Naskapifolkets tankar
Naskapifolket, indianer som levde på Labradorhalvön och tillhörde Amerikas urbefolkning, levde nära naturen och nära varandra. Knappast ägnade de sina dagar till att fylla sina almanackor. Troligen hade de mycket tid till att fundera på existensiella frågor.
Jag tror att vi kan lära mycket av naturfolken. Hur det än är så har inte människan förändrats så mycket sedan stenåldern men vår omvärld och våra livsförutsättningar har vi förändrat totalt. Har vi tappat bort något viktigt längs vägen?
Naskapifolket såg det som viktigt att lyssna till sin inre följeslagare. För att frammana denna inre visdom ansåg de att man borde leva på följande sätt:
* Genom att tala sanning och vara ärlig mot sig själv och andra.
* Genom att öppna sig för andra människor och visa dem kärlek och generositet.
* Genom att närma sig naturen och djuren.
* Genom att lyssna till sina drömmar. Tar man till vara de lärdomar och budskap man får genom drömmarna, skänker den inre vännen eller följeslagaren nya och viktiga drömmar.
Det borde inte vara så svårt att ta till sig delar ur denna urgamla visdom. Dessutom känns det ganska tidslöst och borde kunna fungera även i vår tid.
Att mata frusna vinterfåglar kan vara ett sätt att närma sig natur och djur. Det skänker också glädje och en smula lycka.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Modesäkert... ?
På framsidan presenteras vintermodet. Två ungdomar som står vid en skoter. De bär röd-svart-vita kläder som matchar fordonet och de håller hjälmen i handen. Inne i tidningen kan man läsa om dessa kläder som är både "funktionella och modesäkra". Det är viktigt att gå ihop med sitt åk.
Jag hittar en enda rad, med lite mindre text än den övriga, som nämner verklig säkerhet. Det står: Klä dig rikligt, stilsäkert och säkert... -men glöm inte hjälmen!
Det finns inte ett ord om t ex isdubbar, kastlinor eller flytoveraller. Detta trots att varenda skoterförare någon gång kör över isar. Jag tror aldrig jag har hört talas om någon som inte gjort det.
Säkerheten har inte kommit så långt kan vi konstatera. Det har däremot fåfängan.
Hoppas dessa ungdomar tänker längre än skribenten i månadsmagasinet.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tankar från en författarafton
Han menar att så länge människor som lever minns oss är minnena en del av deras liv och verklighet. Sedan kanske vi går in i livets ständigt pågående kretslopp, där ingenting någonsin går förlorat, skriver Gustafsson och fortsätter:
"Inte en enda kolatom eller vattenmolekyl från vår kropp. Inte en enda tanke vi tänkt eller känsla vi erfarit. Allt tas till vara, allt blir kvar. Kropp själ och ande. Till slut som stjärnstoft igen. Besjälat."
Kanske är det så, men nu finns vi och vi minns.
Läs om Lars H Gustafssons bok på den här länken.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Två år och en månad
En sommarkväll för snart tre år sedan.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Risker med glömska
I gårdagens tidning varnades det ännu en gång för de förrädiska isarna vi har det här året. Du kan läsa artikeln här. Trots den kalla vintern. Det tjocka snötäcket inger oss en falsk trygghet när vi ser ut över isen. Is utan snö upplevs ofta som farligare. Den här vintern har snötäcket isolerat och gjort att isen inte alls blivit så tjock som man skulle kunna tänka sig då det varit minusgrader så lång period.
För två år sedan tror jag att många skaffade isdubbar då de skulle ut på isar. I alla fall de som kände Marcus eller någon i hans närhet. Hur är det nu? Är det lika viktigt med isdubbarna eller glöms de bort?
Risken är att många risker faller i glömska. Det är så obegripligt att tro att något skulle hända mig eller någon i min närhet.
Ta på dig isdubbar, ha sällskap, ta med en kastlina och ombyte när du ska ut i vintersolen på en is. Berätta också för andra vart ni ska åka.
Ett skoterspår som passerar Marcus olycksplats. Fotot togs för ett par dagar sedan. Hade föraren isdubbar tro, eller glömdes de bort?
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
"Aldrig blir du glömd"
De här orden fick vi med oss från kvällens minneshögtid med fackeltåg i Alhemskyrkan. Vi var drygt sextio personer som samlats för att tänka på våra barn, syskon eller unga föräldrar som lämnat jorden alldeles för tidigt. Det känns fint att få visa sin längtan tillsammans med så många andra.
Några av facklorna som fick brinna för våra saknade.
Vid den frusna källan hölls en tyst minut.
Så många ljus för så många älskade barn, syskon och unga föräldrar.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Några annonser
Alla är inte prenumeranter på någon av våra lokala tidningar och kan därför missa några intressanta annonser som man kan läsa om där. Det här tycker vi är av intresse.
Söndag 14 februari kl 17.00 i Alhemskyrkan
"Aldrig blir du glömd"
En minneskväll med fackeltåg för alla som mist barn.
(Facklor och ljus finns på plats)
Samarr: Föreningen Små Änglar, Febe Skellefteå och Sant Olovs församling.
Måndag 22 februari kl 17.30 i Sankt Olovsgården
Författarafton med bl a Lars H Gustafsson där han berättar om sin senaste bok. Ingen entréavgift.
Gå med dig - om glädjen i att vara medmänniska
Tisdag den 23 februari kl 19-21
Febe Skellefteå, samtalskväll
Inom kort, troligen under den kommande veckan, kommer Febes nya hemsida att tas i bruk. Där kan du läsa om vad som händer under våren i Skellefteå. Tyvärr finns inte aktuell information på den hemsida som gäller för tillfället. Men snart...
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Under ytan
Bredvid marschallhållaren hade några av Marcus vänner lagt blommor i samband med den 20 januari. Vi borstade försiktigt undan snön och hittade blommorna. De var precis lika fina nu som som när de lades dit för tre veckor sedan. Konserverade av snö och kyla.
Det finns flera likheter mellan sorg och dessa vackra blommor. De finns där av kärlek. De kan täckas över och gömmas men finns kvar under ytan i alla fall. Även om täcket är tjockt och de inte syns, så är de där. De skulle aldrig funnits där om inte kärleken varit så stark. Starkare än döden.
Blommor som legat under snö sedan den 20 januari.
Tänd gärna ett ljus igen! Klicka på Tänd ett ljus
Tystnad
Kanske har det här behovet alltid funnits? Kan det vara så att vi inte tidigare lyssnat in behovet av lugn utan bara stormat runt i livskarusellen? Proppat almanackan full med aktiviteter och "hunnit" göra allt innan det blivit kväll...
Om det är så att vi genom en stor och smärtsam sorg lärt oss att bättre att lyssna in våra innersta behov, skulle det kunna vara något positivt. Det känns väldigt främmande och märkligt att fundera över positiva effekter av något som är det allra mest skrämmande och smärtsamma som varje förälder kan föreställa sig. Det går inte att låta bli att fundera över om man inte skulle kunna ha lärt sig detta om egna behov i alla fall? Nu har vi fått lära oss på ett helt annat sätt, men visst har vi lärt oss.
Om blicken får vila på eld föds ett hopp om överlevnad sägs det. Jag tror att det stämmer.
Tystnaden i naturen kan ge otroligt mycket kraft tillbaka. Idag var vintern så här vacker.
Om du vill tända ett ljus igen klicka på Tänd ett ljus
Haiti
Förödelsen, sorgen och lidandet har inte minskat! Enligt organisationen Läkare utan gränser har det psykiska lidandet istället ökat. Den första tiden prioriterades de svårt skadade som hade en chans att överleva. Benbrott och liknande fick vänta, det går att överleva med ett felläkt ben. De psykiska skadorna hann ingen ta hand om i det första skedet.
Nu har det gått tre veckor och sanningen börjar gå upp för många av dem som förlorat sina anhöriga. Fruktansvärda sanningar som är omöjliga att reparera. De känslomässiga skadorna blir oöverstigliga. Samtidigt tystnar mediabruset...
Vi som förlorat nära anhöriga i allt för tidig ålder vet att det här är bara början på en lång och mycket ansträngande resa. Själens sår är så svårläkta. Tar så mycket längre tid än ett benbrott. Tre veckor är bara början på en evighet.
Om vi förlorar nära och älskade i vårt land kan vi krypa ihop i vårt hem och sörja. Ta i den avlidnes saker, titta på foton och varsamt ta hand om vår sorg. Många på Haiti har förlorat allt. Kan inte se ett spår av sitt förlorade hem och familjens gemensamma minnen.
Vi har satt in 2000 kronor från Marcus minnesfond till organisationen Läkare utan gränser för att stödja deras arbete på Haiti. Något som vi vill att alla som lämnat ett bidrag ska få kännedom om.
Det enda vi kan göra för Haiti just nu är att skicka pengar.
Ett sätt att ta hand om sin sorg som vi lärt från Thailand och tsunamin - Khom loy lyktor.
Om du vill tända ett ljus igen klicka på Tänd ett ljus
