marcusminnesfond

En bild av vår Marcus

Marcus föddes den 11 januari 1990 på Skellefteå lasarett. Den natten, då vi vankade av och an på förlossningen, brann det i centrala stan, ett helt kvarter.

Marcus var en glad och öppen bebis som visade stort intresse för sin omgivning. Hans leende kunde få många på fall, till och med de som hade lite skräck för bebisar.

Redan när han var 1 år och 4 månader blev han storebror. Hans lillasyster Martina föddes den 13 maj 1991. Mor och syster försvann iväg till Uppsala eftersom lillasyster måste opereras dagen efter födelsen.

Marcus visade sig bli en storebror helt utan avund. Han älskade sin lillasyster och kallade henne för "Gomman". Han var omtänksam och mjuk mot henne och så här i efterhand kan vi föräldrar få oerhört dåligt samvete för att vi inte förstod hur liten han egentligen var. Det var nog hans empatiska förmåga som hade visat sig så tidigt i hans liv som fick till följd att vi behandlade honom som om han var äldre än vad han egentligen var.

Marcus var en social liten pojke som snabbt sökte sig ut mot andra utanför hemmets väggar. Han fick många kamrater bland grannbarnen på Takdroppsgatan och han älskade att besöka öppna förskolan på Morö Backe kyrka. Där det var liv och rörelse, där trivdes Marcus. Vännerna från Takdroppsgatan har han fortsatt att umgås med även då vi flyttat därifrån.

Något som hände lite då och då under Marcus första år var att han ibland bara var borta. Det kunde hända i en affär, på ett nöjesfält eller hemma i kvarteret. Det var mer än en gång både vi och våra grannar var ute och letade efter honom. Han hade en röd liten Bobby car som han sparkade sig fram vid dessa utflykter.

När Marcus var 2 ½ år började han på dagis, Månen. Han trivdes utmärkt med både barn och personal där och fällde aldrig en endaste tår när han lämnades där. Lika bra tyckte han det var när han som 5-åring fick byta till avdelning Solen. Hans fröken Britta blev en mycket viktig person i hans unga liv.

En händelse Marcus själv berättade om från avdelning Solen var när han hade tagit en marmeladburk i köket och gömt sig bakom en soffa och ätit. Han hade tryckt i sig nästan hela burken innan han blev upptäckt.

Somrarna för Marcus var lika med att åka till sommarstugan utanför Örnsköldsvik, Gullvik. Tidigt blev han en del av den sociala gemenskapen bland barnen som bodde där. Han umgicks med Robin och Robert hela somrarna och åkte även själv till Gullvik vintertid för att träffa dem. Han hade ett liv och en tillvaro både i Skellefteå och i Gullvik. Det här är också kontakter han har hållit fast vid.

De sista somrarna har han sommarjobbat i Örnsköldsvik och på så sätt kunna vara i stugan, som ligger på stranden, hela sommaren.

När Marcus skulle börja ettan i skolan flyttade vi till Molnstigen på Morö Backe. Det var ingen långväga flytt men ändå en förändring på många sätt. Han fick nära till skolan och han fick många nya vänner. En av pojkarna i kvarteret, Joel, blev snabbt en nära vän som han fortsatte att ha daglig kontakt med och som han också gick tillsammans med i gymnasiet. En dag utan Joel var ovanlig.

Marcus trivdes bra i skolan och bra med de lärare han hade. Han lade inte ner så mycket möda på skolarbetet men hade turen att klara skolarbetet bra. Matematik var nog ett favoritämne. Han hade också god allmänbildning och kunde förstå sammanhang, helt enkelt en tänkare.

På en rast, när han gick i sexan, bröt han benet. Han och en kompis hade nog varit lite heta mot varandra under en fotbollsmatch och kompisen landade på Marcus underben. Det visade sig att benet var av på tre ställen. När Marcus vaknade upp på sjukhuset var det första han ville göra att ringa till sin kompis. -Hur tror du han känner sig, sa han till oss. Han ringde till sin kompis och försäkrade honom att allt var så bra, han skulle inte oroa sig.

När Marcus skulle börja sjuan var det dags att byta skola och klassen skulle också delas. Till en början var han otroligt upprörd över klassindelningen. Det var bara två killar och två tjejer från hans tidigare klass. När han väl träffat sina nya klasskompisar blev han som en omvänd hand. Han tyckte att alla var jättetrevliga. Det visade sig också bli en klass med ovanligt god sammanhållning, positiv syn på alla lärare och de arbetade målmedvetet för att genomföra en klassresa. De åkte tillsammans till Göteborg och hade det toppen.

Marcus gjorde flera resor, både på egen hand och tillsammans med familjen. Han älskade att resa och hade också flera resor inplanerade det här året.

Han gjorde många resor med sitt curlinglag, han reste med ett basketlag till Danmark, han reste två gånger till Gotland som både konfirmand och som konfirmandledare. Med familjen besökte han bland annat Mallorca, Teneriffa och Thailand.

Under en resa till Turkiet med sina farföräldrar gav han bort det sista i sin reskassa till behövande. Farmor och farfar var mycket rörda över hans gest.

Hemma i huset hade vi en egen ungdomsgård, Marcus rum. Hans rum var stort och det var många besökare hos honom varje kväll. Vi snubblade fram bland skor, cyklar och mopeder men det var ju just det som var syftet med hans rum, att han skulle vara hemma och trivas där. Marcus trivdes bland sina vänner så alltså blev det fullt hus här hos oss.

Marcus var intresserad av att fotografera och filma. Han har åtskilliga mappar i sin dator med sådant material. Han var kompisgängets fotograf.

Han var också musikintresserad och var den som plockade fram många nya låtar som andra var med och lyssnade på. Han gillade många olika typer av musik och han brände ofta ihop en ny skiva till t ex en resa, eller annan speciell händelse.

Det är inte helt lätt att hitta några typiska Marcus-låtar eftersom han hade så otroligt mycket musik.

Drömmen om att ha en egen skoter hägrade länge för Marcus. Övriga familjemedlemmar hade inget intresse alls för skotrar. Marcus jobbade själv ihop pengar så han kunde förverkliga sin dröm. I oktober 2007 stod hans gula Lynx hemma på gården. Han var stolt och lycklig.

Jullovet passerade utan snö, en väntan som var otålig. Söndagen den 20 januari hade det snöat ordentligt och han skulle äntligen få ge sig ut på en lite längre skotertur. - Idag ska jag köra skoter, sa han då han vaknade den morgonen.

Han körde iväg, lycklig och med lite extra bensinpengar i fickan, för att möta några kamrater. Det sista jag såg av honom var ett stort leende.