marcusminnesfond

Det är Farsdag idag och alla tänker säkerligen på sin egen pappa, på ett eller annat sätt. Dagen kanske inte firas av alla men det är svårt att undgå att den existerar. Fars dag i min egen barndom handlade om att skriva en dikt till pappa. En tankemöda som inte alltid var den lättaste. Ganska skiftande nivå på resultatet också år från år. Inspiration kommer inte alltid på befallning.

Det är tjugosju år sedan jag träffade min egen pappa. Han lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Jag hade velat uppleva hans humor ytterligare många år, lyssnat på hans berättelser där alla kände sig delaktiga och som fängslade oss alla. Idag kan jag tända ett ljus för honom och med ett leende titta på ett foto av honom. Något som känns varmt och viktigt.

Vår Farsdag började med en tur ut till Kågefjärden. Mudderverket låg vid kajen och det kändes lugnt och stilla med denna vilodag. De som arbetar med muddringen finns troligen hemma med sina familjer och firas eller firar sina fäder. Säkert tänker de också en och annan tanke om vad jag berättade för dem igår, att det skett en olycka i området och att det fortfarande saknas en kropp.

Vi tände nya ljus i lyktorna och betraktade ljuslågorna en stund. Det är en lycka att kunna njuta av en kort stund av lugn.


Hösten har övergått till full vinter och mudderverket ligger stilla vid kaj denna söndag.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är med mycket blandade känslor jag läser dagens tidning om att det pågår muddring i delar av Kågefjärden. Några hundra meter från den plats där vi hittade Marcus skoter i januari 2008. Vi vet hur dyig bottnen är där. Vi har visserligen letat många, många gånger med hjälp av finske Reino med flera. Området borde vara genomsökt men i en dyig botten kan man sjunka ner. Det finns aldrig några garantier.

Vi har full förståelse för att stugägarna har problem att komma in och ut med båtar. Förstår att de behöver göra något åt problemet genom att muddra.

Jag fick tag på den firma som arbetar med muddringsverket. Berättade vem jag var och varför jag ringde. Att jag är mamma till Marcus som förolyckades i det här området. Det var en helt ovetandes man som fick mitt samtal. Han hade inget fått veta om att det skett en olycka i fjärden och att en kropp fortfarande saknades. Han var mycket förstående, vänlig och lovade att informera alla som var inblandade i arbetet med muddring. Men varför hade ingen annan informerat honom och hans företag? Så enkelt det hade varit och så respektfullt mot dem som ska utföra muddringsarbetet. Och mot oss.

Information kan vara så oerhört betydelsefullt.


Förra helgens stämning med ljus vid kajkanten kändes fjärran. Nu muddras bottnen ute på fjärden, något som väcker helt andra känslor. (Bilden är från förra helgen).

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det känns så lugnt och fint, och samtidigt smärtsamt, med en helg som Allhelgonahelgen. En tradition där vi firar och tänker på de människor som lämnat oss. Stunder av eftertanke är ganska sällsynta i det framåtsträvande samhälle vi lever i. De här stunderna behövs då de bygger samman vår historia med det liv som pågår just nu. Vi lever mitt i vår egen historia och vårt förflutna är en del av den människa vi är idag.

Igår åkte vi ut till Kåge hamn och plockade ihop de marschaller som brunnit ut. Där ute brann många ljus som andra vänner till Marcus tänt och på så vis hedrat hans korta tid här på jorden.

Flera gånger under helgen har grupper av sångsvanar flugit över Kågefjärden i sin resa söderut. De lämnar våra trakter för den kalla årstiden som kommer. De har en lång och krävande resa framför sig. Svanarna turas om att ligga först i plogen, turas om att ta den mest ansträngande platsen. Då de behöver vila byter de plats och placerar sig längre bak i plogen. De visar oss ett sätt att tillsammans klara svåra strapatser och talar om att ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Tills vi möts igen.


Ljusen som får stå kvar och brinna ut.


Några sångsvanar som flög över Kågefjärden och som jag lyckades fånga på bild.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

November är här med mörker, höstfärger som sakta tonar bort och en helg som närmar sig då många tänker extra på dem som lämnat oss. Det är snart Allhelgonahelg och många planerar att smycka anhörigas gravar med lyktor och ljus.

Vi har ingen grav till vår Marcus. Ingen fysisk plats att dekorera med ljus och vacker ljung. Då Skatteverket godkände vår ansökan om dödförklaring fanns också en möjlighet att ansöka om en gravplats på en kyrkogård. Någon sådan ansökan har vi aldrig gjort. Det skulle nog kännas väldigt märkligt att stå vid en plats inne på en kyrkogård där ingen jordfästning skett. Så känns det nu. Kanske ändras den känslan, kanske inte. I dagsläget är havet den plats som tillhör Marcus. Ett hav som når så långt.


Sen höstsol som fortfarande värmer.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Vi befinner oss mitt i höstterminen och vardagen snurrar på i ett högt tempo. Mycket ska fungera, almanackor är fulltecknade och det krävs planering för att hinna med praktiska och nödvändiga vardagssysslor. Under lediga helgdagar behövs tid för återhämtning inför nästa arbetsvecka.

Vi behöver tid för att knyta ihop då och nu, tid för reflektion om det som varit och planering för det som ska komma. Vi behöver också vara närvarande i nuet.

Då hjulen snurrar fort är det svårt att hitta tid för reflektion, uppleva den längtan och kärleksfyllda sorg som för alltid bor inom mig. I tankarna och planeringen handlar det mycket om var jag är på väg. Vad som ska hända härnäst. Jag upptäcker att det blir en obalans.

De här tankarna har jag tänkt tidigare, behovet av att gå på två ben. Det ena i det liv som varit, det andra benet i det liv som pågår nu och vägen framåt. Den norske forskaren Dagfinn Winje påpekade också det väsentliga i att ha alla dessa delar med i sitt liv för att finna helhet. Han menar att det liv som fanns innan sorgen kom nära, ska knytas ihop med den dag då livet tog en vändning och sedan bindas samman med det det liv och den jag är idag. Vårt liv är en sammanhängande berättelse. Han menar också att om du ger en människa tid att prata om sitt förflutna, så stärks människan framtid.

Kanske är hösten en årstid när allt det här sker. Vi har den nyss gågna sommaren i färskt minne, vi ser hur den sakta försvinner och känner samtidigt en förvissning om att en ny och annan sommar kommer till oss igen. I saknaden finns också ett hopp.


Hösten är här definitivt och de sista löven faller snart.


En bild från Kågefjärden den 17 oktober 2010. En vy som alltid ger oss blandade känslor. Det är vackert men mycket, mycket tragiskt att se ut över det här vattnet.


Solen kan fortfarande värma lite, men vintern smyger sig på.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Föräldraförening Febe, en förening för oss föräldrar som förlorat barn, har haft den årligen återkommande Febe-dagen i Kista. Jag hade förmånen att få vara där. Möta andra föräldrar från hela vårt land som upplevt den svåra förlusten av ett barn. Lyssnat på en föreläsning av den norske forskaren och professorn Dagfinn Winje. Varit med om en vacker konsert med kören Järva röster och sett ljus tändas för våra saknade barn.

På samma gång som den livssituation jag befinner mig i blir påtaglig, stark, så fylls jag också av mycket ny energi bland alla andra föräldrar. Samtalen blir äkta, taket högt och vetskapen om att det finns fler än jag som vandrar en väg vi inte valt. Vi tar små steg framåt på en väg vi aldrig ville gå och det är skönt att inte gå där ensam.

Läs gärna på www.febe.net om du vill veta mer om föreningen.


Ljusen som tändes för våra älskade barn.


"Sorgen förändras men den blir inte mindre." Dagfinn Winje

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

En vän till oss skickade ett citat ur Håkan Nessers bok som heter Maskarna på Carmine Street. Den handlar om en familj vars dotter blivit bortrövad. Ett stycke hade hon läst flera gånger och tänkte då på Marcus. Jag svarade att det är så här jag ofta tänker också. Visste inte att någon annan tänker ungefär samma tanke.

Här är citatet:

Jag läste en bok om en mycket gammal själ som skickades ned till jorden en sista gång, trots att den bara hade ett mycket litet antal år kvar, trots att den måste ta med sig ett barn tillbaka till himlen. Men själen bad envetet om att ändå få göra en sista resa och till slut gick vår herre med på saken. Att sprida lycka och glädje under en begränsad tid måste ju ändå vara bättre än att inte sprida det över huvudtaget. Sarah hade trots allt funnits. Hon hade skänkt oss mening och tillfredsställelse och glädje under ett fåtal år. Hon hade varit ett lyckligt barn. Hade det varit bättre om hon aldrig blivit född?

Håkan Nesser



Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Vi har stängt sommarstugan för säsongen. Bommat igen, tömt blomkrukor, ställt in trädgårdsmöbler, stängt av vatten mm. Det känns alltid lite vemodigt när de här sysslorna ska göras. Så länge tills nästa sommar.

Jag fick syn på en ros i full blom nere på stranden. Tyckte den var så vacker där den kämpade i vinden och mot den sjunkande temperaturen. Den blomstrar och slår ut trots att chanserna till någon längre blomning är ganska små.

Kanske är det så här jag försöker tänka. Hitta något vackert och som gör gott just nu, idag, så att tankarna får vila i det som är positivt. Positiva tankar förändrar inte situationen, ingen av de döda jag älskar kommer tillbaka, men sorgen blir så mycket lättare att bära. Det är klokt att göra det lite lättare för sig själv, om man kan.

Jag tycker att jag ser det här positiva i en ensam ros på stranden.


3 oktober 2010

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Mitt hjärta söker efter dig i
andra människors ansikten
Det söker efter närheten i din famn
efter ömheten i dina ögon
efter värmen i dina skratt

Kunde jag finna allt som var
Du
Skulle jag skatta mig lycklig

Kunde mitt hjärta se dig
Om så bara för ett ögonblick
jag kände dina armar hålla mig hårt
Om så bara för ett ögonblick
jag mötte dina ögon
Om så bara för ett ögonblick
jag hörde dina skratt

Bara ännu en gång jag
ber

Skriven av Annett Duran och finns i hennes nya diktsamling "När själen dansar barfota".


Septemberkväll längst ut i Kågefjärden

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det händer lite då och då att jag kan se en oro i andras ögon då samtalsämnena kommit att beröra något som har med Marcus att göra. En oro för att oroa mig, att på något sätt väcka en sorg eller skapa en obehaglig reaktion. Ett samtalsämne lämnas hastigt för att vi inte ska komma för nära den obehagliga sanningen.

Jag säger det utifrån mina egna tankar, och jag tror det också är många fler som upplevt nära förluster som kan hålla med om detta. Det allra skönaste och lugnaste för hjärta, tanke och själ är att få nämna även de nära man förlorat. Få nämna och prata om dem i naturliga sammanhang. Prata klart. Se sorgen och se all den underbara lycka som de gav oss. Det gör så mycket ondare att undvika samtal som berör dem man saknar.

Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta upp smärtsamma samtalsämnen med andra. Det är med stor beundran och förundran jag inser att det finns så många modiga människor. Människor som ställer frågor, berättar och undrar. Det är med stor tacksamhet jag ser att så många vandrar längs vår väg och att vi kan ge varandra styrka.


September vid havet.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Under helgen som gick bjöd vi in alla "barnen på gatan" på lite frukost och fika (bra kombination för morgontrötta tonåringar). "Barnen" är numera ungdomar med körkort, egna jobb och på väg in i vuxenlivet. Då de var barn fick de uppleva somrar med gemenskap, bad, bus, båtliv och övernattningar i tält mm. De hade såna där somrar som var evigt långa och solen sken jämnt från en blå himmel. Åtminstone kändes det så.

Vi satt tillsammans och pratade om glada minnen från förr, om hur livet ser ut just nu och om olika framtidsplaner. Blicken är riktad mot framtiden, det är roligt att ses och stämningen är god och glad.

Mitt i allt det glada är vi nog alla medvetna om att alla från barndomens sommargäng är här, alla utom en. Vi pratar om Marcus, nämner honom i sammanhangen precis som alla andra nämns. Men han är inte här och vi saknar honom. Mycket.

Numera vet vi att saknad och längtan inte behöver hindra blicken mot framtiden. Vi gläds med alla ungdomars framtidstro, vi kan känna glädje inför det som komma skall och samtidigt sakna dem som lämnat oss. Det sker i ett samspel och är våra villkor i livet.

Efter ett par timmar ska ungdomarna åka hemåt igen. Vi passerar fotot av Marcus, ser på de tända ljusen, var och en tänker sina egna tankar. Vi tar med oss vår saknad med blicken mot framtiden.


Frukost på altanen tillsammans med vänner från barndomens somrar.


Vad finns där framme? Nyfikenhet gör att man vill åka vidare och titta efter.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det finns ögonblick som är så fantastiskt vackra i vår natur. De ser nästan overkliga ut, som om någon målat en tavla men struntat i att vara realistisk. Igår kväll var det en sådan kväll. Eller rättare sagt några ögonblick under kvällen.

Det finns också ögonblick då en människa kliver in i ens liv för att sedan stanna kvar där. Ett exempel är då ett barn föds, barnet finns kvar i familjens liv oavsett vad som händer. Våra två barn kommer alltid att vara en del av våra liv. Martina finns med oss i livet och Marcus finns med oss på ett annat sätt.

Då jag var elva år klev en man in i vår familj, han gifte sig med min äldre syster men tog hela vår familj till sitt hjärta. Han kom att betyda väldigt mycket för oss alla och han har varit ett ledljus i mitt liv. Han läste den här bloggen så ofta han kunde, deltog i Marcus minnesstund och visade stor medkänsla och empati för oss alla. Nu är hans liv på jorden slut, hans ögonblick, och vi står där åter med känslan av det obegripliga. Hur kan en människa man älskar bara försvinna från livet?

Idag tänder vi ljus för vår vän Per och tänker på alla fina ögonblick vi haft tillsammans.


Solnedgång vid Gullviksfjärden

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det blir inte så mycket skrivet här numera. Ibland stannar tankarna kvar inne i huvudet och hittar inga ord då de ska ut. Det är nog också så att det behövs tider då man bara behöver uppleva och reflektera utan några som helst formuleringar.

Förra veckan fick vi veta av polisen i Umeå att den kropp som hittats utanför Skellefteåkusten var kroppen av en kvinna. På något sätt kan vi andas ut och vardagen fortsätter någorlunda som vanligt. Vi kan fortsätta vara sommarlediga och göra "vanliga" saker.

Vi har en väldig tur som är lediga och får uppleva sommarvärmen på ett skönt sätt. Nära vatten och med fläktande vindar. För många kan den intensiva värmen vara en plåga.

Igår kväll åkte vi ut till den ö där vi ofta var tillsammans med Marcus. Han ville gärna följa med oss dit. Gillade den sena kvällen med full sol som är så speciellt för den viken. Nu satt vi där själva, men huvudet fullt av minnesbilder. Foton på näthinnan då han var med oss. Det är verkligen obegripligt att vi inte kan ta sådana foton igen.

Hur kan hjärnan ha så oerhört svårt att förstå en förlust? Vi är nog många som upplevt svåra förluster som ställer oss samma fråga.


Lugn sommarmorgon.


Kvällning


"Ön där solen aldrig går ner" Dit vi ofta åkte tillsammans.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Sommaren är varm, vacker och solig. Vi kan se ut över havet och njuter av den vyn. Det naturliga vore att njuta till fullo. Något vi allra oftast också gör. Havet är fantastiskt!

Förra veckan träffade jag en god vän på ett café och tanken var att vi skulle ha en pratstund och lite gott fika i solskenet. Ett telefonsamtal om en människokropp som var funnen i havet några mil norr om Skellefteå förändrade stämningen ganska drastiskt. Mycket av tiden då vi satt där på caféet ägnades åt telefonsamtal med rättsmedicinska avdelningen i Umeå istället för glatt samspråk. Du kan läsa den korta artikeln på norran.se om du klickar på den här länken.

Det här är ett orosmoln i sommarvärmen. Helt plötsligt kan någon hittat något som kan höra ihop med Marcus försvinnande. Vi vet aldrig när och aldrig om det skulle hända. Vi vet inte heller vad som skulle hända inom oss om det skedde. I just det här fallet handlar det troligtvis om en försvunnen kvinna. Säkert besked om identitet blir inte klart förrän i slutet av den här veckan.

Det finns en stor skillnad mellan problem man inte kan göra någonting åt och problem som jag bit för bit kan påverka, kanske till och med lösa. Händelsen som beskrivits här ovanför är inget som går att påverka mer än att på bästa sätt ta reda på fakta. Vi sänder en tacksamhetens tanke till polisen i Umeå som visar ett gott bemötande och stor förståelse för att vi vill få god information när något liknande händer. Det räcker med information så att vi kan utesluta att det skulle röra sig om Marcus.


Ljumma vindar över havet den 5 juli 2010.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det har varit midsommarhelg, solen värmer och naturen sjuder av grönska. Jag ser till och med förvånat på all den grönska som omger oss. Var det verkligen så här grönt förra året? Och ännu förra? Kanske var det så att min uppmärksamhet inte riktades mot det då. Tankarna hade fullt upp med annat.

Med ens blir det tydligt att sorgen och saknaden efter Marcus har blivit en del av mig. Den sitter inuti. Finns med i varje steg och tanke, men hindrar mig inte heller att se på min omgivning. Det kan till och med vara så att den svåra erfarenhet vi fick har gett oss förmågan att se vardagens små, små detaljer på ett nytt sätt. Lite grönare och kanske ännu lite mer nyanserade.

De nya erfarenheterna har haft ett orimligt och grymt pris. Nu har vi dem och vi kan inte välja bort det som varit. Sakta blir de nya erfarenheterna byggstenar i det liv vi ska leva nu. Det liv där vi helst av allt skulle önska att Marcus delade med oss. Delade med oss och fanns med i den gröna, vackra sommaren.


Grönska och vatten och massor av möjligheter till fina dagar.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Förra året flydde jag stan då det var dags för studentbal och examen. Det var oerhört smärtsamt att se Marcus klasskamrater, och inte vår Marcus, uppleva dessa fantastiska stunder. Han hade älskat den här typen av festligheter.

Nu ägnas vår tid till att hjälpa vår dotter med balbestyr och förberedelser inför studentdagen. Det är en obeskrivlig lycka att få göra det. Hela hjärtat ler. Även nu skulle Marcus älskat att ha varit med och firat med oss. Det är så självklart att han skulle gjort det.


Ung lycka och fägring. Martina med kavaljer innan studentbalen.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

I morgon är det mors dag. Oavsett vilket sätt man väljer att fira dagen på så går nog de allra flestas tankar till den egna mamman. Min egen mamma Maj, dog för tio år sedan i april. Jag hade förmånen att få vara med i det ögonblick hon lämnade livet, fick hålla henne i handen och på så sätt känna en stor delaktighet. Det blev en vacker stund som är fin att minnas.

Jag vill hoppas och tro att min mamma, pappa och vår älskade Marcus finns på en plats tillsammans. Att de har varandra och att de väntar på oss. Det är tankar som gör vårt liv här så mycket lättare att hantera. Jag tror dessutom att de har det väldigt bra.



En bild från ungdomstiden på min mamma Maj, Marcus mormor.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Nu har vinterns islock släppt sitt grepp över Kågefjärden och det ligger bara issörja kvar i de inre vikarna. Vi har varit där ute och plockat ihop lyktor, gravljus och blommor från vinterns alla besök. Nu lämnas plats för sommarsäsongen och båtlivet i hamnen. Det är vintern som är vår tid där. Då båtlivet står stilla.

Var går man nu då, när behovet av att visa sin omtanke och sorg kommer till en? Det finns många svar på den frågan. Ett svar är havet, det hav som vår Marcus älskade och som omsluter hela jorden. Naturen överhuvudtaget känns väldigt nära och fyller på med nytt hopp, särskilt så här på våren.

Ibland kommer också andra gåvor, som t ex ett e-postmeddelande jag fick igår kväll: "Tell his mother that she can stop worring about him, he is alright and having fun! He's now flying with the Angels. I know his mother believes in Angels."

Omtänksamhet är nog det mest fantastiska som finns!


Isen har släppt och sommarsäsongen står redo.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Igår kväll träffades vi i föreningen Febe Skellefteå. En samling människor som mist sina barn antingen nyligen eller för flera år sedan. Det pågår samtal kring alla bord under kvällen. Samtal på djupet och samtalsämnen som aldrig tar slut.

Borde man inte prata klart om vad som hänt och sedan gå vidare? undrade en person jag pratade med för en tid sedan. Min uppfattning är att sorg är under ständig förändring och pågår under hela det liv jag sedan fortsätter att leva. Från att från början varit en skriande smärta, kan den efter några år ibland vara en livsrikedom som berikat delar av mig som jag inte visste fanns. Naturligtvis är det inget vi hade valt, om det funnits möjlighet att välja, eftersom ingen rikedom är värd det pris vi fick betala.


Precis som årstiderna är under ständig förändring är också det liv som följer en smärtsam sorg.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Den senaste veckan har många nyhetsinslag handlat om flygtrafiken. Kommer det att vara möjligt att flyga idag? Blåser askmolnet från Island åt vårt håll? Är det tillräckligt säkert? Den vanliga lunken och flygtrafiken blev plötsligt ingen självklarhet. Många har fått tänka om och hittat andra lösningar. Mycket har också gått om intet.

Under en vanlig flygresa uppmanas alla resenärer vid säkerhetsgenomgången att först ta på sig andningsmasken själv innan man hjälper andra. Du måste först kunna andas själv innan du kan göra någon nytta för andra. Andas själv först...

När en för tidig död drabbar en familj blir det nästan omöjligt för de efterlevande att kunna andas överhuvudtaget. Kanske får man också höra att man måste komma ihåg det kvarvarande syskonet, sin partner osv. Det är tuffa bördor när syret knappt räcker till för egen andning.

Jag tror jag pratar i de flestas namn när jag säger att man vill inget annat än att de som lever vidare i den närmsta kretsen ska få så mycket stöd det bara går. Men hur ska man kunna räcka till och hjälpa dem när man själv inte fått på sig andningsmasken?

Med tålamod och mycket, mycket tid kommer andningen igång. Det enda som finns i tankarna då är att leva för, och ta igen så mycket som möjligt för dem som lever vidare i samma livslånga sorg.


24 april i Skellefteå. Med tålamod och en stor portion tid kommer våren även hit. Det finns hopp...

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus