Hur kan du veta det?
Om vi skulle ställa den frågan oftare skulle förmodligen sanningen leva ett tryggare liv. Under kvällen har jag sett uppdrag granskning på svt.play. Programmet visades igår kväll på TV. Det är en för vuxenvärlden bedrövlig historia som visar på hur osanningar och ryktesspridning kan få katastrofala konsekvenser. Arenan har varit både skolan, ett mindre samhälle och en stad, men framförallt nätet.
Se gärna programmet som visar hur en ung kille, dömd för våldtäkt, backas upp och får stöd medan den drabbade flickan mobbas och till slut måste lämna sin hemort för att klara av sin skolgång. Här är länken om du missat programmet.
Dettta med osanningar och ryktesspridning är tyvärr inget unikt för just det här fallet. Här handlade det om ett brott, och tyvärr ett brott som ofta förvrängs. Det är inte heller bara vid brott som ryktena tar fart utan även då människor drabbas av kriser kan osanningarna få fotfäste. T ex vid skilsmässor eller plötsliga dödsfall.
Hur kan då ryktena få så mycket näring och kraft att sprida sig? Och hur kommer sig att man tror på uppgifter som berättas i tredje eller fjärde led? Är kanske rädslan att hamna utanför gemenskapen så stor att man sväljer det man hör utan minsta reflektion? Bättre att ansluta sig till majoritetens osanningar än att bli ensam kvar...
Kanske skulle mycket kunna hejdas av den enkla frågan: Hur kan du veta det? Och sedan kritiskt granska det svar man får.
Kyrkans uppgift är att stötta samhällets svaga. Något som missades totalt i reportaget som nämns här ovan. Det får inte hända igen.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Se gärna programmet som visar hur en ung kille, dömd för våldtäkt, backas upp och får stöd medan den drabbade flickan mobbas och till slut måste lämna sin hemort för att klara av sin skolgång. Här är länken om du missat programmet.
Dettta med osanningar och ryktesspridning är tyvärr inget unikt för just det här fallet. Här handlade det om ett brott, och tyvärr ett brott som ofta förvrängs. Det är inte heller bara vid brott som ryktena tar fart utan även då människor drabbas av kriser kan osanningarna få fotfäste. T ex vid skilsmässor eller plötsliga dödsfall.
Hur kan då ryktena få så mycket näring och kraft att sprida sig? Och hur kommer sig att man tror på uppgifter som berättas i tredje eller fjärde led? Är kanske rädslan att hamna utanför gemenskapen så stor att man sväljer det man hör utan minsta reflektion? Bättre att ansluta sig till majoritetens osanningar än att bli ensam kvar...
Kanske skulle mycket kunna hejdas av den enkla frågan: Hur kan du veta det? Och sedan kritiskt granska det svar man får.
Kyrkans uppgift är att stötta samhällets svaga. Något som missades totalt i reportaget som nämns här ovan. Det får inte hända igen.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Två år och två månader
Två år och två månader kan vara en kort tid, men ibland också kännas väldigt lång. Det är ett ljust och vackert minne jag ser på bilden. Mycket liknar dagen idag, solen och snön. Ändå är det ett annat liv i vår värld nu. Ett liv där vi sakta bygger en ny tillvaro då den gamla tillvaron tog slut.
Livet går vidare om man befinner sig utanför den innersta familjekretsen i en sorg. Inom familjen börjar ett annat liv.
Marcus i skidbacken för några vintrar sedan. Ett ljust minne.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Livet går vidare om man befinner sig utanför den innersta familjekretsen i en sorg. Inom familjen börjar ett annat liv.
Marcus i skidbacken för några vintrar sedan. Ett ljust minne.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Beundransvärd energi
Vi har regelbunden kontakt med Finland och föreningen Etsintavene med Reino i spetsen. Arbetet med att söka efter försvunna, ofta drunknade människor, pågår året om. Med små medel, men istället en energi som är fantastisk. Reino har hittat 112 människokroppar under de år han arbetat med sökande.
Reino och Pirkko har erbjudit sig att komma hit i sommar igen för att söka efter Marcus kropp. Det är ett väldigt fint erbjudande som vi är mycket tacksamma över. Vi vet och har sett hur mycket jobb det är. Dessutom är resan hit med en båt på släp lång (från södra Finland).
Tidigare har Reino berättat om människor han sökt efter i sex-sju år innan han hittat dem. Det är ett exempel på en beundransvärd energi.
Du som vill stötta föreningen Etsintavene, klicka på den här länken.
Vintern har varit lång och kall även i Finland. Här en bild på Reino och hans sökhundar ute på isen.
Fotograf: Pirkko
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Reino och Pirkko har erbjudit sig att komma hit i sommar igen för att söka efter Marcus kropp. Det är ett väldigt fint erbjudande som vi är mycket tacksamma över. Vi vet och har sett hur mycket jobb det är. Dessutom är resan hit med en båt på släp lång (från södra Finland).
Tidigare har Reino berättat om människor han sökt efter i sex-sju år innan han hittat dem. Det är ett exempel på en beundransvärd energi.
Du som vill stötta föreningen Etsintavene, klicka på den här länken.
Vintern har varit lång och kall även i Finland. Här en bild på Reino och hans sökhundar ute på isen.
Fotograf: Pirkko
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Så oerhört svårt att förstå
Det finns tillfällen då all tid stannar. När det knappt går att andas. Då vi förstod att Marcus hade förolyckats var en sådan stund. Man ville vända tiden, stoppa allt eftersom det som skedde var för svårt att ta in.
Under helgen fick vi ett mycket tragiskt besked om att en god vän lämnat livet. En vän som var älskad och behövd av sin familj, sina vänner och så många andra som hon mötte under livets resa. En kvinna som var alldeles för ung. Hon hade så mycket kvar och dog mitt i livet, mitt i steget och utan att någon skulle kunnat ana det som skedde.
Ännu en gång, från en plats utanför den innersta familjekretsen, upplever vi hur svårt det är att förstå och ta in ett omöjligt besked. Ett dödsbud. Det är alldeles för stort för att ta in och verkligen förstå. Ändå kan jag tycka att vi som har upplevt plötslig sorg borde kunna förstå lite bättre, men det går aldrig att vänja sig vid livets grymma orättvisor.
De människor vi älskar fattas oss så oändligt mycket när vi inte längre kan berätta för dem vilken stor plats de fyller i våra liv.
Den vackra himlen kan förmörkas på ett ögonblick. Det kan kännas så långt till ljuset igen.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Under helgen fick vi ett mycket tragiskt besked om att en god vän lämnat livet. En vän som var älskad och behövd av sin familj, sina vänner och så många andra som hon mötte under livets resa. En kvinna som var alldeles för ung. Hon hade så mycket kvar och dog mitt i livet, mitt i steget och utan att någon skulle kunnat ana det som skedde.
Ännu en gång, från en plats utanför den innersta familjekretsen, upplever vi hur svårt det är att förstå och ta in ett omöjligt besked. Ett dödsbud. Det är alldeles för stort för att ta in och verkligen förstå. Ändå kan jag tycka att vi som har upplevt plötslig sorg borde kunna förstå lite bättre, men det går aldrig att vänja sig vid livets grymma orättvisor.
De människor vi älskar fattas oss så oändligt mycket när vi inte längre kan berätta för dem vilken stor plats de fyller i våra liv.
Den vackra himlen kan förmörkas på ett ögonblick. Det kan kännas så långt till ljuset igen.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Uthållighet
Det hörs många röster här i vår trakt om hur trött man är på allt snöande, skottande, vintern osv. Nu finns en längtan efter vår och värme och den späds på så fort solen tittar fram. Då kommer en glimt av de allra bästa vår- och sommarstunderna. Men det är lång tid kvar och det vet vi nog alla som har spenderat några vintrar i Sveriges nordligare delar. Vi behöver vår uthållighet och ett kreativt tänkande så vägen fram till sommarvärmen blir innehållsrik.
Jag inser hur annorlunda mitt tänkande blivit när det gäller yttre omständigheter. Hur mycket mindre energi jag lägger på att våndas över t ex vädret. Det har blivit ett så litet problem i jämförelse med vilka enorma livsorättvisor som kan komma i ens väg.
Den uthållighet vi koncentrerar oss på är att ta oss framåt i det liv som pågår. Att orka följa med i vardagens bestyr även när saknaden utan förvarning hugger till i ryggen. Saknaden kan komma plötsligt och utan förvarning. Det krävs stor uthållighet när vi förstår att vi kommer få leva med dessa överfall i all framtid.
Många omkring oss pratar om det eviga snöandet. Det är ju begripligt varför.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Jag inser hur annorlunda mitt tänkande blivit när det gäller yttre omständigheter. Hur mycket mindre energi jag lägger på att våndas över t ex vädret. Det har blivit ett så litet problem i jämförelse med vilka enorma livsorättvisor som kan komma i ens väg.
Den uthållighet vi koncentrerar oss på är att ta oss framåt i det liv som pågår. Att orka följa med i vardagens bestyr även när saknaden utan förvarning hugger till i ryggen. Saknaden kan komma plötsligt och utan förvarning. Det krävs stor uthållighet när vi förstår att vi kommer få leva med dessa överfall i all framtid.
Många omkring oss pratar om det eviga snöandet. Det är ju begripligt varför.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Solsken och snö
Det är soligt, massor av snö, lediga dagar och fint skidföre. Mycket att vara glad åt och många möjligheter. Bara att njuta...
Åter blir det så tydligt hur nära glädje och sorg befinner sig. På mikromillimeters avstånd. I samma stund som man kan känna en jublande känsla över att se solen igen, se att det finns en vår som är på väg, så finns det där hugget över att en av oss i familjen inte får uppleva detta. Den av oss som kanske jublande högst när en solig vinterdag stod för dörren.
Hur är det då när vi känner den där lyckan över en dag full av möjligheter? Blir sorgen mindre då? Konstigt nog så är sorgen och saknaden lika stor och ändå ryms så mycket glädje.
Det händer då och då att människor i vår omgivning kan känna en rädsla att prata om Marcus , kanske särskilt då stämningen är glad. Det finns en rädsla över att en påminnelse om sorgen skulle dämpa glädjen.
Eftersom glädjen och sorgen inte tar plats ifrån varandra är det ingen risk att det sker. Det går inte heller att påminna om något som hela tiden finns med i den aktiva tanken. En påminnelse får man om något som riskerar att glömmas bort. Det finns ingen risk över huvud taget att vi skulle glömma Marcus. Han finns i vår sorg och han finns i vår glädje.
Sigge har tittat efter hur det såg ut vid fågelborden. Inte en enda fågel där nu heller...
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Åter blir det så tydligt hur nära glädje och sorg befinner sig. På mikromillimeters avstånd. I samma stund som man kan känna en jublande känsla över att se solen igen, se att det finns en vår som är på väg, så finns det där hugget över att en av oss i familjen inte får uppleva detta. Den av oss som kanske jublande högst när en solig vinterdag stod för dörren.
Hur är det då när vi känner den där lyckan över en dag full av möjligheter? Blir sorgen mindre då? Konstigt nog så är sorgen och saknaden lika stor och ändå ryms så mycket glädje.
Det händer då och då att människor i vår omgivning kan känna en rädsla att prata om Marcus , kanske särskilt då stämningen är glad. Det finns en rädsla över att en påminnelse om sorgen skulle dämpa glädjen.
Eftersom glädjen och sorgen inte tar plats ifrån varandra är det ingen risk att det sker. Det går inte heller att påminna om något som hela tiden finns med i den aktiva tanken. En påminnelse får man om något som riskerar att glömmas bort. Det finns ingen risk över huvud taget att vi skulle glömma Marcus. Han finns i vår sorg och han finns i vår glädje.
Sigge har tittat efter hur det såg ut vid fågelborden. Inte en enda fågel där nu heller...
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Adrian
Dagens namn i almanackan är Adrian och Adriana. Vår Marcus fick namnet Adrian i andranamn då han döptes. Adrian Marcus Degerman. Vi valde det namnet för att det är ett släktnamn, Marcus morfarsfar hette Adrian.
Det är inte alls ovanligt att vi väljer släktnamn till våra barn, ibland som tilltalsnamn och ibland som andranamn. Troligen är det en önskan att hålla ihop banden, över generationerna. Söka en tillhörighet.
Marcus var mycket stolt över sitt namn Adrian, särskilt då han fått klart för sig att det till och med fanns en bok skriven om hans morfarsfar Adrian. Han kände sig nog lite hedrad över att han fick bära detta namn.
Undrar hur det blir med kommande generationer? Kommer det bli viktigt att plocka upp gamla släktnamn? Kanske blir det ändå så när man står med ett nyfött litet barn i sin famn. Man vill höra till.
Ett besök på Adrians grav vid första advent. Innan all vinterns snö vräkte ner.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Det är inte alls ovanligt att vi väljer släktnamn till våra barn, ibland som tilltalsnamn och ibland som andranamn. Troligen är det en önskan att hålla ihop banden, över generationerna. Söka en tillhörighet.
Marcus var mycket stolt över sitt namn Adrian, särskilt då han fått klart för sig att det till och med fanns en bok skriven om hans morfarsfar Adrian. Han kände sig nog lite hedrad över att han fick bära detta namn.
Undrar hur det blir med kommande generationer? Kommer det bli viktigt att plocka upp gamla släktnamn? Kanske blir det ändå så när man står med ett nyfött litet barn i sin famn. Man vill höra till.
Ett besök på Adrians grav vid första advent. Innan all vinterns snö vräkte ner.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
