marcusminnesfond

Igår kväll träffades vi i föreningen Febe Skellefteå. En samling människor som mist sina barn antingen nyligen eller för flera år sedan. Det pågår samtal kring alla bord under kvällen. Samtal på djupet och samtalsämnen som aldrig tar slut.

Borde man inte prata klart om vad som hänt och sedan gå vidare? undrade en person jag pratade med för en tid sedan. Min uppfattning är att sorg är under ständig förändring och pågår under hela det liv jag sedan fortsätter att leva. Från att från början varit en skriande smärta, kan den efter några år ibland vara en livsrikedom som berikat delar av mig som jag inte visste fanns. Naturligtvis är det inget vi hade valt, om det funnits möjlighet att välja, eftersom ingen rikedom är värd det pris vi fick betala.


Precis som årstiderna är under ständig förändring är också det liv som följer en smärtsam sorg.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det visade sig att namnet Marcus blev Sveriges vanligaste pojknamn i början på 1990-talet. Det visste vi inte då vår Marcus fick sitt namn i januari 1990. Nu, år 2010, hör det inte ens till de hundra vanligaste namnen man ger sina små nyfödda pojkar. Trender kommer och trender går. Jag tror ändå att vi var ganska omedvetna om att namnet Marcus skulle bli så populärt. Vår pojke hette Marcus helt enkelt, det fanns inga alternativ.

Marcus är ett bibliskt namn, och namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Marcus betyder är oklart men det är bildat av namnet på den romerska krigsguden Mars.

Det hade varit underbart att idag kunnat säga grattis, kanke skicka ett sms eller ett mejl för att gratulera. Bara att få ge lite extra omtanke.


En ung Marcus, december 1997. Lite extra ompysslad.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Den senaste veckan har många nyhetsinslag handlat om flygtrafiken. Kommer det att vara möjligt att flyga idag? Blåser askmolnet från Island åt vårt håll? Är det tillräckligt säkert? Den vanliga lunken och flygtrafiken blev plötsligt ingen självklarhet. Många har fått tänka om och hittat andra lösningar. Mycket har också gått om intet.

Under en vanlig flygresa uppmanas alla resenärer vid säkerhetsgenomgången att först ta på sig andningsmasken själv innan man hjälper andra. Du måste först kunna andas själv innan du kan göra någon nytta för andra. Andas själv först...

När en för tidig död drabbar en familj blir det nästan omöjligt för de efterlevande att kunna andas överhuvudtaget. Kanske får man också höra att man måste komma ihåg det kvarvarande syskonet, sin partner osv. Det är tuffa bördor när syret knappt räcker till för egen andning.

Jag tror jag pratar i de flestas namn när jag säger att man vill inget annat än att de som lever vidare i den närmsta kretsen ska få så mycket stöd det bara går. Men hur ska man kunna räcka till och hjälpa dem när man själv inte fått på sig andningsmasken?

Med tålamod och mycket, mycket tid kommer andningen igång. Det enda som finns i tankarna då är att leva för, och ta igen så mycket som möjligt för dem som lever vidare i samma livslånga sorg.


24 april i Skellefteå. Med tålamod och en stor portion tid kommer våren även hit. Det finns hopp...

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är återigen en dag då jag besöker minnenas galleri. Plockar fram bilder, letar fram mappar i datorn och ser på foton där det går att komma ihåg stämningar, värme, dofter mm. Det går också att komma ihåg känslan av självklarhet som fanns då fotot togs. Så här skulle det alltid vara.

Nu har det passerat två år och tre månader sedan Marcus förolyckades och allt vi kan ge honom är vår tänktid. Sakta, sakta börjar en priviligerad känsla av att ha fått möjlighet att vara med honom i arton år smyga sig in. Det går att se någon form av tacksamhet över detta. Den känslan rymdes inte alls under de första årens förtvivlan och sorg. Nu kan de här två känslolägena få turas om, ge lite plats åt varandra.


Marcus och mamma Ingrid för ca tio år sedan. Då allt kändes självklart.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Igår anordnades Febe-dagen i Timrå. En träff för de lokala föreningar inom Febe som finns inom Sveriges norra regioner. Läs gärna mer om Febe på den här länken.

Under dagen lyssnade vi på föreläsningar om hur livet efter en svår förlust kan gestalta sig. Om hur lång processen är i kampen att överleva själv och att bygga upp sitt nya liv. Inget man bearbetar sig igenom under en bestämd period och sedan är allt klart.

Det är en mycket märklig känsla då man sitter i en lokal och tittar sig omkring på alla människor som finns där. Vi är där allihop därför vi har en gemensam upplevelse. Vi har förlorat våra barn. Under livets resa som fortsätter för oss finns det ständigt nya upplevelser och tankar vi gärna delar med varandra. Samtalsämnena tar aldrig slut.

Vi pratade bland annat om det här gamla talesättet då vi satt vid middagsbordet: Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg. Det är en lättnad att dela på sorgen.

Den allra största behållningen av en dag som denna är alla de möten med människor och de nära samtal man får uppleva. Samtal som inte ligger bakom en mur av försvar eller rädsla.


Febe-dagen avslutades med en minnesstund i Timrå kyrka.


Kören MusiKenterna gav oss en mycket fin konsert.


Namnen på de barn vi saknar lästes upp och ett ljus tändes för vart och ett av våra älskade barn.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Våren och ljuset strömmar in över oss och helt plötsligt lockar även kvällarna utomhus. Det är så härligt med en stund i kvällningen då man kan andas in vårluft. Våren som inbjuder till förnyelse och som också kan ge nytt hopp. Vintern är alltså inte evig.

Igår kväll intervjuades jag i en studie om sorg och sorgebearbetning. Bland annat om hur det är att dela med sig av sin sorg till andra. Det är positivt att någon ställer frågor där man får möjlighet att reflektera över varför man hanterar sin sorg på ett visst sätt. Det blir som att titta på sig själv med ett utifrån-perspektiv.

Det blir också tydligt att det finns lika många sätt att hantera en svår sorg som det finns förluster. Alla hanterar vi dem på vårt alldeles eget sätt. Det finns inget rätt och inget fel. Vi letar efter våra egna och unika vägar med målet att överleva, trots det som hänt.

En av frågorna jag fick under intervjun var om jag kände en press att skriva vidare i bloggen. Svaret är nej. Jag skriver när det dyker upp en tanke som känns viktig och aktuell. Det betyder inte att tankarna är försvunna då inget skrivs här, de kanske bara är lite för personliga och har ännu inte hittat några av de ord som finns att tillgå i vårt språk. Det är nog som med allt annat, pauser kan ge ny näring.


Vårvinterljus

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det har gått drygt två år sedan vår familj förlorade Marcus. En tid som kan ses både som kort, men även mycket lång.

Något som kan slå mig är hur glada människor i vår omgivning blir, när vi numera gör helt "vanliga" saker. Sådant som inte har med sorg och saknad att göra. Det kanske blir något slags kvitto på att det går att överleva även när det värsta händer. En fantastisk tanke att min glädje kan ge andra hopp. Nästan svindlande.

Vägen hit har varit kantad med många möten med kloka och insiktsfulla medmänniskor. Människor som orkat lyssna, gång på gång och som inte sagt till oss att vi gjort eller tänkt fel. Det är en underbar känsla att världen består av så många sådana människor. Och att vi känner så många av dem.

Det är absolut inte lätt att veta hur en djupt sörjande människa ska bemötas. Det är så lätt att något blir fel eller så kan till och med rädslan att säga fel göra att mötet inte alls blir av. Lars H Gustafsson skriver i sin bok Gå med dig om det tanklösa tröstandet. Han menar själv att det finns en risk att skriva om detta eftersom det kan skapa än mer oro att göra fel i bemötandet av en sörjande. Jag vill ändå sammanfatta hans kloka tankar.

Lars H Gustafsson menar att det finns tre huvudspår i det tanklösa tröstandet, inte att nedanstående uttalanden sägs ordagrant, mer den andemening de förmedlar. De tre spåren är:

Du hade ändå tur - det kunde ha varit värre!
Den sörjande får höra historier om ännu värre katastrofer och sorgen börjar graderas.

Det fanns nog en mening med det hela!
Någon försöker skapa mening i kaoset, kanske med en önskan att förinta det meningslösa i vad som skett.

Det blir nog bättre ska du se!
Det är svårt att se någon annan sörja djupt och det finns en önskan om att påskynda processen.

Det tanklösa tröstandet har sällan onda avsikter, men vad den sörjande behöver är snarare något annat än tröst. De behöver lyssnande medmänniskor som orkar hålla ut.


Ensam och bräcklig är det svårt att hålla ut. I ett sammanhang med andra ökar växtkraften.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Påsken med sina många helgdagar kan ge möjlighet till lugna och sköna stunder. En högtid som inte alls ställer samma krav som t ex julen. Tid för lugn och ro med andra ord, kanske en bristvara i vår tid.

Vi önskar alla er en riktigt fin helg!


Ett av få måsten under påsken...


En läromästare i förmågan att njuta, Sigge.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus