Mors dag
Idag tänker vi extra mycket på varandra.
Sista maj bjöd på 29 grader i skuggan. Då är det skönt ute vid havet.
Planerad vecka för eftersök
Vilken tur att vi fick den här kontakten med Finland och Reino förra vintern. Och att han inte drar sig för att åka hela vägen från södra Finland och hit.
Bilden är från 25 juli 2008 då de åkte härifrån efter en veckas intensivt jobb.
Du kan läsa mer om detta om du klickar på kategorin Eftersök.
Ett besök hos Febe i Umeå
Under kvällen delgav vi varandra våra berättelser om varför vi var där. Det är inga lyckliga historier och vi önskade att vi hade haft en annan anledning till vår träff. Inte det faktum att våra barn är döda. Samtidigt vet vi hur oerhört värdefullt det är att dela sina upplevelser med andra som fullt ut förstår.
Det finns en vilja att starta upp en träffpunkt här i Skellefteå för oss som förlorat barn. Nu har vi tagit ett första steg men behöver tid till att både smälta intryck, fundera och planera.
Tveka inte att höra av dig om du, eller någon du känner, är intresserad av Febe. Du kan t ex skriva en kommentar till det här inlägget. (Skriv om du inte vill att kommentaren ska publiceras, men lämna gärna en kontaktuppgift).
Så många intryck på en och samma gång. Både ljus och mörker, både klara bilder och dimma.
24 maj
Längtan efter det som ska komma och längtan efter det som har varit. Och alla kraftansträngningar att göra något bra av just dagen idag. Det kan vara lätt ibland och andra gånger krävs det så mycket för att tänka ut något bra att göra av dagen. Men allt går lite lättare när man får tag i hoppet.
24 maj 2009
Olika, men kanske ändå ganska lika
Väldigt ofta säger människor att man sörjer på så olika sätt. Det är sant, bara att hålla med. Det finns inget facit på hur man ska göra och inget rätt eller fel. En del mår t ex bra av att aktivera sig och andra mår bra av lugn och stillhet. Några vill prata och andra vill tänka osv.
Kanske glömmer vi ibland bort hur mycket som är lika när man sörjer sina kära. Mycket är lika men visar sig vid olika tidpunkter och på olika sätt. Det som gör lika ont på insidan visar sig på olika sätt utanpå.
Det kan också hända att man vill streta emot. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag satt tillsammans med andra föräldrar i en samtalsgrupp för dem som förlorat sina barn. "Här har väl inte jag något att göra. Varför är jag egentligen här?" Jag kommer också ihåg hur det gick upp för oss alla hur olika upplevelser vi hade, men ändå så otroligt lika.
22 maj vid havet.
1 år och 4 månader
Ibland känns det som en evighet sedan Marcus försvann i skoterolyckan. Ibland känns det som om det var alldeles nyss. Perspektiven kan flyttas inom några ögonblick. Almanackan visar att det har gått 1 år och 4 månader sedan den 20 januari 2008.
Saknaden och längtan blir aldrig mindre. Det trodde vi kanske för ett år sedan. Numera är saknad och längtan en del av dagen. Inget som går att skaka av sig.
Sakta lär vi oss leva ett liv tillsammans med saknad och längtan, som följeslagare. De finns med som våra egna andetag.
Blir det värre om man säger något?
Stämmer det då att det är så? Nej! Det blir inte värre om man pratar om den som har dött. Hur skulle det kunna bli det? Det onda gör redan ont och kan inte bli värre.
I den rapport som jag länkade till i ett tidigare inlägg beskriver föräldrarna att det upplevdes som sårande om omgivningen låtsades som om det inte hade hänt. Det brukar kännas när man undviker ett ämne. Men när man pratat om det som alla tänker på finns det gott om plats för andra samtalsämnen.
Nu ligger bryggorna i vattnet i Kåge hamn och även en och annan båt är sjösatt.
Vad är egentligen lycka?
Vad är då lycka? I bland annat Umeå pågår forskning om vad lycka innebär och i dagens norran.se finns en artikel om det arbete som Filip Fors med kollegor gör just nu. Talesättet att den materiella lyckan varar i tio minuter, verkar stämma väl överens med aktuell forskning. Läs artikeln på den här länken.
(Hoppas att ni kan läsa all text, ibland syns bara bild och ingress.)
Bland annat jag, Marcus och lyckoforskaren Filip Fors har upplevt många lyckliga barndomssomrar på just den här strandremsan. Det kanske är det som räknas om hundra år...
18 år
Lillasyster Martina behövde opereras som nyfödd. Vi åkte ambulansflyg och fick sedan också hjälp av skickliga kirurger. Just då kändes det som det värsta som kunde hända. Hur skulle man som förälder klara detta? Naturligtvis var det en prövning men allt gick ändå bra.
Martina fick ha sin storebror kvar i livet i 16 år och 8 månader. Det är alldeles för kort tid, man behöver sin storebror så mycket längre. Hur klarar man då detta som syster och förälder? Svårt att säga vad som är att klara av något. Allt man kan göra är att ta en liten bit i taget. Det finns inga genvägar, det går inte att gömma sig och det går inte heller att hoppa över sorgens alla steg. Men det är viktigt att ta tag i de minnen som skänker glädje.
Tidig höst 1996 och ett ögonblick som sprider glädje.
10 maj
Två tjejer som läser till sjuksköterskor i Växjö har skrivit ett examensarbete om hur förlusten efter ett älskat barn påverkar livet. Det är en rapport på ca 20 sidor som är värd att läsa för alla er som är intresserade. Ny kunskap bör spridas.
Klicka på den här länken så kan du öppna rapporten.
Vårens första vitsippor på våra breddgrader.
Så mycket tystare
Augusti 2007
4 maj
Det känns inte heller så länge sedan kompisarna var här mest varje kväll, fast då nere på Marcus rum förståss. När vi har suttit och pratat en stund känns det som om den tiden var alldeles nyss. Inte drygt 15 månader sedan.
Det är gott att ses och det är bra att vi kan prata både om Marcus och om mycket annat. Att vi inte lägger locket på.
4 maj
1 maj
Vi cyklade ut till Kågefjärden idag och såg att isen är på väg att ge med sig för denna gång. Det är både och när isen försvinner. På ett sätt kan man se den som ett lock under vinterhalvåret. Det blir lugnare.
När det nu blir öppet vatten går det inte att komma ifrån att chanserna ökar att någon kan se något som gör att Marcus kropp kan bli funnen. Det är inte så stora chanser men ändå större än under vintern. Det blir inte riktigt samma lugn.
Kåge hamn 1 maj 2009.