslut som ska tas.
Det första jag gjorde då jag vaknade i morse var att tända ljusen vid Marcus foto. Tycker om att titta in i hans varma ögon och kan fortfarande känna hans omtanke.
Mor och son efter en joggingrunda. Stunder som lockar fram något varmt i hjärtat.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vi tänker oss att hans gravplats även i fortsättningen ska vara havet. Troligen hade vi tänkt på ett annat sätt om han hade hittats inom det första året.
Än är det beslut från myndigheter som vi måste vänta in. De formella besluten. På något sätt framstår de som ganska enkla i jämförelse med de känslomässiga beslut som ska tas.
Det första jag gjorde då jag vaknade i morse var att tända ljusen vid Marcus foto. Tycker om att titta in i hans varma ögon och kan fortfarande känna hans omtanke.
Mor och son efter en joggingrunda. Stunder som lockar fram något varmt i hjärtat.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Allhelgonahelgens stillhet
Just nu ljuder kyrkklockorna här på vårt område. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker de klingar ovanligt starkt. Kanske brukar jag inte lyssna efter ljudet andra gånger eller så brukar klangen blandas upp med vardagens brus. Det är dimmigt ute idag och inga andra ljud hörs. Bara klockor.
Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.
Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.
Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.
På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.
Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.
Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.
Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.
Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.
På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.
Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.
Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Till min syster
Jag har svårt att hitta ord för att formulera det här inlägget. Vet inte hur några futtiga rader ska kunna innehålla tillräckligt mycket värme och kärlek för att jag skulle tycka att det räckte.
Min syster dog i lördags. Det var stilla och lugnt och hon hade sin fina familj hos sig som höll hennes hand. Så omgiven av nära och uppriktig omtanke. I allt det sorgliga är det en så fin minnesbild jag tar med mig. Också glad att jag hann fram och fick vara med henne i den stunden.
Efter en tid då cancern aggresivt brutit ner hennes kropp var hon så trött, samtidigt så lugn och berättade själv att hon förberett sig för att livet skulle ta slut. Hon gjorde nog allt för att underlätta för oss anhöriga.
Det är våldsamt orättvist. Vet nog ingen som så väl tagit hand om sitt liv, vårdat sina relationer och brytt sig om den värld vi lever i på ett så ansvarsfullt sätt.
Gunilla har ägnat mycket av sin fritid åt orientering tillsammans med sin familj. Hon kunde hitta vägarna i den mest snåriga skog, hon visste hur man skapade trivsel i ett hem, hur man visade sina barn att bli trygga vuxna individer, hur man tar till vara på trädgårdens frukter på ett smakfullt sätt, hur man var en pålitlig arbetskamrat. Listan kan göras så mycket längre.
Gunillas vägar ledde inte vilse.
Grinden ut mot havet vid deras sommarställe och en bild som togs när familjen var ung.
Älskade syster.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Min syster dog i lördags. Det var stilla och lugnt och hon hade sin fina familj hos sig som höll hennes hand. Så omgiven av nära och uppriktig omtanke. I allt det sorgliga är det en så fin minnesbild jag tar med mig. Också glad att jag hann fram och fick vara med henne i den stunden.
Efter en tid då cancern aggresivt brutit ner hennes kropp var hon så trött, samtidigt så lugn och berättade själv att hon förberett sig för att livet skulle ta slut. Hon gjorde nog allt för att underlätta för oss anhöriga.
Det är våldsamt orättvist. Vet nog ingen som så väl tagit hand om sitt liv, vårdat sina relationer och brytt sig om den värld vi lever i på ett så ansvarsfullt sätt.
Gunilla har ägnat mycket av sin fritid åt orientering tillsammans med sin familj. Hon kunde hitta vägarna i den mest snåriga skog, hon visste hur man skapade trivsel i ett hem, hur man visade sina barn att bli trygga vuxna individer, hur man tar till vara på trädgårdens frukter på ett smakfullt sätt, hur man var en pålitlig arbetskamrat. Listan kan göras så mycket längre.
Gunillas vägar ledde inte vilse.
Grinden ut mot havet vid deras sommarställe och en bild som togs när familjen var ung.
Älskade syster.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
