Lördag 28 november
Efter en konsert med Marcus absoluta favoritartist, Lasse Winnerbäck, är intrycken många. Bra musik, texter som går in i hjärtat och en trevlig stämning bland vänner.
Det var verkligen alla känslor som rusade igenom oss en kväll som denna. Så mycket glädje och en sådan skriande känsla av att en person saknades i konsertlokalen. Men ändå var han där med oss.
Lasse Winnerbäck sjunger:
jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt
det kan vara så bra
om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
det kanske var pundigt
det kanske var bra
Martina fotade Lars Winnerbäck på scenen
Barndomskompisarna Linnéa och Robin och syster Martina.
God stämning och uppvisning av omöjliga trix, som att vinda med ett öga i taget
Tänd gärna ett ljus för Marcus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Det var verkligen alla känslor som rusade igenom oss en kväll som denna. Så mycket glädje och en sådan skriande känsla av att en person saknades i konsertlokalen. Men ändå var han där med oss.
Lasse Winnerbäck sjunger:
jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt
det kan vara så bra
om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
det kanske var pundigt
det kanske var bra
Martina fotade Lars Winnerbäck på scenen
Barndomskompisarna Linnéa och Robin och syster Martina.
God stämning och uppvisning av omöjliga trix, som att vinda med ett öga i taget
Tänd gärna ett ljus för Marcus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Grå november
Igår var det en månad kvar till julafton. Numera är det bara ett konstaterande utan någon förväntan. Snarare tvärt om. Jag tror att vi delar den här känslan med väldigt många andra familjer som förlorat ett barn/syskon alldeles för tidigt. Familjehögtider är jobbiga då någon saknas och julen är nog allra mest fylld av förväntningar på en god familjegemenskap.
Hur vi än gör så tickar dagarna framåt och samtidigt börjar tankarna snurra hur vi ska klara den här kommande högtiden på bästa sätt. Hitta nya vägar, som inbegriper omtanke om varandra och hur vi löser detta på ett bra vis.
Det sista vi vill är att förta julglädjen från andra. Det är också skönt när vi hör andra som förstår att det inte är lätt för oss att känna den där stämningen på samma sätt som förr. Ibland behövs en viss ansträngning för att man ska kunna förstå varandra, ömsesidigt.
För er som inte bor i de här trakterna tänkte jag att ni kunde få läsa en artikel som var i vår lokaltidning Norran igår. Den handlade om dödförklaringen av Marcus. Klicka här
Dimmigt och grått idag. Inte ens snö som lyser upp.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus! Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Hur vi än gör så tickar dagarna framåt och samtidigt börjar tankarna snurra hur vi ska klara den här kommande högtiden på bästa sätt. Hitta nya vägar, som inbegriper omtanke om varandra och hur vi löser detta på ett bra vis.
Det sista vi vill är att förta julglädjen från andra. Det är också skönt när vi hör andra som förstår att det inte är lätt för oss att känna den där stämningen på samma sätt som förr. Ibland behövs en viss ansträngning för att man ska kunna förstå varandra, ömsesidigt.
För er som inte bor i de här trakterna tänkte jag att ni kunde få läsa en artikel som var i vår lokaltidning Norran igår. Den handlade om dödförklaringen av Marcus. Klicka här
Dimmigt och grått idag. Inte ens snö som lyser upp.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus! Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Jessicas mamma Lisa berättar
I dagens "Malou efter tio" berättar Lisa Olveby om förlusten av dottern Jessica, 16 år. Jessica tog sitt eget liv. Du kan se 15 minuter från programmet på den här länken.
Malou skiljer på hur hon dog och att hon är död. Hur någon dog kan ha skett på flera olika sätt; sjukdom, olycka eller som i Jessicas fall att hon tog sitt eget liv. Det finns också människor som berövar andra människor deras liv.
Att någon man älskar är död skiljer sig inte åt på samma sätt. Ingen är mer eller mindre död, men alla anhöriga upplever förlusten på sitt eget sätt.
Lisa Olveby har varit med och startat upp FEBE i Dalarna den här hösten tillsammans med några andra föräldrar från Krylbo. Vi träffade dem när vi besökte FEBE-dagen i Kista den 10 oktober. Både FEBE i Skellefteå och Dalarna startar utifrån en samtalsgrupp där några föräldrar lärt känna varandra och delat tankar och upplevelser kring den svåra förlusten. Behovet av att det ska finnas en mötesplats även då samtalsgruppen är slut.
Malou skiljer på hur hon dog och att hon är död. Hur någon dog kan ha skett på flera olika sätt; sjukdom, olycka eller som i Jessicas fall att hon tog sitt eget liv. Det finns också människor som berövar andra människor deras liv.
Att någon man älskar är död skiljer sig inte åt på samma sätt. Ingen är mer eller mindre död, men alla anhöriga upplever förlusten på sitt eget sätt.
Lisa Olveby har varit med och startat upp FEBE i Dalarna den här hösten tillsammans med några andra föräldrar från Krylbo. Vi träffade dem när vi besökte FEBE-dagen i Kista den 10 oktober. Både FEBE i Skellefteå och Dalarna startar utifrån en samtalsgrupp där några föräldrar lärt känna varandra och delat tankar och upplevelser kring den svåra förlusten. Behovet av att det ska finnas en mötesplats även då samtalsgruppen är slut.
Efter beslutet
Tiden mellan den 11 november, då beslutet om att Marcus skulle bli dödförklarad togs, och den 2 december visade sig vara en period då vi skulle ha möjlighet att överklaga. Vi fick blanketter för detta med posten igår. Tänk om det skulle hjälpa att överklaga? Skriva att allt det här är fullständigt fel, vi vill gärna ha tillbaka tillvaron som den var före den 20 januari 2008. Fylla i en blankett och ordna upp alltihop.
En betydligt mer realistisk och klok fråga ställde våra vänner: "Kommer ni att ordna med en gravplats nu?" Det går tydligen att ansöka om en gravplats då någon är officiellt dödförklarad. Den frågan är mycket svår att besvara och vi har inte hunnit tänka färdigt om vad som skulle kännas bäst.
Skulle det kännas som Marcus gravplats? Skulle han vara där? Om jag tänker på andra anhöriga som man begravt, och till och med sett kistan sänkas ner, så kommer också tanken: Är han eller hon där? Om kroppen är begravd på en plats, finns känslan att den man kände och tyckte om är där? Jag tror många som sköter om sina gravar tänker den tanken, och alla har nog sitt eget svar.
Här vilar Marcus mormor och morfar, morfarsmor och morfarsfar.
En plats att gå till och få sköta om. För oss anhöriga. Men är de där?
En betydligt mer realistisk och klok fråga ställde våra vänner: "Kommer ni att ordna med en gravplats nu?" Det går tydligen att ansöka om en gravplats då någon är officiellt dödförklarad. Den frågan är mycket svår att besvara och vi har inte hunnit tänka färdigt om vad som skulle kännas bäst.
Skulle det kännas som Marcus gravplats? Skulle han vara där? Om jag tänker på andra anhöriga som man begravt, och till och med sett kistan sänkas ner, så kommer också tanken: Är han eller hon där? Om kroppen är begravd på en plats, finns känslan att den man kände och tyckte om är där? Jag tror många som sköter om sina gravar tänker den tanken, och alla har nog sitt eget svar.
Här vilar Marcus mormor och morfar, morfarsmor och morfarsfar.
En plats att gå till och få sköta om. För oss anhöriga. Men är de där?
9 november
Några har undrat hur det gick med vår ansökan om dödförklaring. Den 16 oktober var sista dag för Skatteverket att samla in upplysningar om ärendet.
Vad hände sedan? Det ville naturligtvis vi också veta. Efter några försök att nå handläggaren på Skatteverket fick vi reda på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan ärendet behandlades i deras nämnd. Nämnden ska träffas den 11 november, upplystes vi om. Just nu ligger den 11 november väldigt nära i tid.
Vi hade önskat att handläggaren av vår ansökan tagit kontakt med oss och berättat om tågordningen i detta. Vi önskar också att vi får ett besked då nämnden tagit ett beslut. För det här är, minst sagt, viktigt för oss och det är väl inte så höga krav att man vill veta?
Jag ställde också frågan vad som händer om man inte skickar in en ansökan om dödförklaring. Då händer ingenting, blev svaret. Det skulle alltså innebära att en död person kunde vara "levande", enligt myndigheters sätt att se, år efter år efter år om ingen anhörig skriver en ansökan och skickar in den. Märkligt, tycker jag, i ett samhälle med så mycket kontroll.
9 november 2009, mitt emellan höst och vinter.
Vad hände sedan? Det ville naturligtvis vi också veta. Efter några försök att nå handläggaren på Skatteverket fick vi reda på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan ärendet behandlades i deras nämnd. Nämnden ska träffas den 11 november, upplystes vi om. Just nu ligger den 11 november väldigt nära i tid.
