Hur vet du att du är älskad?

Det gjordes en undersökning bland ett stort antal ungdomar där alla fick frågan hur de visste att de var älskade av sina föräldrar. Långt ifrån alla var säkra på att de var älskade. De som kände sig älskade, vilket var de allra flesta, sa att de kände sig älskade när de var tillsammmans med sina föräldrar. Det handlade mer om hur de var mot varandra än om man bedyrade i ord att man älskade varandra.

En av mina vänner frågade sin 15-årige son hur han visste att han var älskad. Han svarade att han alltid fick vara med och hjälpa till i köket. Det gjorde att han kände sig betydelsefull och älskad. Det behöver alltså inte handla om mer än så. Att få känna sig välkommen.

Några ungdomar i undersökningen var inte så säkra på att de var älskade. De kanske inte hade hunnit fundera så mycket på saken och hade inget givet svar.

En sak jag är övertygad om är att varje barn eller ungdom är älskad av sina föräldrar. Kärleken till ett barn är villkorslös och den tar aldrig slut.


Den kärlek man känner till sitt eget barn tar aldrig slut.

"Det här ska jag ta över"

"Det här ska jag ta över", brukade Marcus säga i sina yngsta år. Han menade att han skulle ta över vårt sommarställe den dagen vi var gamla och inte orkade ta hand om alla praktiska göromål där längre. Det känns som en självklarhet att barn ska ärva sina föräldrar. Föräldrar ska dö före sina barn.

Turordningen har blivit fel i vår familj. Det är fel på situationen. Vi ska dag för dag öva oss på att hantera en felaktig situation. Kommer det att gå? Vi har inget val eftersom vi vill fortsätta att leva.

Det är inte farligt att leva med sin sorg. Det är nog farligare att låtsas som om sorgen inte fanns.


Stugan en solig sommardag.

Vatten - vackert men också riskabelt

Sommar och vatten hör ihop. Sommaren känns alltid extra fulländad då man är nära vattnet. Tyvärr finns många risker med vatten och jag känner en ond klump i magen då jag hör och läser om värmeböljans alla drunkningsolyckor. Riskerna är många.

För ett tag sedan hade vi en diskussion med några nära och kära ungdomar angående att åka gummibåt i Skellefteälven. "Inte alls bra", sa vi. "Nu är ni överdrivet rädda", sa ungdomarna till oss. Har vi drabbats av katastroftänkande? Kanske är det så men vi vill ändå hävda att det är livsfarligt att åka gummibåt (av lekmodell) i älven.

I Umeå hände en tragisk olycka förra veckan då ungdomar åkte gummibåt i älven. Du kan se ett nyhetsinslag här.


Luleå skärgård 26 juli.


Stockholm 28 juli.

Sommar - tid för att hämta kraft

Vi hoppas sommaren ger alla er tid för att hämta kraft. Det finns mycket energi i allt det vackra runt omkring oss. Det gäller att titta efter lite extra så ser man ännu mer.
För oss har den här veckan varit en välbehövlig paus men vi vet också att vi snart ska börja om med sökandet. Våra finska vänner, med Reino i spetsen, kommer nästa vecka till Kågefjärden. Då behöver vi vara tankade med kraft.


Vildväxande nyponros på stranden.


Det gäller att hitta tillbaka till barnet inom sig.

18-års presenten

Det gäller att hitta och ta vara på de stunder som lockar fram ett leende, eller till och med ett skratt. Sorg och glädje ligger så nära varandra. En liten stunds tankeflykt från den faktiska verkligheten kan ge den kraft som behövs för att orka möta de svåra stunderna. Den här lilla historien kan få oss att le.

När Marcus fyllde 18 år, den 11 januari, hade hans kompisgäng skramlat ihop pengar och köpt en hamster, bur och andra praktiska tillbehör. Marcus döpte hamstern till Silver Fang (huggtand) och grabbarna försäkrade att det var en liten pojkhamster. Namnet passade bra tyckte vi och hamstern var dessutom bra på att bitas.

Efter Marcus olycka tyckte vi synd om den ensamma lilla hamstern. Han behövde en kompis där i buren så det inhandlades en annan liten pojkhamster.

För ett par veckor sedan kom det ynkliga och späda pip från buren. Silver Fang visade sig vara en mamma till fyra små hamsterungar.

Så nu ni grabbar, se upp när ni har födelsedag...


Silver Fangs fyra ungar som snart är på väg att flytta. Joel blir först ut som husse.

Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet hjälper, sa doktorn till oss några dagar efter olyckan den 20 januari. Vi tittade på honom med tom blick just då. Vi kunde knappt andas tillräckligt djupt och hade problem med att svälja en klunk vatten.

Det är nog ändå så att han hade helt rätt vår doktor. Det hjälper att röra på sig och få fart på pulsen, man kan till och med få igång tankeverksamheten när svetten lackar. Det är väl värt att prova.

Idag ska vi få besked om när polisens sökhund kan komma hit till Skellefteå. Den finns stationerad i Östersund. Det vore verkligen bra om den kunde komma hit ganska snart.


Under dagens promenad (i 7 grader och regn) hittade jag en bukett Förgätmigej.
De står nu i en vas bredvid Marcus foto.

Om det kan hjälpa en enda människa

Det är så vi tänker just nu. Om bara en enda människa börjar prata med någon annan om sin sorg. Om bara en enda människa får möta ökad förståelse från sin omgivning. Då har reportaget i Norran fyllt en viktig funktion.
När man får prata om vad som hänt, med människor man litar på, blir sorgen lättare att bära. Det är viktigt att våga ta hjälp av andra människor.
Du kan läsa en del av reportaget på den här länken.

Två dykare, som anlitats av polisen, har sökt under kajen idag. De har avslutat arbetet, utan resultat.



Bilden togs i lördags av Norrans fotograf Jeanette Lövgren och Bo Fuhrman skrev texten i reportaget. Tack till er för visad förståelse och respekt!


The Way of the Ninja

Ni som känner Marcus sedan grundskolan förknippar nog Ninjas med just honom. Han gillade verkligen Ninjalåtar, Ninjaklädsel mm. Det var nog många öron som blev ganska nötta av hans ihärdiga spelande och sjungande av en och samma Ninjalåt. Avslutningsfotot i nian, då var hela klassen utklädda till Ninjas. Undrar just vem som kom med den idén...

Vi har varit på dansföreställning i kväll på Nordanå. Lillasyster Martinas dansgrupp kom in till välkända Ninjatoner, klädda som Ninjas. Dansläraren från Piteå hade kommit med förslaget. Han visste inget om det här.
Vi kan nog säga att hjärtat slog lite extra till de här tonerna.


Martinas dansgrupp framför Ninja Terminator på Nordanå.

Och fjärden är ändå vacker

Havet har tagit ifrån oss det finaste vi har. Vi kanske borde avsky Kågefjärden och sparka på varenda sten som ligger där.

Vi har kört runt med båt nu i kväll och kan bara konstatera att vi ändå kan älska havet. Konstigt nog.


Solen på väg ner i väst. Vi är utanför Gullsand.


Mellan Bastuholmen och Billören.


Inne i småbåtshamnen vid midnatt.

Kan havet vara en gravplats?

Många gånger i historien har havet varit en gravplats. Det är ett stort antal sjömän som fått sin sista vila i havens djup.
När man begravt någon i havet har man gjort det aktivt, utfört en ceremoni och sänkt den avlidne i havet.
Det finns många som vill att anhöriga ska sprida deras aska för vinden när de inte längre lever, gärna ut över havet. Också en aktiv handling.

Marcus är försvunnen i havet. Ingen har sett honom förolyckas, ingen har hittat honom. Det känns nödvändigt med en bekräftelse på vad vi redan vet. Det känns också nödvändigt att få ta hand om hans kropp på ett värdigt sätt. Att få utföra en aktiv handling.


En vy ut över Bredviksfjärden. Inte så långt ifrån platsen där Marcus hjälm hittades.


Havet är kallt

Kalla och frusna är vi just hemma efter en tur med båt på Kågefjärden. Vi åkte med Hasse och Katrin i deras båt och har tillsammans spanat längs stränder och på vattnet. Det var stilla och lugnt på vattnet efter många dagars blåsande.

Eftersom det varit så kallt under maj månad så har vattentemperaturen inte stigit nämnvärt. Det är inte heller så många som sjösatt sina båtar men det kan bli ändring nu redan till helgen. Båtklubben har den första sjösättningen nu på lördag.


Längst ute i Kågefjärden mot Bergskäret.

Marcus skulle ha varit först att gratulera

Den här dagen känns det nästan som om luften har gått ur oss. Det har varit intensiva dygn tillsammans med våra finska vänner. Visst hade vi stora förhoppningar om att hitta Marcus kropp men samtidigt visste vi att det lika gärna kunde bli så här. Det har tyvärr varit lite för kallt i vattnet för att hunden skulle kunna jobba fullt ut.

Det är mycket som kommer att hända nu framöver när det gäller aktivitet på och runt omkring havet. Båtar ska sjösättas, bryggor ska i och många flyttar ut till sina sommarställen. Det blir så många fler ögon som kan se ut på vattnet.

Här hemma har vi firat en födelsedag. Det är lillasyster Martina som fyller 17 år. Marcus skulle ha varit först att gratulera, för honom var födelsedagar mycket viktiga. Särskilt Martinas. Han missade aldrig att köpa en present till henne.



Det är inte alltid lätt att mötas

När någon har mist en familjemedlem eller en nära och kär vän så förändras ju allt. Det är inte alltid så lätt att mötas om det har gått en tid sedan något hänt. Det är inte lätt för de drabbade och det är inte lätt för människor runt omkring. Vad säger man? Ska man fråga hur det är? Krama om?

Av någon anledning så är det första mötet det allra svåraste. Har man en gång träffats så är det första steget taget och det är så mycket enklare nästa gång.

En sak är säker, det är inte farligt att gråta. Sorg är ingenting annat än kärlek och saknad efter en person man vill ha hos sig. När tårarna kommer så är det ju bara ett tecken på sorg, som är just kärlek och saknad.

image38
  I lördags tände vi ljus i Uppsala domkyrka för vår Marcus.
Det blev plötsligt en stund då jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det var nästan så att känslan av glädje gjorde sig påmind.

Nyare inlägg
RSS 2.0