Tre år och nio månader
Det är tjugoett år, nio månader och nio dagar sedan han föddes. En vacker tideräkning som började den dag han kom till oss. Det finns inget så vackert som när en människa kommer till världen och börjar ge sina avtryck från första stund. Marcus har gett oss många vackra minnen, avtryck hos oss och många andra, och jag är övertygad att hans avtryck alltid kommer finnas kvar.
Det är en sann glädje att jag fick bli hans mamma. Är mycket tacksam över det.
Igår ringde rättsläkaren upp och berättade att identifieringen var klar. Det rådde inga tvivel. Vi hade inte heller några tvivel. Vi har hela tiden trott att det var i Kågefjärden hans kropp fanns. Det var där vi letade intensivt under ett och ett halvt år.
Snart kommer dagar då vi får ansvaret för att ta hand om hans kropp. Det finns inga mallar att följa hur man gör, känner ingen som upplevt en liknande situation och kan berätta. Det är inte enkelt att veta vad man ska göra.
Vår fina Marcus.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tänk om vi hade tvivlat
När det har gått en tid så blir det tydligt för oss att ingenting har egentligen förändrats. Han var död då och han är död just nu. Det kan låta krasst, men det är så det är. Döden försvinner inte.
Förra veckan ringde jag till rättsmedicin i Umeå för att höra vad som händer med identifieringen. Den officiella identifieringen. Jag tycker att det har tagit ganska lång tid och inget besked kommer. Fick prata med en mycket tillmötesgående läkare på den rättsmedicinska avdelningen som berättade vad som pågick just nu. De hade sänt prover till ett laboratorium för en dna-analys. Sådant kan ta tid och det var inte något ovanligt med det, berättade hon. Vi får helt enkelt vänta tills proven är färdiganalyserade.
Tänk om vi hade tvivlat på att det var Marcus som hittats. Då hade den här tiden av väntan varit outhärdlig. Det hade varit mycket svårt att fungera och varje dag skulle ha släpat sig fram. Att gå och vänta utan att veta skulle ha sugit orken ur oss.
Något jag först tyckte var mycket svårt att titta på, men som sedan givit mig en annan sorts lugn, var bilderna som poliserna visade för oss samma kväll som kroppen hade hittats. De gav en tröst på grund av en liten detalj. Snölåsen på byxorna. Gummibanden satt nerdragna över skorna, helt orörda. Bilderna tar bort skräckfyllda scener ur mitt huvud om en kamp i det iskalla vattnet. Den som försöker simma eller ta sig upp på en iskant gör säkerligen allt för att få av sig täckbyxor och otympliga snowboardskor.
Det finns en tacksamhet över att få lämna ifrån sig några tankar som plågat mig. En ödmjukhet över att de här bilderna kom till oss.
Under helgen som gick var jag med om Febe-dagen i Kista. För varje ljuslåga lästes ett namn upp. Ett namn på ett barn som lämnat vår värld alldeles för tidigt. Så mycket samlad kärlek.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Oktober
Det är plötsligt oktober upptäcker jag. När det sker händelser som väcker starka känslor blir inte almanackan och klockan lika viktiga. Dagar och timmar passerar iallafall även om inte jag är så uppmärksam på detta. Som sörjande får man ibland höra att livet går vidare. Det är klart det gör det, men det är inte där man fäster tankarna när hjärnan är upptagen med annat. Undrar varför det är så viktigt att påtala det? Det är kanske den frågan som borde ställas istället.
Vi har inget fått höra från rättsmedicin angående identifieringen av Marcus kropp. Det är inte heller något vi har så bråttom att få bekräftat. Just den tekniska biten känns ganska liten i sammanhanget.
Det är en mycket större fråga hur vi vill hedra vår Marcus på lite längre sikt. Och det är inte enkelt att hitta ett bra svar på den frågan. Inte ett tillräckligt bra.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