Vi hade önskat att handläggaren av vår ansökan tagit kontakt med oss och berättat om tågordningen i detta. Vi önskar också att vi får ett besked då nämnden tagit ett beslut. För det här är, minst sagt, viktigt för oss och det är väl inte så höga krav att man vill veta?
Jag ställde också frågan vad som händer om man inte skickar in en ansökan om dödförklaring. Då händer ingenting, blev svaret. Det skulle alltså innebära att en död person kunde vara "levande", enligt myndigheters sätt att se, år efter år efter år om ingen anhörig skriver en ansökan och skickar in den. Märkligt, tycker jag, i ett samhälle med så mycket kontroll.
9 november 2009, mitt emellan höst och vinter.
Förväntningar
Förväntningar kan vara både positiva och negativa. För höga förväntningar på sig själv, eller på andra människor, kan skapa besvikelser. Låga förväningar kanske gör att man inte ens anstränger sig osv.
En positiv förväntan på att något ska hända ger på samma gång en längtan som är härlig. Minst lika bra som själva målet. Tänk bara på då man ser fram emot en resa t ex.
När man förlorar ett barn så rycks en förväntan bort, den fasta marken bara rämnar. Den förväntan handlar om självklarheten att ens barn ska växa upp, leva ett helt liv och finnas kvar den dag jag själv lämnar livet. Den enda turordning vi kan godkänna och acceptera.
När det gått en tid sedan ett barn har dött kan man mötas av en annan förväntan från omgivningen: "Visst är det bättre nu?" Som drabbad förälder kan jag numera ha full förståelse för den frågan. Det kunde jag inte tidigare. Frågan innehåller en önskan om att det skulle vara bättre för mig, så att den skrämmande verkligheten inte är så tydlig.
Är det bättre då? Nej, det är inte bättre, men det är helt annorlunda. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Hur skulle det kunna vara bättre nu? Men det är ändå möjligt att leva ett annorlunda liv, och i det livet försöka ha förväntningar som är rimliga, med tanke på situationen. Om jag förväntar mig en enda bra sak under en dag, och inte tio, så kan det faktiskt bli en riktigt bra dag.
En mycket ung Marcus som säkert förväntade sig något positivt av just den där dagen.
En positiv förväntan på att något ska hända ger på samma gång en längtan som är härlig. Minst lika bra som själva målet. Tänk bara på då man ser fram emot en resa t ex.
När man förlorar ett barn så rycks en förväntan bort, den fasta marken bara rämnar. Den förväntan handlar om självklarheten att ens barn ska växa upp, leva ett helt liv och finnas kvar den dag jag själv lämnar livet. Den enda turordning vi kan godkänna och acceptera.
När det gått en tid sedan ett barn har dött kan man mötas av en annan förväntan från omgivningen: "Visst är det bättre nu?" Som drabbad förälder kan jag numera ha full förståelse för den frågan. Det kunde jag inte tidigare. Frågan innehåller en önskan om att det skulle vara bättre för mig, så att den skrämmande verkligheten inte är så tydlig.
Är det bättre då? Nej, det är inte bättre, men det är helt annorlunda. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Hur skulle det kunna vara bättre nu? Men det är ändå möjligt att leva ett annorlunda liv, och i det livet försöka ha förväntningar som är rimliga, med tanke på situationen. Om jag förväntar mig en enda bra sak under en dag, och inte tio, så kan det faktiskt bli en riktigt bra dag.
En mycket ung Marcus som säkert förväntade sig något positivt av just den där dagen.
All hallows eve, alla helgons afton
Allhelgonahelgen har fått en helt annan innebörd för oss nu. Förut var det en hösthelg med två röda dagar. Det är oerhört fint att få tända ljus för dem man saknar. Så mycket mer än en fladdrande ljuslåga.
Våra ljus brinner ute på kajen i Kåge hamn.
Om jag hade varit barn idag hade jag säkert klätt ut mig och gått ut och busat med några kompisar. Så kunde man absolut inte göra när jag var barn.
Den här helgens traditioner har genomgått en förändring under vår livstid. Alla förändringar, vad de än handlar om skapar rädsla. Nu fick vi vara med om den här. Förändringar i traditioner har pågått genom alla tider. Det kommer säkert att gå bra att kombinera ljus och bus eller godis. Vi kanske kan bestämma oss för att det går bra.
Några ljus som brinner i Kåge hamn nu i kväll. Vi tänder fler i morgon strax före kl 16.
Våra ljus brinner ute på kajen i Kåge hamn.
Om jag hade varit barn idag hade jag säkert klätt ut mig och gått ut och busat med några kompisar. Så kunde man absolut inte göra när jag var barn.
