marcusminnesfond

Augusti är enligt almanackan en sommarmånad men nu går vi in i september och känner oss rätt säkra på att sommaren är slut. I morse var det inte mer än 6-7 grader ute. Hösten är här, med allt vad det innebär. Arbete, skola och studier är igång och ska fungera. I allafall. Även om tankarna ofta glider iväg. Visst fanns det stora förhoppningar på sommaren som gick t ex att det varmare vattnet skulle hjälpa till i sökandet.

Troligtvis kommer vi att genomföra ett par dagars sökande i Kågefjärden nästa helg. Som vanligt är vädret en viktig faktor för att det ska vara genomförbart. Framför allt handlar det om vindstyrkan. Det handlar också om att samla ork till att ta itu med allt det praktiska.



En dag i taget, brukar vi tänka. Om man försöker göra något bra av varje dag så blir sorgen lättare att bära. Den här helgen var svampplockning glädjeämnet.

Nu i kväll fick vi en hälsning från Reino och Sinikka i Finland. Vår vän, och tolk, Evald ringde och berättade vad de gör nu. De har hittat en människa sedan de var här sist och för tillfället är de på ett uppdrag i norra Finland och letar efter en man som drunknat i närheten av en bro. Det är ständigt arbete för dessa människor och det måste vara meningsfullheten i att hjälpa andra som är hela drivkraften.

Reino har nu hittat 106 människor som drunknat. Det innebär att 1000-tals anhöriga och vänner har fått ett svar och ett avslut på frågan om var kroppen finns.

Om du vill stödja deras arbete kan du klicka på den här länken. De arbetar helt ideellt och resurser behövs.


Sommaren går mot sitt slut och enbären får sin blå färg. Så mycket är sig likt och ändå inte.

Nu på lördag kommer det en annons i Norran om att det ska starta en samtalsgrupp i Skellefteå. Den är tänkt för föräldrar som förlorat tonårsbarn, eller äldre barn. Hoppas att alla som behöver den här gruppen ser annonsen. Hoppas de kan få reda på det på annat sätt om de inte läser tidningen. Om du känner någon som förlorat sitt barn: Berätta!

Om du vill veta mer, skriv till oss på [email protected]

Det är många som berättar om hur viktigt det är att prata om sin sorg, skriva om sin sorg eller om man vill uttrycka den på något annat sätt. En samtalsgrupp där alla har ett gemensamt problem kan vara ett bra sätt att bearbeta sorgen. Det blir nog inte lätt att gå dit första gången, kanske lättare den andra...


Kvällsljus över Gullviksfjärden i slutet av augusti.

När ett problem har uppstått brukar man vanligtvis beta av en bit i taget och på så vis blir problemet mindre och mindre. Detta gäller inte för oss nu. Vi kan göra en mängd olika handlingar men det hjälper oss ändå inte att få Marcus tillbaka i livet. Problemet är detsamma.

Vi måste hålla ut och så småningom anpassa oss till den nya situationen i familjen. Det tar tid, mycket tid. Och det är viktigt att det får göra det. Genvägar kan vara förrädiska.

Den uthållighet som vi möter från alla människor runt omkring oss är enormt värmande. Ett telefonsamtal, en kram, ett förslag om att gå på bio, ett besök i bloggen, en kommentar mm. Listan kan bli lång. Det är det som gör att vi håller ut.

Människor som hamnar i en krissituation tar sällan egen kontakt med andra. Det initiativet ryms inte i en överfull hjärna. Om man möts av människor som tar kontakt och som håller ut, vilket vi har gjort, så får man de bästa tänkbara förutsättningarna att hitta tillbaka till meningsfullheten igen.

Tack för att ni finns!


Så småningom kommer vinden. Håll ut!

Nu har det gått sju månader sedan Marcus försvann från oss. Tiden bara går. Idag borde han ha gett sig iväg till skolan som alla andra i hans klass. Sista året på gymnasiet, teknik innovation och design. Han skulle ha muttrat över att nu var det slut på sovmorgnar men samtidigt vara på gott humör därför att det är kul att träffa alla kompisar igen.

Livet har blivit så annorlunda. Inte alls som vi hade tänkt oss. Tänk om vi hade vetat allt det här innan det hände? Då hade vi nog inte kunnat ta till vara på alla fina stunder som fanns då. Det är väl det som är den stora grejen, att kunna njuta av stunden just när den finns där.


Marcus den 21 augusti 2006.

Efter ett par veckor av vila och eftertanke över allt som hänt blev vi raskt kastade tillbaka i den byråkratiska verkligheten. Som vi tidigare berättat så fick vi avslag den 16 april på den ansökan om dödsförklaring som vi hade skickat in till Skatteverket. Motiveringen var att det inte var sannolikt att han avlidit i skoterolyckan. Vi känner oss frågande.

En försvunnen person räknas inte som död förrän man fått en ansökan om dödsförklaring godkänd. Vi fick avslag.

Idag fick vi ett brev från Pliktverket om att Marcus ska infinna sig för mönstring nu i september. Om man uteblir från mönstringen kan man bli åtalad och dömd till böter.

Eftersom vi inte kan ansöka igen om en dödsförklaring förrän nästa vår förstår vi att det kommer att ramla in fler brev av den här kalibern. Det är inte lätt när man inte passar in i de vanliga mönstren och det är definitivt inte roligt.


Det saknas någon vid vårt bord.




PS
Marcus hamster Silver Fang, som visade vara en produktiv moder (?!?), har sex barn som är leveransklara nästa vecka och sex åtta (vi hade räknat fel) nya vecka 40. Välkomna med beställningar!

Sorg och saknad kan man bara ta in i små portioner. En liten bit i taget. Tur är väl ändå det för ingen skulle väl klara att ta in hela verkligheten på en gång.

Varje morgon, dag och kväll finns tankarna på Marcus där. Det kommer att fortsätta att vara så. Vi vill också fortsätta att minnas. Alltid.






Varje morgon, dag, kväll...

Vi satt tillsammans med några grannar för ett par dagar sedan och pratade om lycka. En av våra stuggrannar forskar om lycka och siktar på att doktorera i ämnet om några år. Så oerhört spännande ämne! Nyfikenheten vaknar.

Det sägs att lycka till 50% är medfött, 25% beror på yttre faktorer (jobb, vänner, tillgångar mm) och de sista 25% kan du påverka själv genom ditt sätt att tänka. Du kan alltså födas som en mer eller mindre lycklig person men du kan påverka din egen lycka till stor del genom ditt sätt att tänka.

Marcus föddes nog med en stor portion lycka redan från början. Hans sätt att tänka fyllde säkert på i lyckobägaren. Hans leende var smittande och kunde även skänka lycka till andra.


I början av augusti 2007 under resan till Gotland. Ögonen glittrade av lycka under den resan och smittade troligen av sig av detta till många fler.

Vi har förmånen att både somna och vakna till ljudet av hav. Vågor som rullar in över stranden. Det är ett rogivande ljud och sömngivande. All spänning och oro som satt sig mellan skulderbladen det senaste halvåret kryper fram och skapar en enorm trötthet. Jag tror att det går att sova hur mycket som helst.

Den tid som gått sedan Marcus försvann är bara en början på en evigt lång tid. Du saknas vid vårt bord varenda dag Marcus. Det känns ibland som vi går och väntar på att den här onda drömmen ska ta slut.


Vågorna rullar in med ett sövande ljud. Konstigt nog kan havet lugna.

Vi lever oftast ganska långt ifrån döden i vårt samhälle. De som är gamla och sjuka lever sällan tillsammans med sina släktingar som man gjorde förr. Förr i världen var döden en del i vardagslivet, den fanns med på ett naturligt sätt. Det är den inte nu.

I den lokala tidning som vi läser på sommaren, ÖA, läste jag härom dagen en krönika som bland annat handlade om livet efter döden. Författaren skrev om de männiksor som varit i dödens gränsland, de som återupplivats i sista stund. Människor som upplevt döden brukar ge en beskrivning på ljus, värme och hemkomst. De brukar också helt och hållet förlora sin rädsla för att dö. Ofta får de en ny syn på allt som de tidigare tog för självklart.

Det känns bättre att få tänka dessa positiva tankar om döendet när den kommit till vår egen familj. Tänk att inte alls vara rädd för att dö och samtidigt känna en ny uppskattning för allt som finns här i livet. Tänk att få vara trygg med att det blir bra dit man kommer. Sedan.


Små ting att uppskatta. Strandärt i solljus.


Solnedgång i augusti.

Om det är möjligt att välja mellan det som slukar energi och det som tillför energi bör man naturligtvis välja det senare. Det bästa här i världen är gratis, sa någon klok tänkare. Det vackraste i världen finns i naturen kan vi tycka. Det riktigt sprakar av energi och ger mycket ny kraft.


Vågön med  sin röda granit.


Citronmeliss som växer så det knakar.


Fjärilar i solskenet.

Det gjordes en undersökning bland ett stort antal ungdomar där alla fick frågan hur de visste att de var älskade av sina föräldrar. Långt ifrån alla var säkra på att de var älskade. De som kände sig älskade, vilket var de allra flesta, sa att de kände sig älskade när de var tillsammmans med sina föräldrar. Det handlade mer om hur de var mot varandra än om man bedyrade i ord att man älskade varandra.

En av mina vänner frågade sin 15-årige son hur han visste att han var älskad. Han svarade att han alltid fick vara med och hjälpa till i köket. Det gjorde att han kände sig betydelsefull och älskad. Det behöver alltså inte handla om mer än så. Att få känna sig välkommen.

Några ungdomar i undersökningen var inte så säkra på att de var älskade. De kanske inte hade hunnit fundera så mycket på saken och hade inget givet svar.

En sak jag är övertygad om är att varje barn eller ungdom är älskad av sina föräldrar. Kärleken till ett barn är villkorslös och den tar aldrig slut.


Den kärlek man känner till sitt eget barn tar aldrig slut.

"Det här ska jag ta över", brukade Marcus säga i sina yngsta år. Han menade att han skulle ta över vårt sommarställe den dagen vi var gamla och inte orkade ta hand om alla praktiska göromål där längre. Det känns som en självklarhet att barn ska ärva sina föräldrar. Föräldrar ska dö före sina barn.

Turordningen har blivit fel i vår familj. Det är fel på situationen. Vi ska dag för dag öva oss på att hantera en felaktig situation. Kommer det att gå? Vi har inget val eftersom vi vill fortsätta att leva.

Det är inte farligt att leva med sin sorg. Det är nog farligare att låtsas som om sorgen inte fanns.


Stugan en solig sommardag.