Ladda batterierna

Vi var fem familjer, föräldrar och syskon, som träffades idag och gjorde en gemensam utflykt till en fiskecamp. Fem familjer som alla saknade en familjemedlem, och det känns så tydligt en dag som denna. Vi har alla förlorat ett barn, eller snarare en ungdom, från våra familjer.

Att träffa andra i liknande livssituationer blir ett bevis på att det går att överleva, även när det värsta händer. Det blir en laddning av de inre batterierna som är otroligt viktig att ha både för sin egen del och för att kunna ge till dem som står en nära.


Som bäddat för fiskelycka när det även fanns tillgång till fiskfyllda mindre bassänger.


Fångsten rensas.


Fiskpaket och lite annat gott tillagas över öppen eld.

Nyckelringar

Nu har vi skickat ut nyckelringar till er som beställt sådana och även meddelat er adress. Ni som fortfarande väntar kan meddela oss adressen på marcusminnesfond@live.se

Kostnaden är 65 kronor/nyckelring och pengarna går direkt till Etsintävenes arbete med att söka efter drunknade personer. Vi kan garantera att det är mycket väl använda pengar. Och som sagt, nyckelringen med inbyggd lampa är bra så här års när höstmörkret kommer smygande. 


25 augusti

Vi kan verkligen reagera olika när sorgen drabbar oss. Det kan vara skillnader mellan män och kvinnor rent generellt, men störst är nog ändå de individuella skillnaderna. Som i allting annat. 
Det går att se det som en möjlighet att lära sig nya vägar av varandra för att bearbeta sorgen. Tänkaren skulle kanske må bra av att vara lite mer praktisk, praktikern kanske har ett behov av att stanna upp och tänka?
Det som är allra viktigast är nog ändå att acceptera att sorgen tar sig så olika uttryck och det är helt okej. Man kanske till och med får turas om att vara ledsen om den övriga familjen ska kunna fungera.

Förra hösten deltog vi i en samtalsgrupp tillsammans med åtta andra föräldrar som förlorat sina ungdomar genom olyckor eller sjukdom. Genom att berätta för varandra om vår sorg, lyssna till varandras berättelser fick vi många nya tankar på hur vi ska kunna leva vidare trots den tunga saknaden. Bara i den här gruppen föräldrar fanns tio olika sätt att hantera den nya verkligheten och det gav oss alla många nya och tänkbara vägar.

Olikheter kan verkligen vara en tillgång, om vi väljer att se dem på det viset.


Solnedgång över Kågefjärden augusti 2009.

Vårt Svenska försvar - Vår olycka

Jag är helt imponerad över min kära maka Ingrid som håller denna blogg vid liv. Noterbart är att det i huvudsak alltid är kvinnor som skriver och kommenterar - man kan fundera över varför.

Men det händer att även vi män funderar och skriver - denna gång har jag funderat över våra militära insatser i Afghanistan och som Terese Cristiansson på Expressen så förtjänstfullt reflekterat över.

Med anledning av detta har jag mejlat till henne, enligt följande:

''Hej Terese,


Tycker att dina artiklar om våra soldater i Afghanistan har varit lysande och belysande.


Vi spenderar mycket stora summor från stadskassan på vårt försvar, men vad får vi för pengarna - inte mycket. Man undrar hur det går till. Man drar ner och lägger ner men kostnaden är i stort sett oförändrad.


I Afghanistan blir bristerna så tydliga då vi måste prestera i skarpt läge.


Men bristerna här hemma i Sverige är ännu värre - tro mig vi vet. En fortsatt granskning av försvaret här i Sverige vore logisk och kanske ännu mer intressant.


Svenska soldater utför i huvudsak civila uppdrag utomlands och det borde vara självklart att så även sker här hemma. Historiskt har försvaret med sina stora resurser assisterat polis och räddningstjänst när vi drabbats av olyckor och katastrofer av olika slag. Det har gett oss ökad trygghet och kostnaden har belastat vår gemensamma stadskassa. Det är väl få gånger som vi ansett att försvarets pengar har använts på ett bättre sätt.


Idag har försvaret monterats ner och några resurser finns inte längre för att hjälpa polis och räddningstjänst. Det är nästan ingen i Sverige som känner till detta att vi har så begränsade resurser vid olyckor och katastrofer. Kostnadsansvaret har istället lagts på den lokala polismyndigheten som har begränsade ekonomiska resurser. Det är tur för Sverige att det är ovanligt med större katastrofer. Men det händer olyckor då vi som svenska medborgare behöver hjälp.


Vår olycka inträffade den 20 jan 2008 då vår son Marcus körde genom isen och försvann - vi har fortfarande inte hittat honom. Vi ringde polisen vid 8 tiden på kvällen och anmälde honom som försvunnen. Vi blev lovade en helikopter med värmekamera men den var upptagen i Kiruna. Vi fick då veta att det bara fanns en helikopter i hela norra Sverige och försvaret hade inga fler. De fick skicka en helikopter från Stockholm som dök upp vid 12 tiden - utan värmekamera. Dagen efter kom helikoptern med värmekamera från Kiruna men då var det för sent.


Polisen hjälpte oss att söka under 6 timmar sedan avskrevs ärendet då det inte fanns någon brottsmisstanke. Därefter har vi fått tjata till oss kortare punktinsatser. Själva har vi lagt ner mycket tid och resurser på privat sökande, både sommar och vinter. Det är tur att det finns så många underbara människor som hjälper till ideellt.


Visst är det konstigt att vi i dagens Sverige inte har mer resurser för räddning och eftersök? Här skulle militären kunna göra en samhällig nytta som då kan belasta vår gemensamma stadskassa.


Information finns även på vår blogg:


http://www.marcusminnesfond.blogg.se/ se under Kategorin Eftersök


Vår finske vän Reino från den finska stiftelsen Etsintäveneen har gjort ett fantastiskt jobb med att hjälpa oss. Han har hittat 109 personer som drunknat och ett program om honom i YLE var det näst mest sedda i Finland förra året. Vi hoppas SVT vill köpa in programmet och visa det också i Sverige.


Med förhoppning om att du skriver mer avslöjande artiklar om vårt Svenska försvar som nyttjas så ineffektivt.


Bästa Hälsningar


Leif Degerman''




Under 3 dagar gjorde dykare från I 19 en helt ovärderlig insats för oss med att försöka hitta Marcus kropp. Detta var möjligt tack vare privata kontakter, dykarnas empatiska engagemang och utan att de ställde några ekonomiska anspråk.



Per Landström (som hjälpt oss så många gånger) inte bara sågade isvakar han också såg till att polisen tog sitt ansvar att tillhandahålla skotrar för transport av dykare och utrustning.



HW - Hans Westerlund som tillsammans med många andra varit ett stort stöd och hjälp när vi behövde det som allra mest.


1 år och 7 månader

Vi hittade en bild som togs för två år sedan. Två år och två dagar sedan om det ska vara exakt. Bilden visar en kille full av livslust som aldrig kunde passera en gitarr utan att provspela några ackord eller toner. Sjunga några texter av Lars Winnerbäck. Han, och alla vi andra, tog för givet att livet stod och väntade på honom. Det hade bara börjat.

Idag pratade jag med en kvinna som nyligen förlorat sin man. Hon berättade att hon fann tröst av att gå till graven. Där hittade hon en lugn stund och tid för sina tankar.
- Hur gör ni, undrade hon, ni har ju ingen grav att gå till?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Men att skriva om Marcus, se bilder på honom, vara nära havet eller att prata om honom ger delar av den tanketid som behövs i sorgeprocessen. Att skriva på nätet ger dessutom möten med andra människor i liknande situationer. Att dela med sig ger ofta mycket mera tillbaks.


Marcus den 18 augusi 2007

Artikel i Västerbottens Folkblad om försvunna personer

I dagens VF skriver journalisten Petter Maaherra om försvunna personer i Västerbotten. Sedan 1964 är 28 personer försvunna i vårt län. En av dem är vår Marcus. Detta känns fortfarande lika obegripligt. En känsla som säkerligen delas med anhöriga till 27 andra personer, bara i vårt län.

Läs artiklarna på den här länken. Klicka er vidare sedan på länkarna längst ner i artikeln, en handlar om ett flygplanshaveri 1967 och den andra handlar om Marcus.


Då, nu och en framtid

Det finns alltid dessa tre perspektiv; då, nu och sedan, eller framtiden. Alla tre perspektiven bildar en helhet och ingen del kan ta över helt och hållet. Vi lever i nuet men behöver dåtiden och framtiden för att nuet ska bli mer stabilt.