Den här helgens traditioner har genomgått en förändring under vår livstid. Alla förändringar, vad de än handlar om skapar rädsla. Nu fick vi vara med om den här. Förändringar i traditioner har pågått genom alla tider. Det kommer säkert att gå bra att kombinera ljus och bus eller godis. Vi kanske kan bestämma oss för att det går bra.
Några ljus som brinner i Kåge hamn nu i kväll. Vi tänder fler i morgon strax före kl 16.
En gammal dam berättar
För ett par dagar sedan satt jag på tunnelbanan i Stockholm och fick helt plötsligt höra en berättelse i folkvimlet. Det var en gammal dam, drygt åttio år, som satt tillsammans med en betydligt yngre vännina och pratade om vad som hade präglat hennes liv.
Den gamla damen berättade att hon och hennes familj hade kommit hem från Afrika för fyrtio år sedan. Hon och hennes man hade arbetat i Afrika och barnen hade gått i en engelsk skola. När de kommit tillbaka till Sverige för att åter börja leva ett "vanligt" svenskt liv, så hade hennes äldste son dött. Tillvaron blev aldrig mer sig riktigt lik.
- Jag har tänkt på min son varje dag under dessa fyrtio år, sa den gamla damen, medan några tårar syntes i ögonen. Hennes yngre vännina nickade och förstod.
Jag satt alldeles tyst och lyssnade på berättelsen och tänkte att jag fullt ut förstår hennes smärta. Det var också väldigt vackert att se att hon och hennes sorg gick tillsammans genom livet. Sorgen gjorde henne inte rädd utan var hennes följeslagare både genom svårigheter och glädje.
Någonstans i huvudet såg jag en bild av mig själv om fyrtio år. Tänk att få sitta fullt frisk och komma ihåg all min kärlek till min son. För sorg är inget annat än villkorslös kärlek, där rädslan gett sig av.
En vacker naturbild från Punkaharjulla i Finland. Pirkko har skickat bilden.
En första information om Febe Skellefteå
Stödföreningen Febe, för föräldrar som mist barn, är under uppstart här i Skellefteå. Vi har haft en första information i lokalpressen och det finns artiklar i både Norran och Västerbottens Folkblad idag. Syftet med att informera i pressen är naturligtvis att visa att vi finns. Så att föräldrar som vill träffa andra i samma situation kan ta kontakt och komma till våra samtalskvällar.
Norran och Västerbottens Folkblad har artiklar på nätet. Läs dem!
Det stora informationsmötet, med alla berörda myndigheter, sjukvård och andra instanser som kommer i kontakt med föräldrar som förlorat barn, kommer att ske i slutet i slutet av januari 2010. Innan dess kommer vi att ha några cafékvällar där vi resonerar om hur föreningens fortsatta arbete kan se ut. Det är behoven som styr.
Om du är intresserad av att komma i kontakt med oss, skriv gärna till:
[email protected]
Inom kort har vi också ett telefonnummer dit man kan ringa.
Föreläsaren Olle Karlsson sa under Febedagen i Kista:
"Det kan vara knöligt att träffas, man är inte alltid lika bara för att man har ett liknande problem. Men det är värre att vara ensam."
Hösten 2008 startade en samtalsgrupp för föräldrar som mist barn. Vi fortsatte att träffas när de organiserade träffarna var slut. Friluftsliv, middagar och en resa till Febe-dagen i Kista bland annat.
Norran och Västerbottens Folkblad har artiklar på nätet. Läs dem!
Det stora informationsmötet, med alla berörda myndigheter, sjukvård och andra instanser som kommer i kontakt med föräldrar som förlorat barn, kommer att ske i slutet i slutet av januari 2010. Innan dess kommer vi att ha några cafékvällar där vi resonerar om hur föreningens fortsatta arbete kan se ut. Det är behoven som styr.
Om du är intresserad av att komma i kontakt med oss, skriv gärna till:
[email protected]
Inom kort har vi också ett telefonnummer dit man kan ringa.
Föreläsaren Olle Karlsson sa under Febedagen i Kista:
"Det kan vara knöligt att träffas, man är inte alltid lika bara för att man har ett liknande problem. Men det är värre att vara ensam."
Hösten 2008 startade en samtalsgrupp för föräldrar som mist barn. Vi fortsatte att träffas när de organiserade träffarna var slut. Friluftsliv, middagar och en resa till Febe-dagen i Kista bland annat.
18 oktober
Den ena fina höstdagen avlöser den andra och vi upptäcker att det faktiskt händer många positiva saker, trots allt. Möten med människor, äkta samtal och fina stunder ute i solen där den höga höstluften är lätt att andas in. Vi har upptäckt att vi ofta kommer direkt till äkta och givande samtal numera. När livet såg annorlunda ut, före Marcus olycka, tog nog diskussionerna många och långa krokar innan vi pratade livsfrågor med andra människor i vår omgivning.
Ändå kryper en olustig tanke in på skinnet. Tiden för Skatteverkets behandlingstid av vår ansökan om dödförklaring gick ut den 16 oktober. De skulle höra av sig fortlöpande under behandlingstiden och berätta vad som händer och sker. Vi har inte hört ett ljud. Vad som händer just nu vet vi alltså inte. Blir det avslag? Kommer Marcus att dödförklaras? Hur reagerar man när man får ett besked, vad det än blir? Det kan ju ändå aldrig bli ett positivt besked.
Den höga och klara höstluften...
...skuggas ibland av tankarna på beslut som aldrig kan bli positiva.
Så nära under ytan
Sorgen ligger så nära under ytan, och ytan är så skör. Det kan ibland behövas bara några ord, en låt på radio eller kanske en doft som gör att man är tillbaka just vid tiden då dödsfallet nyligen hade skett.
Ska man då utsätta sig för dessa situationer? Eller undvika dem? För oss är det så att de finns där hur man än gör. Det som ligger under ytan försvinner inte om vi inte pratar om det. Det blir snarare lättare att hantera om det kan beskrivas med ord.
Under dagarna i Kista tillsammans med så många andra föräldrar, där den gemensamma faktorn var att vi mist våra barn, fick mycket komma upp till ytan. Det är konstigt att dagar som dessa på samma gång ger mycket styrka samtidigt som det kostar väldigt mycket kraft. Det är upplevelser som tar mycket tid att smälta.
En första tunn och skör ishinna ligger på ytan idag den 15 oktober.
Febe-dagen i Kista
Den kan ibland kännas som om man är ensam i hela världen som förlorat sitt barn. Under Febe-dagen i Kista får vi ännu ett bevis på att det inte är så. Vi är många. Tyvärr.
Febe är självhjälpsgrupper för föräldrar som mist barn och grupperna finns på många olika platser i landet. Igår samlades ett 100-tal föräldrar, från Skåne till Skellefteå, i Kista. Föreläsningar, samtal med andra och en minneskonsert på kvällen var delar ur programmet.
Vilken styrka en dag som denna ger!
För vart och ett av dessa ljus lästes ett namn upp. Namn på barn och ungdomar som mist livet, alldeles för tidigt.
Febe är självhjälpsgrupper för föräldrar som mist barn och grupperna finns på många olika platser i landet. Igår samlades ett 100-tal föräldrar, från Skåne till Skellefteå, i Kista. Föreläsningar, samtal med andra och en minneskonsert på kvällen var delar ur programmet.
Vilken styrka en dag som denna ger!
För vart och ett av dessa ljus lästes ett namn upp. Namn på barn och ungdomar som mist livet, alldeles för tidigt.
Saknaden, ständigt närvarande
Den finns där hela tiden, saknaden. Ibland kan man mota undan den genom att fylla tiden med annat. Det behövs stunder av vila eftersom saknaden tar mycket energi.
Någon frågar: Känns det enklare nu när det har gått en tid? Svaret är inte så enkelt. Det finns saker som har blivit enklare att göra, men inget förändrar saknaden. Den är ständigt närvarande och blir absolut inte mindre. Hur skulle den kunna bli mindre? Den frågan finns nog inget bra svar på.
Ibland kan jag se dig i ögonvrån, i en folkmängd eller på en plats där du brukade vara. Haja till en sekund och sedan inse att ögat lurade mig.
Någon frågar: Känns det enklare nu när det har gått en tid? Svaret är inte så enkelt. Det finns saker som har blivit enklare att göra, men inget förändrar saknaden. Den är ständigt närvarande och blir absolut inte mindre. Hur skulle den kunna bli mindre? Den frågan finns nog inget bra svar på.
Ibland kan jag se dig i ögonvrån, i en folkmängd eller på en plats där du brukade vara. Haja till en sekund och sedan inse att ögat lurade mig.
På väg mot en mötesplats
Tänk om någon sagt för två år sedan: "Ni kommer att se fram emot ett riksmöte med en förening för föräldrar som förlorat barn." Vi skulle ha upplevt det som fullständigt absurt. Läget idag är just detta, vi ser fram emot det här mötet. Det handlar om Febedagen i Kista.
Föräldraföreningen Febe är en organisation som finns i stora delar av Sverige med Umeå som nordligaste plats på kartan. Föreningen finns för att föräldrar som förlorat barn ska ha en mötesplats där erfarenheter kan delas och för att kunna ge varandra stöd i det liv vi nu lever. Det kan t ex handla om att diskutera relationsfrågor mellan drabbade och icke-drabbade. Det kan även vara cafékvällar, föreläsningar mm. Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden.
Febe behövs även här i Skellefteå och det kanske snart kan bli verklighet. Vi vet mer i slutet av oktober.
Om du har frågor kring detta, skriv gärna till [email protected] (Så småningom kommer en adress direkt till föreningen)
Leta efter det som ger lycka
Det är inte fel att aktivt leta efter det som ger lycka. Självklart är det så att olika människor hittar lycka på olika sätt. Kanske lika många olika sätt som det finns människor.
Vi kan tänka att nu idag får vi mer aktivt försöka hitta det som ger lycka, förut tog vi nog lyckan som självklar. Den bara fanns där när vi vaknade och satte oss vid frukostbordet alla fyra. Det fanns inte i tankevärlden att vi så plötsligt skulle behöva duka för bara tre personer.
För en tid sedan skrev vår lokaltidning Norran om den lyckoforskning Filip Fors och hans kollega bedriver. De har samlat forskning om lycka i 12 olika strategier som man kan välja ur att tillämpa eller att fundera över.
De är:
1. Vad blir jag lycklig av?
2. Meningsfullhet
3. Bli en bättre människa
4. Förbättra dina sociala relationer
5. Din bästa tänkbara framtid
6. En underbar dag
7. Vänlighet och hjälpsamhet
8. Positivt tänkande och tacksamhet
9. Undvik ältande och negativ tänkande
10. Meditation
11. Fysisk träning
12. Kognitiv beteendeterapi
De här punkterna säger dig mycket mer om du läser vidare på den här länken till Lyckoprojektet.
Jag tänker också att det måste kännas tillåtet att släppa fram alla andra känslor också, sorg, vrede mm Hur skulle man annars nå fram till en inre lycka. Om något var i vägen?
Något som ger oss lycka många stunder är familjens nya katter. Helt obegripligt för den som inte gillar dessa djur, men för oss är det en bra strategi.
Kajsa, orientalisk korthårig skönhet.
Och den charmige huskatten Sigge.
Vi kan tänka att nu idag får vi mer aktivt försöka hitta det som ger lycka, förut tog vi nog lyckan som självklar. Den bara fanns där när vi vaknade och satte oss vid frukostbordet alla fyra. Det fanns inte i tankevärlden att vi så plötsligt skulle behöva duka för bara tre personer.
För en tid sedan skrev vår lokaltidning Norran om den lyckoforskning Filip Fors och hans kollega bedriver. De har samlat forskning om lycka i 12 olika strategier som man kan välja ur att tillämpa eller att fundera över.
De är:
1. Vad blir jag lycklig av?
2. Meningsfullhet
3. Bli en bättre människa
4. Förbättra dina sociala relationer
5. Din bästa tänkbara framtid
6. En underbar dag
7. Vänlighet och hjälpsamhet
8. Positivt tänkande och tacksamhet
9. Undvik ältande och negativ tänkande
10. Meditation
11. Fysisk träning
12. Kognitiv beteendeterapi
De här punkterna säger dig mycket mer om du läser vidare på den här länken till Lyckoprojektet.
Jag tänker också att det måste kännas tillåtet att släppa fram alla andra känslor också, sorg, vrede mm Hur skulle man annars nå fram till en inre lycka. Om något var i vägen?
Något som ger oss lycka många stunder är familjens nya katter. Helt obegripligt för den som inte gillar dessa djur, men för oss är det en bra strategi.
Kajsa, orientalisk korthårig skönhet.
Och den charmige huskatten Sigge.
090909
Dagens datum är en upplevelse som de flesta av oss får vara med om en enda gång. Men säkert finns det en och annan 100-åring som även upplevde förra seklets 9 september. Troligen är det inte så många i alla fall, och de som uppnår denna aktningsvärda ålder har förmodligen inte så många vänner kvar. Åtminstone inte så många jämnåriga vänner. Kanske känns det ensamt?
Vi pratade igår om hur ensam man kan känna sig när man förlorat ett barn. Den första tanken kan vara att detta har bara drabbat mig och min familj, ingen annan i hela världen. Andra föräldrar har ju sina barn kvar.
