marcusminnesfond

Igår anordnades Febe-dagen i Timrå. En träff för de lokala föreningar inom Febe som finns inom Sveriges norra regioner. Läs gärna mer om Febe på den här länken.

Under dagen lyssnade vi på föreläsningar om hur livet efter en svår förlust kan gestalta sig. Om hur lång processen är i kampen att överleva själv och att bygga upp sitt nya liv. Inget man bearbetar sig igenom under en bestämd period och sedan är allt klart.

Det är en mycket märklig känsla då man sitter i en lokal och tittar sig omkring på alla människor som finns där. Vi är där allihop därför vi har en gemensam upplevelse. Vi har förlorat våra barn. Under livets resa som fortsätter för oss finns det ständigt nya upplevelser och tankar vi gärna delar med varandra. Samtalsämnena tar aldrig slut.

Vi pratade bland annat om det här gamla talesättet då vi satt vid middagsbordet: Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg. Det är en lättnad att dela på sorgen.

Den allra största behållningen av en dag som denna är alla de möten med människor och de nära samtal man får uppleva. Samtal som inte ligger bakom en mur av försvar eller rädsla.


Febe-dagen avslutades med en minnesstund i Timrå kyrka.


Kören MusiKenterna gav oss en mycket fin konsert.


Namnen på de barn vi saknar lästes upp och ett ljus tändes för vart och ett av våra älskade barn.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Våren och ljuset strömmar in över oss och helt plötsligt lockar även kvällarna utomhus. Det är så härligt med en stund i kvällningen då man kan andas in vårluft. Våren som inbjuder till förnyelse och som också kan ge nytt hopp. Vintern är alltså inte evig.

Igår kväll intervjuades jag i en studie om sorg och sorgebearbetning. Bland annat om hur det är att dela med sig av sin sorg till andra. Det är positivt att någon ställer frågor där man får möjlighet att reflektera över varför man hanterar sin sorg på ett visst sätt. Det blir som att titta på sig själv med ett utifrån-perspektiv.

Det blir också tydligt att det finns lika många sätt att hantera en svår sorg som det finns förluster. Alla hanterar vi dem på vårt alldeles eget sätt. Det finns inget rätt och inget fel. Vi letar efter våra egna och unika vägar med målet att överleva, trots det som hänt.

En av frågorna jag fick under intervjun var om jag kände en press att skriva vidare i bloggen. Svaret är nej. Jag skriver när det dyker upp en tanke som känns viktig och aktuell. Det betyder inte att tankarna är försvunna då inget skrivs här, de kanske bara är lite för personliga och har ännu inte hittat några av de ord som finns att tillgå i vårt språk. Det är nog som med allt annat, pauser kan ge ny näring.


Vårvinterljus

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det finns tillfällen då all tid stannar. När det knappt går att andas. Då vi förstod att Marcus hade förolyckats var en sådan stund. Man ville vända tiden, stoppa allt eftersom det som skedde var för svårt att ta in.

Under helgen fick vi ett mycket tragiskt besked om att en god vän lämnat livet. En vän som var älskad och behövd av sin familj, sina vänner och så många andra som hon mötte under livets resa. En kvinna som var alldeles för ung. Hon hade så mycket kvar och dog mitt i livet, mitt i steget och utan att någon skulle kunnat ana det som skedde.

Ännu en gång, från en plats utanför den innersta familjekretsen, upplever vi hur svårt det är att förstå och ta in ett omöjligt besked. Ett dödsbud. Det är alldeles för stort för att ta in och verkligen förstå. Ändå kan jag tycka att vi som har upplevt plötslig sorg borde kunna förstå lite bättre, men det går aldrig att vänja sig vid livets grymma orättvisor.

De människor vi älskar fattas oss så oändligt mycket när vi inte längre kan berätta för dem vilken stor plats de fyller i våra liv.


Den vackra himlen kan förmörkas på ett ögonblick. Det kan kännas så långt till ljuset igen.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det hörs många röster här i vår trakt om hur trött man är på allt snöande, skottande, vintern osv. Nu finns en längtan efter vår och värme och den späds på så fort solen tittar fram. Då kommer en glimt av de allra bästa vår- och sommarstunderna. Men det är lång tid kvar och det vet vi nog alla som har spenderat några vintrar i Sveriges nordligare delar. Vi behöver vår uthållighet och ett kreativt tänkande så vägen fram till sommarvärmen blir innehållsrik.

Jag inser hur annorlunda mitt tänkande blivit när det gäller yttre omständigheter. Hur mycket mindre energi jag lägger på att våndas över t ex vädret. Det har blivit ett så litet problem i jämförelse med vilka enorma livsorättvisor som kan komma i ens väg.

Den uthållighet vi koncentrerar oss på är att ta oss framåt i det liv som pågår. Att orka följa med i vardagens bestyr även när saknaden utan förvarning hugger till i ryggen. Saknaden kan komma plötsligt och utan förvarning. Det krävs stor uthållighet när vi förstår att vi kommer få leva med dessa överfall i all framtid.


Många omkring oss pratar om det eviga snöandet. Det är ju begripligt varför.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är soligt, massor av snö, lediga dagar och fint skidföre. Mycket att vara glad åt och många möjligheter. Bara att njuta...

Åter blir det så tydligt hur nära glädje och sorg befinner sig. På mikromillimeters avstånd. I samma stund som man kan känna en jublande känsla över att se solen igen, se att det finns en vår som är på väg, så finns det där hugget över att en av oss i familjen inte får uppleva detta. Den av oss som kanske jublande högst när en solig vinterdag stod för dörren.

Hur är det då när vi känner den där lyckan över en dag full av möjligheter? Blir sorgen mindre då? Konstigt nog så är sorgen och saknaden lika stor och ändå ryms så mycket glädje.

Det händer då och då att människor i vår omgivning kan känna en rädsla att prata om Marcus , kanske särskilt då stämningen är glad. Det finns en rädsla över att en påminnelse om sorgen skulle dämpa glädjen.

Eftersom glädjen och sorgen inte tar plats ifrån varandra är det ingen risk att det sker. Det går inte heller att påminna om något som hela tiden finns med i den aktiva tanken. En påminnelse får man om något som riskerar att glömmas bort. Det finns ingen risk över huvud taget att vi skulle glömma Marcus. Han finns i vår sorg och han finns i vår glädje.


Sigge har tittat efter hur det såg ut vid fågelborden. Inte en enda fågel där nu heller...

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

"Vem vårdar de dödas minne när också vi är döda?" frågar sig författaren och barnläkaren Lars H Gustafsson. Frågan hade väckts av en av hans döttrar, då de i familjen pratade om den mor i familjen de saknade så. Hon hade omkommit i en trafikolycka något år tidigare.

Han menar att så länge människor som lever minns oss är minnena en del av deras liv och verklighet. Sedan kanske vi går in i livets ständigt pågående kretslopp, där ingenting någonsin går förlorat, skriver Gustafsson och fortsätter: 
"Inte en enda kolatom eller vattenmolekyl från vår kropp. Inte en enda tanke vi tänkt eller känsla vi erfarit. Allt tas till vara, allt blir kvar. Kropp själ och ande. Till slut som stjärnstoft igen. Besjälat."

Kanske är det så, men nu finns vi och vi minns.

Läs om Lars H Gustafssons bok på den här länken.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Vi gick ut på isen för någon dag sedan, eller snarare pulsade ut i djup snö. Om det inte hade stuckit upp en marschallhållare ur snön hade vi inte kunnat orientera oss till rätt plats. Det stora vita täcket var jämnt och vitt.

Bredvid marschallhållaren hade några av Marcus vänner lagt blommor i samband med den 20 januari. Vi borstade försiktigt undan snön och hittade blommorna. De var precis lika fina nu som som när de lades dit för tre veckor sedan. Konserverade av snö och kyla.

Det finns flera likheter mellan sorg och dessa vackra blommor. De finns där av kärlek. De kan täckas över och gömmas men finns kvar under ytan i alla fall. Även om täcket är tjockt och de inte syns, så är de där. De skulle aldrig funnits där om inte kärleken varit så stark. Starkare än döden.


Blommor som legat under snö sedan den 20 januari.

Tänd gärna ett ljus igen! Klicka på  Tänd ett ljus

En upptäckt vi gjort nu när det gått två år sedan Marcus olycka är att behovet av en stunds tystnad är så stort. Det behövs några tysta och lugna minuter under varje arbetsdag, ledig dag eller helg. Både morgon, middag och kväll. En paus för återhämtning för att sedan åter kunna kliva tillbaka in i ett socialt sammanhang.

Kanske har det här behovet alltid funnits? Kan det vara så att vi inte tidigare lyssnat in behovet av lugn utan bara stormat runt i livskarusellen? Proppat almanackan full med aktiviteter och "hunnit" göra allt innan det blivit kväll...

Om det är så att vi genom en stor och smärtsam sorg lärt oss att bättre att lyssna in våra innersta behov, skulle det kunna vara något positivt. Det känns väldigt främmande och märkligt att fundera över positiva effekter av något som är det allra mest skrämmande och smärtsamma som varje förälder kan föreställa sig. Det går inte att låta bli att fundera över om man inte skulle kunna ha lärt sig detta om egna behov i alla fall? Nu har vi fått lära oss på ett helt annat sätt, men visst har vi lärt oss.


Om blicken får vila på eld föds ett hopp om överlevnad sägs det. Jag tror att det stämmer.


Tystnaden i naturen kan ge otroligt mycket kraft tillbaka. Idag var vintern så här vacker.

Om du vill tända ett ljus igen klicka på  Tänd ett ljus

Nu har det åter igen varit några dagar vargavinter med iskyla och ymnigt snöande. Mesta möjliga tid tillbringas inomhus.

Idag åkte jag ut till hamnen för att se efter om ljuslyktor och marschaller begravts i snön, vilket de också gjort. Jag var helt ensam därute när jag skottade mig ner mot den plats på kajen där vi satt ut några lyktor. Det var fridfullt och lugnt och kanske kommer också andra tankar till en då man är helt ensam.

Jag tänkte på att det här var det sista Marcus såg av världen under sitt jordeliv. En fjärd, några ljus från byggnader, snö, is och vatten. Han körde rakt mot horisonten, i den riktningen. Förmodligen i tron på att han var på helt rätt väg. På väg hem.

Nästa tanke som kom var ett halsband jag fick i min ungdom med symbolerna för tro, hopp och kärlek. Ett kors, ett ankare och ett hjärta. Det var precis vad jag såg när jag vände mig om och tittade på den uppskottade stigen jag nyss åstadkommit. Jag såg ankaret och jag såg hjärtat framför mig. Det hjärta som vi möttes av ute på isen förra helgen. Jag såg däremot inget kors utan istället några ljuslågor som symboliserade tron på att det trots allt finns en meningsfullhet i livet. Även när det värsta händer.


Till höger finns ankaret, ute på isen under den nya snön finns hjärtat och korset, tron, finns där ute.

Om du vill tända ett ljus igen klicka på  Tänd ett ljus

Föräldraföreningen för dem som förlorat barn har funnits sedan 1995 i Kista, Stockholm. Nu har vi tillsammans med den grupp föräldrar som var med i förra höstens samtalsgrupp startat Febe här i Skellefteå.

Föreningen är ett forum för möten, samtal, dela erfarenheter och kunskaper kring svår sorg. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra, varandra, varandra sa Ylva Edholm Johansson som föreläste under eftermiddagen. 

På kvällen samlades 33 personer. De allra flesta hade själva förlorat ett barn. De blev samtal runt borden som kunde pågått i timmar. Behovet av att träffas är stort och vi träffas nästa gång den 23 februari.

Klicka på länken som följer så får du se ett inslag på SVT från gårdagen. Inslaget börjar på tiden 8:50  
Här är länken


Olle Bergman, ordförande i Febe, och Ylva Edholm Johansson, en av Febes grundare, från Kista


Åhörare under eftermiddagens träff för dem som kan möta drabbade föräldrar i yrket.

Länk till Febe

Vi vill tala om hur mycket vi uppskattar alla varma tankar, fina gester, hälsningar och närvaro vid den dag som nyss passerat. Marcus födelsedag. Det brann ljus på flera olika ställen, bland annat en stor mängd elektroniska ljus i ljusgruppen DgN^. Underbart fint. Det var också många som tände ett ljus hemma hos sig.

Frida tände marschaller vid en sjö i Småland och menade att någonstans hänger alla vatten ihop. En tanke som värmde ända hit upp i norr.

Det är oftast allra mest jobbigt inför ett datum, som födelsedag eller dödsdag. Så många tankar som virvlar runt i huvudet med undringar, frågor och sorg. När datumet väl kommer, och passerar, kommer en känsla av att kunna andas ut en aning. Jag tror att det är ganska vanligt att det är just så bland dem som förlorat en familjemedlem för tidigt.


Vi var några som tände ljuslågor vid Kåge hamn och skickade upp en ljusballong.



Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Det går inte att komma ifrån att det står två jobbiga datum för dörren. Den 11 januari då Marcus skulle ha fyllt 20 år, och den 20 januari då det har gått två år sedan dagen han försvann och vi aldrig fick se honom mer. Det är detta som står framför oss nu och det gör så ont. Tänk om man kunde spola fram almanackan en bit...