Det har nu gått drygt ett och ett halvt år sedan Marcus rycktes ifrån oss. Efter en lång tid av smärtsam sorg kan vi då och då känna en lycka över att vi i alla fall fick ha honom hos oss en tid. Det går att hitta en glädje i dåtiden trots att vi ville ha den så mycket längre. Men det är en ännu mer skräckfylld tanke att vi aldrig hade fått möta honom. Det finns ju trots allt många människor som aldrig får känna lyckan i att bli förälder. Tänker man så kan dåtiden bli till en glädje.

Just nu. Den 14:e augusti bjuder på sensommarsol. De flesta semestrar börjar ta slut och snart är det skolstart. Men det glittrar på vattnet.

Framtiden då? Det är aldrig lätt att veta vad som står för dörren men man kan ha tankar på vad man vill göra. Vad som känns angeläget.
För oss finns tankar på att fortsätta att stötta Etsintävenes arbete med eftersök, senare i höst fortsätta arbetet med skotersäkerhet tillsammans med kunniga på området. Vi kommer också att tillsammans med andra drabbade föräldrar arbeta för en samlingspunkt/förening för att stötta varandra, Febe.

Det här är tankar som gör framtiden meningsfull när vi så ofta längtar tillbaka till en dåtid.


Då - en glad unge i solen på bryggan.


Nu - samma brygga och sol. Men det känns så tomt.


Framtid - vi kan önska vad som ska hända men vi vet inte allt och vi kan inte se så långt.

Fånga dagen

Ibland är det mycket som stämmer. Samtidigt.
Tänk när det är helgledigt, solen skiner och det är varmt och så händer det roliga saker man kan ta del av. Och att dessutom ha kraften att kunna njuta en stund. Dagar som dessa är ett sätt att fylla tanken inför stunder när verkligheten överraskar och påminner om att någon saknas.

Det är lättare sagt än gjort att fånga dagen, men när det lyckas finns det stor anledning att glädjas.


Gullviksregattan


Björnviken på Trysunda


Trysunda hamn

4 augusti

Dagens datum är Marcus mormors födelsedag. Hon lever inte längre men det här är ett av många datum som inte passerar obemärkt för hennes släktingar. En dag som sticker ut lite extra i almanackan. Så kommer det alltid att vara med älskade personers födelsedagar, oavsett om de finns kvar i livet eller ej. Man minns.

Idag fick vi ett mejl från Finland. När Reino och Pirkko åkte härifrån i slutet av juni, efter en veckas sökande i Kågefjärden, var tanken att de skulle bege sig direkt till Estland. En man hade försvunnit, mest troligt var han drunknad, och de anhöriga behövde hjälp att söka efter honom.
När de var på väg ner till Estland fick de veta att det just då var svårt att ta sig fram på den lilla sjön pga mycket sjögräs. Sjögräset brukade dock lägga sig under sommaren så de önskade att Reino skulle komma lite senare. Förra veckan åkte Reino dit med hunden Sonar och de hittade den saknade mannen efter fem minuters sökande. Detta trots att andra sökt i området under de veckor som gått.

Ni som bidragit på olika sätt (nyckelringar, gåvor mm) till Marcus minnesfond har också varit med och bidragit till att Reinos resa till uppdraget i Estland kunde bli av.
Nästa vecka kommer nästa sändning av nyckelringar. Beställ gärna!
marcusminnesfond@live.se


4 augusti 2009

Första augusti

Semesterdagar går bara fortare och fortare allt eftersom. De första dagarna kändes så långa och nu försvinner en dag i ett nafs. Känns det igen?

Inom kort kommer det dykare till Kågefjärden och för er som vistas i närheten kan det vara bra att veta att det inte handlar om sökande efter Marcus kropp. De dykare som kommer dit är marinbiologer och undersöker vattenkvalité och växtlighet. De har tagit prover på vatten på många olika ställen längs våra kuster och nu är det snart dags för Kågefjärden.

Vi fortsätter att sälja nyckelringar till förmån för Etsintävene (se tidigare inlägg). Det finns behov av ännu en beställning från Finland eftersom även den andra leveransen tagit slut. Vi kommer däremot att behöva ta 65 kr per nyckelring eftersom det är den faktiska kostnaden i svenska kronor. Ditt bidrag går direkt till Etsintävenes värdefulla arbete.


För två veckor sedan undersökte de dykande marinbiologerna vattnen kring Ulvön. Här en bild från Ulvöregattan som pågick då.

RSS 2.0