Vid närmare eftertanke inser vi att det inte är så. Tyvärr finns det många familjer som förlorat ett barn. Säkert finns också den där ensamhetskänslan i alla familjer, både hos föräldrar och syskon, till och från och beroende på hur situationen ser ut.
Det hjälper att möta andra i liknande situationer. Få berätta om sin känsla och höra att andra har känt samma sak. Helt plötsligt är man inte ensam i ensamheten.
Vi pratade igår om hur ensam man kan känna sig när man förlorat ett barn. Den första tanken kan vara att detta har bara drabbat mig och min familj, ingen annan i hela världen. Andra föräldrar har ju sina barn kvar.
Vid närmare eftertanke inser vi att det inte är så. Tyvärr finns det många familjer som förlorat ett barn. Säkert finns också den där ensamhetskänslan i alla familjer, både hos föräldrar och syskon, till och från och beroende på hur situationen ser ut.
Det hjälper att möta andra i liknande situationer. Få berätta om sin känsla och höra att andra har känt samma sak. Helt plötsligt är man inte ensam i ensamheten.
Ladda batterierna
Vi var fem familjer, föräldrar och syskon, som träffades idag och gjorde en gemensam utflykt till en fiskecamp. Fem familjer som alla saknade en familjemedlem, och det känns så tydligt en dag som denna. Vi har alla förlorat ett barn, eller snarare en ungdom, från våra familjer.
Att träffa andra i liknande livssituationer blir ett bevis på att det går att överleva, även när det värsta händer. Det blir en laddning av de inre batterierna som är otroligt viktig att ha både för sin egen del och för att kunna ge till dem som står en nära.
Som bäddat för fiskelycka när det även fanns tillgång till fiskfyllda mindre bassänger.
Fångsten rensas.
Fiskpaket och lite annat gott tillagas över öppen eld.
Att träffa andra i liknande livssituationer blir ett bevis på att det går att överleva, även när det värsta händer. Det blir en laddning av de inre batterierna som är otroligt viktig att ha både för sin egen del och för att kunna ge till dem som står en nära.
Som bäddat för fiskelycka när det även fanns tillgång till fiskfyllda mindre bassänger.
Fångsten rensas.
Fiskpaket och lite annat gott tillagas över öppen eld.
25 augusti
Vi kan verkligen reagera olika när sorgen drabbar oss. Det kan vara skillnader mellan män och kvinnor rent generellt, men störst är nog ändå de individuella skillnaderna. Som i allting annat.
Det går att se det som en möjlighet att lära sig nya vägar av varandra för att bearbeta sorgen. Tänkaren skulle kanske må bra av att vara lite mer praktisk, praktikern kanske har ett behov av att stanna upp och tänka?
Det som är allra viktigast är nog ändå att acceptera att sorgen tar sig så olika uttryck och det är helt okej. Man kanske till och med får turas om att vara ledsen om den övriga familjen ska kunna fungera.
Förra hösten deltog vi i en samtalsgrupp tillsammans med åtta andra föräldrar som förlorat sina ungdomar genom olyckor eller sjukdom. Genom att berätta för varandra om vår sorg, lyssna till varandras berättelser fick vi många nya tankar på hur vi ska kunna leva vidare trots den tunga saknaden. Bara i den här gruppen föräldrar fanns tio olika sätt att hantera den nya verkligheten och det gav oss alla många nya och tänkbara vägar.
Olikheter kan verkligen vara en tillgång, om vi väljer att se dem på det viset.
Solnedgång över Kågefjärden augusti 2009.
Det går att se det som en möjlighet att lära sig nya vägar av varandra för att bearbeta sorgen. Tänkaren skulle kanske må bra av att vara lite mer praktisk, praktikern kanske har ett behov av att stanna upp och tänka?
Det som är allra viktigast är nog ändå att acceptera att sorgen tar sig så olika uttryck och det är helt okej. Man kanske till och med får turas om att vara ledsen om den övriga familjen ska kunna fungera.
Förra hösten deltog vi i en samtalsgrupp tillsammans med åtta andra föräldrar som förlorat sina ungdomar genom olyckor eller sjukdom. Genom att berätta för varandra om vår sorg, lyssna till varandras berättelser fick vi många nya tankar på hur vi ska kunna leva vidare trots den tunga saknaden. Bara i den här gruppen föräldrar fanns tio olika sätt att hantera den nya verkligheten och det gav oss alla många nya och tänkbara vägar.
Olikheter kan verkligen vara en tillgång, om vi väljer att se dem på det viset.
Solnedgång över Kågefjärden augusti 2009.
Då, nu och en framtid
Det finns alltid dessa tre perspektiv; då, nu och sedan, eller framtiden. Alla tre perspektiven bildar en helhet och ingen del kan ta över helt och hållet. Vi lever i nuet men behöver dåtiden och framtiden för att nuet ska bli mer stabilt.
Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Marcus rycktes ifrån oss. Efter en lång tid av smärtsam sorg kan vi då och då känna en lycka över att vi i alla fall fick ha honom hos oss en tid. Det går att hitta en glädje i dåtiden trots att vi ville ha den så mycket längre. Men det är en ännu mer skräckfylld tanke att vi aldrig hade fått möta honom. Det finns ju trots allt många människor som aldrig får känna lyckan i att bli förälder. Tänker man så kan dåtiden bli till en glädje.
Just nu. Den 14:e augusti bjuder på sensommarsol. De flesta semestrar börjar ta slut och snart är det skolstart. Men det glittrar på vattnet.
Framtiden då? Det är aldrig lätt att veta vad som står för dörren men man kan ha tankar på vad man vill göra. Vad som känns angeläget.
För oss finns tankar på att fortsätta att stötta Etsintävenes arbete med eftersök, senare i höst fortsätta arbetet med skotersäkerhet tillsammans med kunniga på området. Vi kommer också att tillsammans med andra drabbade föräldrar arbeta för en samlingspunkt/förening för att stötta varandra, Febe.
Det här är tankar som gör framtiden meningsfull när vi så ofta längtar tillbaka till en dåtid.
Då - en glad unge i solen på bryggan.
Nu - samma brygga och sol. Men det känns så tomt.
Framtid - vi kan önska vad som ska hända men vi vet inte allt och vi kan inte se så långt.
Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Marcus rycktes ifrån oss. Efter en lång tid av smärtsam sorg kan vi då och då känna en lycka över att vi i alla fall fick ha honom hos oss en tid. Det går att hitta en glädje i dåtiden trots att vi ville ha den så mycket längre. Men det är en ännu mer skräckfylld tanke att vi aldrig hade fått möta honom. Det finns ju trots allt många människor som aldrig får känna lyckan i att bli förälder. Tänker man så kan dåtiden bli till en glädje.
Just nu. Den 14:e augusti bjuder på sensommarsol. De flesta semestrar börjar ta slut och snart är det skolstart. Men det glittrar på vattnet.
Framtiden då? Det är aldrig lätt att veta vad som står för dörren men man kan ha tankar på vad man vill göra. Vad som känns angeläget.
För oss finns tankar på att fortsätta att stötta Etsintävenes arbete med eftersök, senare i höst fortsätta arbetet med skotersäkerhet tillsammans med kunniga på området. Vi kommer också att tillsammans med andra drabbade föräldrar arbeta för en samlingspunkt/förening för att stötta varandra, Febe.
Det här är tankar som gör framtiden meningsfull när vi så ofta längtar tillbaka till en dåtid.
Då - en glad unge i solen på bryggan.
Nu - samma brygga och sol. Men det känns så tomt.
Framtid - vi kan önska vad som ska hända men vi vet inte allt och vi kan inte se så långt.
För korta liv
Vi gjorde en förfärlig upptäckt idag. Ute på stugtomten låg vår älskade katt Emil död. Vi vet inte varför men hoppas att veterinären kan hjälpa oss att reda ut orsaken.
Tänker på denna lilla katt som försökt trösta oss i jobbiga stunder efter Marcus försvinnande. Gosat, puffat på oss och försökt göra allt som står i ett djurs makt för att muntra upp oss. Kommer också ihåg resan på midsommardagen för fem år sedan då Marcus, Martina och jag hämtade denna ögonsten hem till familjen. Vilken lycka!
Somliga här på jorden får alldeles för korta liv. Vi ville ha er kvar så mycket längre tid.
Sommaren 2004 när Marcus och nyinskaffade ögonstenen Emil tar sig en vilopaus.
Tänker på denna lilla katt som försökt trösta oss i jobbiga stunder efter Marcus försvinnande. Gosat, puffat på oss och försökt göra allt som står i ett djurs makt för att muntra upp oss. Kommer också ihåg resan på midsommardagen för fem år sedan då Marcus, Martina och jag hämtade denna ögonsten hem till familjen. Vilken lycka!
Somliga här på jorden får alldeles för korta liv. Vi ville ha er kvar så mycket längre tid.
Sommaren 2004 när Marcus och nyinskaffade ögonstenen Emil tar sig en vilopaus.