Borde det inte vara lättare nu när det har gått ännu ett år? För människor i periferin är det naturligtvis så. Det är helt naturligt. För oss som finns allra närmast blir saknaden bara större eftersom det gått ännu längre tid sedan vi sågs. Det är också helt naturligt, för alla som upplevt förlusten av ett barn.

En pappa som förlorade sin son för drygt tio år sedan sa så här: - Det är inte nog med att man ska bära på sin sorg. Man får dessutom bära andras åsikter på sina axlar, om hur man borde vara nu när det gått så lång tid. Det blir dubbla bördor.

Just nu gäller: En dag i taget.


På redan tung börda ryms inte så mycket mer.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

"Jag är så trött på att alltid behöva försvara mig i min sorg" sa en förälder som miste sin dotter för ca fyra år sedan. Den tanken är obegriplig då man nyligen drabbats av sorg efter sitt barn. Av vilken anledning skulle man behöva försvara sig? Då det gått en tid kan jag förstå hur hon menar.

En annan förälder, som miste sitt barn för femton år sedan, sa att numera rinner det mesta av henne. Uttalanden som förut smärtade och gjorde ont. Hon menade att oförståelse och okunskap inte är illa menat, utan det kommer sig bara av att den som säger det inte tänker sig för. Det är kanske inte så lätt att sätta sig in i andras situation, menade den här mamman.

När det gått en tid efter en svår förlust är det oundvikligt att man hamnar i situationer där man står inför att välja försvar eller förklaringar. Hur valet blir beror på hur mötet med den andra människan ser ut. Finns det utrymme? Vill jag berätta? Vill den som påstår något höra en annan förklaring än sin egen?

Tänker på alla de gånger man själv fallit i gropen och trott att den alldeles egna förklaringen varit allmängiltig. Kanske till och med trott sig veta hur andra tänker och känner... och presenterat det som en sanning för andra. Eller kanske har jag också suttit och nickat medhållande till en "sanning" någon annan berättat vid fikabordet.

Det enda som egentligen blir riktigt intressant är när jag har tid att lyssna på en annan människas egna förklaringar, då hon får berätta alldeles själv.




En ung Marcus några vintrar tillbaka. Glad och lycklig av stunden.

Det är så fint att se ljusen brinna i grupp DgN^ Det värmer i kylan.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Vi önskar varandra god fortsättning när vi möts. En trevlig artighetsfras som vi kanske inte lägger så stor innebörd i. Vi säger det i alla fall i all välmening till varandra.

Idag träffade jag en kvinna som nyss gått igenom en tuff cancerbehandling och kämpar för att återhämta sig. Hon vill inte ha en fortsättning på den perioden i sitt liv. Hon vill ha en nystart på ett friskt liv.

Vi kan inte få en fortsättning på det liv vi hade innan Marcus olycka eftersom det är ett annat liv nu. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Så är det för oss.

För de allra flesta fortsätter livet och rullar på och så ska det vara. Det krångliga kan vara att visa varandra förståelse från våra olika utgångspunkter, där några finns i ett liv som rullar på och andra i ett liv som man försöker bygga ihop.


2 januari 2009 Tryggt och inbäddat eller förenat med viss risk?

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Det är ganska exakt två år mellan bilderna här nedan. Två år och sex dygn för att vara riktigt noggrann.

Det är ett annorlunda liv nu, som vi arbetar hårt med för att det ska kunna byggas upp till en tillvaro. I det tidigare livet väntade vi på snö när bilden togs. Snö har vi nu, men vi har inte längre det tidigare livet.

Med ansträngning går det ofta riktigt bra att fokusera på det som är bra i det nya och annorlunda livet. Men det är absolut inte lika enkelt, ansträngningen kostar kraft och ork.

Om ni missade Nyhetsmorgon på annandagen så kan ni titta på två inslag där två mammor berättar om deras nya och annorlunda liv, fem år efter svåra förluster. Inslagen är mellan 15-19 minuter långa. De är mycket tänkvärda.

Malin Wesén som förlorade tre av sina fem barn i tsunamin. Klicka här

Malin Sävstam som förlorade sin man och två av sina tre barn, också i tsunamin. Klicka här



23 december 2007 och vi saknar snön. Kanske mest Marcus som nybliven skoterägare.



29 december 2009 och vi har snö, men saknar det självklara livet. Där alla fanns med.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Det är inte varje år snön behagar falla inför julhelgen. För två år sedan var gräsmattorna gröna den här tiden. I år skulle man kunna prata om ymnigt snöfall, minst sagt.

Det är både en och två gånger vi har behövt skotta idag. Troligen blir det fler gånger innan helgen är över. En av gångerna jag var ute och kämpade med snöskyffeln kom en ung kille med skoter körandes förbi. Det syntes på honom att han väl visste att vår gata inte var någon skoterled. Det lite halvdåliga samvetet var ändå ganska marginellt i förhållande till hans lyckokänsla över att det var möjligt att vara ute och köra. Den glädjen kunde han inte dölja.

Det är lätt att le tillbaka mot någon som visar en sprudlande glädje. Samtidigt kommer det där hugget i hjärtat. För lika snabbt som leendet kommer fram, så kommer också minnet av hur glad Marcus var då han körde iväg den där sista gången. Hur han skickade det allra varmaste leende mot mig. Ett leende som aldrig någonsin ska försvinna ur minnet.


22 december 2009

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Många som läser den här bloggen har själva förlorat barn. Det här inlägget är skrivet för er, för oss. (Kan naturligtvis läsas av alla.)

Nästa fredag har det varit julafton. Av alla högtidsdagar under året så är julafton den dag som kanske allra mest förknippas med familjegemenskap. I våra familjer blir saknaden så påtaglig, som ett stort smärtande hål. För oss har det varit jobbigare dagarna innan en högtidsdag, födelsedag eller årsdag. När dagen har passerat har det åter varit möjligt att få lite andrum och vi har känt en viss lättnad över att ha klarat av den.

Förra julen var den första för oss som vi skulle ta oss igenom utan Marcus. I år vet vi att det gick, inte mycket mer. Tankarna går nu till alla er som har den första julen framför er. Du som troligen kämpar dig igenom minut för minut och anstränger dig för att försöka göra ditt bästa för alla runt omkring dig som faktiskt finns kvar. Jag hoppas att du framför allt är snäll mot dig själv och hittar stunder av lugn. Det behövs.

"Man vill ju inte förstöra för någon..." "Ska försöka vara glad så gott det går..."
Kanske är det jag själv som ställer de här kraven på mig. Troligen ingen annan. Men det är lätt hänt att vara hård mot sig själv och lägga stora tunga krav på sina axlar.

Människor runt omkring oss planerar för julen. Gläds och skapar förväntningar. I sammanhang där människor möts cirklar den frågan runt: - Hur ska ni fira jul? - Var ska ni vara? Det finns ett behov att redogöra för varandra om sitt julfirande. Det är svårt att vara med i den här typen av samtal och känna någon glädje. Det blir väldigt påtagligt att man inte besvarar de här frågorna ur samma känsloläge.

Förra julen kände jag mig väldigt ensam om att inte se fram emot julhelgen. Nu vet jag att det inte är så. Vi är, tyvärr, många som inte har våra barn med oss i livet och inte kan fira den jul vi önskar. Men som kommer att göra det bästa möjliga av den helg som komma skall.

Du är inte ensam.


Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Nu ligger det is på Kågefjärdens inre delar. På vissa ställen är den 10 cm tjock men mellan de ihopfrusna flaken betydligt tunnare. Ett par cm bara. Inget man ger sig ut på om man saknar utrustning och sällskap med andra ord.

Under helgen var en grupp långfärdsåkare ute och tittade på isläget. De kunde se att på den plats där vi hittade Marcus skoter, den 23 januari 2008, var ett stort hål i isen. Platsen är inlagd i Pers GPS med exakta koordinater.

Det kan kännas konstigt att det är ett stort hål just där. Fast det skulle vara ännu konstigare om inte den här platsen skiljde sig på något sätt från omgivningen. För oss kommer den alltid att vara en ovanlig plats.


13 december 2009

Det luktar jul i huset idag. Pepparkasdoften fyller upp varendaste vrå. Det är skönt att titta på pepparkakstraven som är tydlig och konkret. Ett bevis på att något är gjort.

Innan allt detta hände, när livet för alla i familjen var en självklarhet, var det svårt att föreställa sig hur mycket kraft som går åt när hjärnan ska bearbeta ett svårt problem. De problem som hade uppstått tidigare var ofta av den karaktären att de kunde lösas. Åtminstone delvis.

Det som är vårt problem nu, det är att Marcus inte lever bland oss. Vad vi än gör och hur vi än gör, så finns det ingen lösning på detta problem. Problemet finns med oss för alltid och vi kommer att bära det på olika sätt i olika situationer. Den här insikten tar mycket energi, och måste få göra det. Det är inte något arbete som syns på utsidan men inuti pågår en febril aktivitet. Inte räcker då alltid kraften till att producera något som tidigare i livet var enkel match. 

Just idag kan jag titta på traven med pepparkakor som ligger där. Och som syns.


Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus