marcusminnesfond

Det händer konstigt nog väldigt sällan att jag drömmer om Marcus. Jag vet inte om det beror på att att han finns i tankarna så ofta under dygnens vakna timmar. Kan ana att det är en anledning, har ingen annan förklaring. Jag har också hört många andra föräldrar som förlorat sina barn säga samma sak, de drömmer så sällan om sina barn.

Härom natten hände det i alla fall. Det var en kristallklar dröm där jag och han vandrade längs en strand och småpratade med varandra. Jag kom helt plötsligt på att jag glömt fråga honom hur olyckan egentligen gick till, nu när han var tillbaka. Tyckte i drömmen att jag varit så glömsk att jag inte frågat honom om det. Jag fick inget svar av honom, bara ett leende.

Uppvaknandet blir häftigt och omtumlande efter en sådan här dröm. Verkligheten och drömmen har under några sekunder mycket oklara gränser. När den hårda verkligheten åter blir tydlig kommer ändå en tacksam känsla av att fått uppleva den här stunden i en vacker dröm. Det blir en sorts lycklig känsla över ett kort och underbart möte.


Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Kylan har gjort att isen är minst en decimeter tjock nu. Förra helgen körde bogserbåt och mudderverk därute. Det arbetet är avslutat, åtminstone för den här gången. Nu har det frusit igen på fjärden och vinterkänslan har infunnit sig.

Vi fick ett meddelande av Per Landström att han satt ut en marschall ute på olycksplatsen. En exakt punkt som han har lagt in i sin GPS. Han hade koll på isens tjocklek och sa att vi kunde gå ut från småbåtshamnen för att komma dit ut.

Med isdubbar runt halsen och en en stor marschall gick vi dit. Det känns alltid lika darrigt att ge sig ut på svart is, även om vi nu visste att tjockleken var kontrollerad. Det är med stor respekt, och en viss bävan inför issäsong och risk för olyckor, vi vandrar på isen. Vi går ut för att det känns så viktigt att kunna nå denna plats, som bara finns tillgänglig en kortare tid varje år.


Tack Per Landström som märkt ut platsen också i år. Det var lätt att hitta dit då en marschall lyste så fint.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är Farsdag idag och alla tänker säkerligen på sin egen pappa, på ett eller annat sätt. Dagen kanske inte firas av alla men det är svårt att undgå att den existerar. Fars dag i min egen barndom handlade om att skriva en dikt till pappa. En tankemöda som inte alltid var den lättaste. Ganska skiftande nivå på resultatet också år från år. Inspiration kommer inte alltid på befallning.

Det är tjugosju år sedan jag träffade min egen pappa. Han lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Jag hade velat uppleva hans humor ytterligare många år, lyssnat på hans berättelser där alla kände sig delaktiga och som fängslade oss alla. Idag kan jag tända ett ljus för honom och med ett leende titta på ett foto av honom. Något som känns varmt och viktigt.

Vår Farsdag började med en tur ut till Kågefjärden. Mudderverket låg vid kajen och det kändes lugnt och stilla med denna vilodag. De som arbetar med muddringen finns troligen hemma med sina familjer och firas eller firar sina fäder. Säkert tänker de också en och annan tanke om vad jag berättade för dem igår, att det skett en olycka i området och att det fortfarande saknas en kropp.

Vi tände nya ljus i lyktorna och betraktade ljuslågorna en stund. Det är en lycka att kunna njuta av en kort stund av lugn.


Hösten har övergått till full vinter och mudderverket ligger stilla vid kaj denna söndag.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är med mycket blandade känslor jag läser dagens tidning om att det pågår muddring i delar av Kågefjärden. Några hundra meter från den plats där vi hittade Marcus skoter i januari 2008. Vi vet hur dyig bottnen är där. Vi har visserligen letat många, många gånger med hjälp av finske Reino med flera. Området borde vara genomsökt men i en dyig botten kan man sjunka ner. Det finns aldrig några garantier.

Vi har full förståelse för att stugägarna har problem att komma in och ut med båtar. Förstår att de behöver göra något åt problemet genom att muddra.

Jag fick tag på den firma som arbetar med muddringsverket. Berättade vem jag var och varför jag ringde. Att jag är mamma till Marcus som förolyckades i det här området. Det var en helt ovetandes man som fick mitt samtal. Han hade inget fått veta om att det skett en olycka i fjärden och att en kropp fortfarande saknades. Han var mycket förstående, vänlig och lovade att informera alla som var inblandade i arbetet med muddring. Men varför hade ingen annan informerat honom och hans företag? Så enkelt det hade varit och så respektfullt mot dem som ska utföra muddringsarbetet. Och mot oss.

Information kan vara så oerhört betydelsefullt.


Förra helgens stämning med ljus vid kajkanten kändes fjärran. Nu muddras bottnen ute på fjärden, något som väcker helt andra känslor. (Bilden är från förra helgen).

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det känns så lugnt och fint, och samtidigt smärtsamt, med en helg som Allhelgonahelgen. En tradition där vi firar och tänker på de människor som lämnat oss. Stunder av eftertanke är ganska sällsynta i det framåtsträvande samhälle vi lever i. De här stunderna behövs då de bygger samman vår historia med det liv som pågår just nu. Vi lever mitt i vår egen historia och vårt förflutna är en del av den människa vi är idag.

Igår åkte vi ut till Kåge hamn och plockade ihop de marschaller som brunnit ut. Där ute brann många ljus som andra vänner till Marcus tänt och på så vis hedrat hans korta tid här på jorden.

Flera gånger under helgen har grupper av sångsvanar flugit över Kågefjärden i sin resa söderut. De lämnar våra trakter för den kalla årstiden som kommer. De har en lång och krävande resa framför sig. Svanarna turas om att ligga först i plogen, turas om att ta den mest ansträngande platsen. Då de behöver vila byter de plats och placerar sig längre bak i plogen. De visar oss ett sätt att tillsammans klara svåra strapatser och talar om att ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Tills vi möts igen.


Ljusen som får stå kvar och brinna ut.


Några sångsvanar som flög över Kågefjärden och som jag lyckades fånga på bild.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Den här helgen tänker vi tankar om de som lämnat oss. De människor vi saknar, älskar och som alltid kommer att finnas levande i minnet så länge vi finns här. Det känns tillåtande och viktigt med den här högtiden. Vi människor behöver den.

Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljus och marschaller längst ute på kajen. Vattnet är fortfarande öppet och lågorna speglades i det lugna vattnet. Det kändes också varmt att det redan brann en låga då vi kom, en känsla av omtänksamhet.

Vi skickade iväg två Khom Loy-lyktor. Den ena dalade först ner mot vattenytan innan den ändrade kurs och styrde upp mot himlen. Det blev en vacker minnesbild att ta med sig.


Fredag kväll ute i Kåge hamn då vi tänder lyktorna som ska skickas mot skyn.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

November är här med mörker, höstfärger som sakta tonar bort och en helg som närmar sig då många tänker extra på dem som lämnat oss. Det är snart Allhelgonahelg och många planerar att smycka anhörigas gravar med lyktor och ljus.

Vi har ingen grav till vår Marcus. Ingen fysisk plats att dekorera med ljus och vacker ljung. Då Skatteverket godkände vår ansökan om dödförklaring fanns också en möjlighet att ansöka om en gravplats på en kyrkogård. Någon sådan ansökan har vi aldrig gjort. Det skulle nog kännas väldigt märkligt att stå vid en plats inne på en kyrkogård där ingen jordfästning skett. Så känns det nu. Kanske ändras den känslan, kanske inte. I dagsläget är havet den plats som tillhör Marcus. Ett hav som når så långt.


Sen höstsol som fortfarande värmer.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus