18 år
Lillasyster Martina behövde opereras som nyfödd. Vi åkte ambulansflyg och fick sedan också hjälp av skickliga kirurger. Just då kändes det som det värsta som kunde hända. Hur skulle man som förälder klara detta? Naturligtvis var det en prövning men allt gick ändå bra.
Martina fick ha sin storebror kvar i livet i 16 år och 8 månader. Det är alldeles för kort tid, man behöver sin storebror så mycket längre. Hur klarar man då detta som syster och förälder? Svårt att säga vad som är att klara av något. Allt man kan göra är att ta en liten bit i taget. Det finns inga genvägar, det går inte att gömma sig och det går inte heller att hoppa över sorgens alla steg. Men det är viktigt att ta tag i de minnen som skänker glädje.
Tidig höst 1996 och ett ögonblick som sprider glädje.
Namnsdag
Marcus (även Markus, Marqus eller Marckus) är ett mansnamn med romerskt ursprung som betyder 'stridsman'. Markus är även namnet på en av evangelisterna.
Marcus är det 64:e vanligaste mansnamnet i Sverige och bars den 31 december 2006 av 35 156 personer, varav 28 515 bar det som tilltalsnamn.
Vi har nog aldrig haft så stora firanden av namnsdagar i vår familj. Men det är klart att vi lägger märke till den här dagen på ett annat sätt nu. Det skulle vara så härligt att bara få slänga ur sig ett litet grattis. Så där i förbifarten.
20 april
Under de här senaste dagarna har så många tankar funnits hos både vår Marcus och den Marcus som, tillsammans med sin morfar, förolyckades under fredagens tragiska skoterolycka. Hos honom, hans morfar och alla som finns runt omkring dem. Det är så oerhört ofattbart att det har hänt igen. Vi känner så starkt för er.
Det är också så ofattbart att vi är två på min arbetsplats, där det arbetar ca 10-12 personer, som förlorat våra nära och mest älskade genom en skoterolycka. De båda olyckorna har skett inom en tidsrymd på 15 månader. Skotrar som gått genom isen i havet.
Vår Marcus sommaren 2007.
Ett år och två månader
När barnen var små räknade man år och månader. "Nu är jag fem år och tio månader" kunde någon av dem säga. Två månader kvar till sexårsdagen. Det var födelsedagarna som räknades.
Nu har den 20:e, dödsdagen, blivit så mycket viktigare än den 11:e, födelsedagen. Inte ville vi att det skulle bli så, men jag tror att fler som förlorat sina barn upplever samma sak. Att även fast man inte vill det så träder dödsdatumet fram så mycket mer än födelsedatumet. Allt går inte att bestämma.
Idag är det vårdagjämning, lika mycket dag som natt. För tre år sedan togs den här bilden när Marcus njöt av vårsolen vid slalombacken.
Ett år och en månad
För ett år sedan var dykarna från I19 här och gjorde sitt allra bästa för att hjälpa oss i sökandet. De mötte oss med mycket kunskap och förståelse för situationen. Det var människor som var vana att hantera den här typen av uppdrag, att dyka efter drunkande människor, och de hade behållit respekten för anhöriga som drabbats. Det gjorde intryck.
Dykarna från I19 den 20 februari för ett år sedan.
En sommarbild från 2007 med havet och goda vänner i bakgrunden.
Vi saknar dig så mycket Marcus, varje dag i varje andetag.
Ett år av sorg, saknad och längtan
För ett år sedan, den 20 januari 2008, var det ett par minusgrader, lite lätt vind och ny snö på marken och i luften.
Den morgonen trodde vi att vi vaknade till en dag som alla andra. Den kvällen gick vi aldrig och lade oss.
Idag har vi vaknat till en ny dag, och vi vet att det finns dagar som förändrar livet.
Kärleken till Marcus fortsätter att växa, liksom saknaden och längtan.
Sorgen innehåller förtvivlan men också så mycket glädje. Bägge delarna är tillåtna och viktiga att de får komma fram.
Den här dagen och kvällen är helt och hållet tillägnade Marcus och den tid han gav oss.
Vi skulle vilja sväva ut till dig och träffa dig bara en kort liten stund. Vi skulle vilja säga en gång till hur mycket vi älskar dig!
Marcus födelsedag
Det är skönt med ungdomar som är så direkta i sina tankar och så handlingskraftiga. Lillasyster Martina föreslog att vi ska baka en tårta idag. Då gör vi det, äter tårta och åker sedan ut i kväll vid sjutiden och tänder marschaller och ljus vid Kågefjärden. Tack för ditt förslag Martina, vi visste inte hur man gör.
Isen ute vid Kåge hamn är ca 30 cm tjock, lite flödvatten närmast land bara. Bäst att ta stövlar och isdubbar förstås.
Förra året hade Marcus sin 18-årsfest här hemma i huset. När vi kom hem på natten möttes vi av snöänglar ute på tomten och inne satt ett helt gäng grabbar kring en hamsterbur. De hade skruvat ner musiken så att inte hamstern skulle bli rädd. Vi blev ganska förvånade, vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.
17-årsdagen, för två år sedan. Presentpengar i Bath.
Valet av födelsedagsmiddag var självklart, sushi.
Elva månader
Förr i världen pratade man om ett sorgeår. Det kan finnas en strimma sanning i detta uttalande men jag tror inte det stämmer när det gäller förlusten av en 18-årig son. Inte när man står i färd med att kliva ut i livet. För oss handlar det nog snarare om det första sorgeåret. Vi räknar med att gå ihand i hand med både sorg och glädje resten av våra liv.
Om en månad, den 20 januari 2009, kommer vi att hedra Marcus minne med en kväll ute vid Kågefjärden. Vi tänder ljus, marschaller och skickar upp ljusballonger. Det kommer även att vara möjligt att gå in i klubbstugan och värma sig. Ni är välkomna att vara med oss då!
Julen 2006 i Thailand när familjen var ute på en kanottur. Och fick oväntat besök...
Vilken julklapp!
Goa unge!
10 månader
Ännu en månad har passerat och det är nu 10 månader sedan Marcus försvann från oss. 10 månader av aldrigheten.
Någon som försökte trösta oss där i början efter olyckan hävdade att sorgen förändras allt eftersom tiden går. Det finns ett visst mått av sanning i det, annars skulle inte vardagen fungera.
Men saknaden och längtan blir inte mindre. Hur skulle vi kunna längta mindre och sakna Marcus mindre? Så fungerar inte den villkorslösa kärleken till ett eget barn. 
Marcus i juni 2007. Sommarlovet skulle användas för att jobba ihop pengar till en skoter.
Lekfullhet
Marcus var bra på det där. Han kunde plocka fram lekfullheten i alla möjliga situationer. Han kunde också få oss att skratta och inte ta oss själva på så blodigt allvar varje sekund.
Hans lekfullhet fortsätter att ge energi. Den egna lekfullheten gömmer sig när sorgen upptar alla tankar. Jag hoppas vi hittar den.
Så många tillfällen till lek, bara en del är fångade av kameran.
Alla helgons dag
Klockan 11 deltog vi i en Minnesgudstjänst i Morö Backe kyrka.
Mörkret kommer tidigt på dagen så här års. Det blåser inte idag men det ligger istället en tunn, ny is på de innersta delarna av Kågefjärden.
Vi möttes av många brinnande ljus som våra vänner hade tänt.
Vi tände också våra egna marschaller ute på kajen.
Våra vänner skickade upp några Ufo-ballonger, Marcus egen stjärnbild.
Nio månader
Nio månader har gått sedan den tjugonde januari. Längtan och saknaden följer oss i varje steg vi tar.
Två gånger har Marcus förändrat tillvaron totalt för oss. Första gången då han föddes, efter nio månaders längtan. Andra gången då han dog. Då föddes en längtan som aldrig tar slut.
En glad ung Marcus, hösten 1990.
De glada stunderna
Läste på en annan blogg, Ludmillas, en liknelse om hur sorgen är att bära.
Från början är det en kantig och vass sten som finns inne i bröstet, den är nästan omöjlig att bära för det gör så ont. Med tiden växer det mossa på stenen som gör att den inte längre skaver och smärtar på samma vis. Stenen finns alltid kvar där inne men den blir lite lättare att bära.
En glad stund i Marcus liv. Den nyinköpta moppen var på plats. Även den i Skellefteås färger.
Drömmen
Även om vi var emot att skotern köptes så kunde vi ändå känna en stolthet att han så målmedvetet och självständigt förverkligade sin dröm.
Helt säkert kände Marcus en fantastisk lyckokänsla när skotern äntligen var inköpt och alla turer med kompisarna hägrade. Och säkert är man alldeles extra nöjd över att ha ordnat saken på egen hand.
Ingen kunde veta då att en skotertur skulle bli det sista han gjorde.
Mitten av oktober 2007. Marcus dröm var förverkligad och hemma på gården stod skotern.
Tänker så mycket
Vi tänker så mycket på Marcus. Saknar alla hans galna upptåg och hans smittande glädje. Han bjöd på så många vilda överraskningar när vardagen kändes grå. När vi minst av allt anade något och var helt oförberedda.
När vi tänker på alla vilda och härliga påhitt så kan vi känna hur leendet kommer tillbaka på läpparna. Hur han fortsätter att glädja oss även nu.
Marcus fotograferar från taket. Bilden är tagen i juni 2006.
Kameran var alltid med
Kameran hängde nästan alltid med Marcus när han gav sig ut. Han var full av nyfikenhet och ganska övertygad om att alltid fanns det något att fotografera. När han fick sin digitalkamera så ökade fotograferandet än mer. Det blev massor av bilder.
Vi har nog lärt oss det här av våra barn, att vara lite nyfikna och känna en övertygelse att visst kommer vi att hitta något att fotografera. Bara vi ger oss ut och bara vi tittar efter.
Vi som föräldrar kanske tror att det är vi som ska lära våra barn det mesta. Många gånger är det precis tvärtom. Om vi bara hinner lyssna och om vi vågar hitta tillbaka till barnet inom oss. Det är inte fel att vara lite nyfiken.
Bilden togs för fyra år sedan och Marcus var då 14 år. Kameran i handen som vanligt.
Lillasysters ängel
Den här bilden har Marcus lillasyster fixat och trixat lite med.
Hon kallar bilden "Min ängel". Det passar så bra. Han är allas vår ängel.
Åtta månader
För bra precis ett år sedan, i slutet av september, togs det här fotot. Så fullt av liv.
Sommaren var slut, lönen hade kommit in på kontot och drömmen om en skoter upptog det mesta av Marcus tankar. Han hade verkligen en dröm som han hade bestämt sig för att förverkliga.
Sju månader
Livet har blivit så annorlunda. Inte alls som vi hade tänkt oss. Tänk om vi hade vetat allt det här innan det hände? Då hade vi nog inte kunnat ta till vara på alla fina stunder som fanns då. Det är väl det som är den stora grejen, att kunna njuta av stunden just när den finns där.
Marcus den 21 augusti 2006.
