Sista november
Om vi tittar ca tio år tillbaka i tiden, och kvällen den sista november, så var det en sen uppesittarkväll här i huset. Vi hade trasslat in oss i traditionen med paketkalendrar till barnen. Två barn som förväntade sig ett paket var, varje dag ända fram till julafton. Vi föräldrar satt uppe till långt in på natten och slog in sockar, tandborstar och tuggummipaket mm Ett berg av paket som skulle ha siffrorna 1-24.
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Lördag 28 november
Efter en konsert med Marcus absoluta favoritartist, Lasse Winnerbäck, är intrycken många. Bra musik, texter som går in i hjärtat och en trevlig stämning bland vänner.
Det var verkligen alla känslor som rusade igenom oss en kväll som denna. Så mycket glädje och en sådan skriande känsla av att en person saknades i konsertlokalen. Men ändå var han där med oss.
Lasse Winnerbäck sjunger:
jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt
det kan vara så bra
om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
det kanske var pundigt
det kanske var bra
Martina fotade Lars Winnerbäck på scenen
Barndomskompisarna Linnéa och Robin och syster Martina.
God stämning och uppvisning av omöjliga trix, som att vinda med ett öga i taget
Tänd gärna ett ljus för Marcus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Det var verkligen alla känslor som rusade igenom oss en kväll som denna. Så mycket glädje och en sådan skriande känsla av att en person saknades i konsertlokalen. Men ändå var han där med oss.
Lasse Winnerbäck sjunger:
jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt
det kan vara så bra
om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
det kanske var pundigt
det kanske var bra
Martina fotade Lars Winnerbäck på scenen
Barndomskompisarna Linnéa och Robin och syster Martina.
God stämning och uppvisning av omöjliga trix, som att vinda med ett öga i taget
Tänd gärna ett ljus för Marcus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Grå november
Igår var det en månad kvar till julafton. Numera är det bara ett konstaterande utan någon förväntan. Snarare tvärt om. Jag tror att vi delar den här känslan med väldigt många andra familjer som förlorat ett barn/syskon alldeles för tidigt. Familjehögtider är jobbiga då någon saknas och julen är nog allra mest fylld av förväntningar på en god familjegemenskap.
Hur vi än gör så tickar dagarna framåt och samtidigt börjar tankarna snurra hur vi ska klara den här kommande högtiden på bästa sätt. Hitta nya vägar, som inbegriper omtanke om varandra och hur vi löser detta på ett bra vis.
Det sista vi vill är att förta julglädjen från andra. Det är också skönt när vi hör andra som förstår att det inte är lätt för oss att känna den där stämningen på samma sätt som förr. Ibland behövs en viss ansträngning för att man ska kunna förstå varandra, ömsesidigt.
För er som inte bor i de här trakterna tänkte jag att ni kunde få läsa en artikel som var i vår lokaltidning Norran igår. Den handlade om dödförklaringen av Marcus. Klicka här
Dimmigt och grått idag. Inte ens snö som lyser upp.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus! Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Hur vi än gör så tickar dagarna framåt och samtidigt börjar tankarna snurra hur vi ska klara den här kommande högtiden på bästa sätt. Hitta nya vägar, som inbegriper omtanke om varandra och hur vi löser detta på ett bra vis.
Det sista vi vill är att förta julglädjen från andra. Det är också skönt när vi hör andra som förstår att det inte är lätt för oss att känna den där stämningen på samma sätt som förr. Ibland behövs en viss ansträngning för att man ska kunna förstå varandra, ömsesidigt.
För er som inte bor i de här trakterna tänkte jag att ni kunde få läsa en artikel som var i vår lokaltidning Norran igår. Den handlade om dödförklaringen av Marcus. Klicka här
Dimmigt och grått idag. Inte ens snö som lyser upp.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus! Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Musik och texter
I kväll skrev jag ett brev till en vän som jag inte träffat på länge, länge. Hon hade skickat några låtar som jag lyssnade på och det var musik och texter som gick rakt in i hjärtat. Tårarna fick rinna ett slag. Jag berättade i mitt brev hur skönt det är när det går att släppa ut en del av de tårar som samlats inombords. När det har samlats många gör det ont. De måste få komma ut.
Just nu lyssnar vi mycket på den musik och de fantastiska texter som Lars Winnerbäck skapar. Det var Marcus som tog in den musiken i vårt hus, han både sjöng och spelade hans låtar så även vi lärde oss texterna. Det gick inte att komma undan. "Kom ihåg mig då", "Kom änglar" och många andra.
En av Lars Winnerbäcks texter som vi hoppas få höra nu på fredag, live, är den här:
Nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
Är du ute nånstans
I natt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig någon chans
Säkert har vi olika tolkningar, vi och Winnerbäck, av den här texten och förmodligen går det hur bra som helst.
Marcus missade inte gärna en konsert med Winnerbäck. Vi börjar förstå varför.
PS Det är så fint att se ljusen brinna i gruppen som heter DgN^
Just nu lyssnar vi mycket på den musik och de fantastiska texter som Lars Winnerbäck skapar. Det var Marcus som tog in den musiken i vårt hus, han både sjöng och spelade hans låtar så även vi lärde oss texterna. Det gick inte att komma undan. "Kom ihåg mig då", "Kom änglar" och många andra.
En av Lars Winnerbäcks texter som vi hoppas få höra nu på fredag, live, är den här:
Nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
Är du ute nånstans
I natt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig någon chans
Säkert har vi olika tolkningar, vi och Winnerbäck, av den här texten och förmodligen går det hur bra som helst.
Marcus missade inte gärna en konsert med Winnerbäck. Vi börjar förstå varför.
PS Det är så fint att se ljusen brinna i gruppen som heter DgN^
Ett år och tio månader
Det har gått ett år och tio månader idag. Tjugo månader sedan livet vände, vek av och tog en annan riktning. Mängden dagar växer, i takt med en djup längtan efter Marcus. Inget som var möjligt att förstå innan den största skräck som en förälder kan känna blev verklighet. För några år sedan kröp jag undan och flydde om jag kom i närheten av något tragiskt som hänt någon annan människas barn. Bläddrade vidare i tidningen, undvek det obehagliga.
Det är fantastiskt att ni är så många som kommer hit och läser på den här bloggen! Det är ett imponerande mod och styrka ni visar.
Det kan kännas gott att titta på de små stunderna i livet som lockar fram ett leende. Som kortet här nedan. Ett leende trycker undan de sorgsna tankarna en liten stund. Det kanske är en liten del av livets mening, att gå på jakt efter det som ger hjärtat en stunds värme. 
Marcus klipper håret på kusin Simon. En mycket modig kusin...
Tänd ett ljus
Det är grå, grå november och det är lätt hänt att börja anklaga vädret för både ett och annat. Trötthet, tråkighet osv.
Kanske behöver vi dagar som den här för att hinna lyssna lite inåt. Vara uppriktig mot sig själv. Något som för övrigt är ganska svårt, att vara fullständigt uppriktig mot sig själv. Kanske också hitta en tyst stund, så det går att lyssna på sig själv.
Om du vill tända ett ljus för Marcus, gruppen heter DgN^, så kan du klicka på länken här nedan. Jag kommer att lägga in den här länken lite då och då.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus!
Jessicas mamma Lisa berättar
I dagens "Malou efter tio" berättar Lisa Olveby om förlusten av dottern Jessica, 16 år. Jessica tog sitt eget liv. Du kan se 15 minuter från programmet på den här länken.
Malou skiljer på hur hon dog och att hon är död. Hur någon dog kan ha skett på flera olika sätt; sjukdom, olycka eller som i Jessicas fall att hon tog sitt eget liv. Det finns också människor som berövar andra människor deras liv.
Att någon man älskar är död skiljer sig inte åt på samma sätt. Ingen är mer eller mindre död, men alla anhöriga upplever förlusten på sitt eget sätt.
Lisa Olveby har varit med och startat upp FEBE i Dalarna den här hösten tillsammans med några andra föräldrar från Krylbo. Vi träffade dem när vi besökte FEBE-dagen i Kista den 10 oktober. Både FEBE i Skellefteå och Dalarna startar utifrån en samtalsgrupp där några föräldrar lärt känna varandra och delat tankar och upplevelser kring den svåra förlusten. Behovet av att det ska finnas en mötesplats även då samtalsgruppen är slut.
Malou skiljer på hur hon dog och att hon är död. Hur någon dog kan ha skett på flera olika sätt; sjukdom, olycka eller som i Jessicas fall att hon tog sitt eget liv. Det finns också människor som berövar andra människor deras liv.
Att någon man älskar är död skiljer sig inte åt på samma sätt. Ingen är mer eller mindre död, men alla anhöriga upplever förlusten på sitt eget sätt.
Lisa Olveby har varit med och startat upp FEBE i Dalarna den här hösten tillsammans med några andra föräldrar från Krylbo. Vi träffade dem när vi besökte FEBE-dagen i Kista den 10 oktober. Både FEBE i Skellefteå och Dalarna startar utifrån en samtalsgrupp där några föräldrar lärt känna varandra och delat tankar och upplevelser kring den svåra förlusten. Behovet av att det ska finnas en mötesplats även då samtalsgruppen är slut.
Efter beslutet
Tiden mellan den 11 november, då beslutet om att Marcus skulle bli dödförklarad togs, och den 2 december visade sig vara en period då vi skulle ha möjlighet att överklaga. Vi fick blanketter för detta med posten igår. Tänk om det skulle hjälpa att överklaga? Skriva att allt det här är fullständigt fel, vi vill gärna ha tillbaka tillvaron som den var före den 20 januari 2008. Fylla i en blankett och ordna upp alltihop.
En betydligt mer realistisk och klok fråga ställde våra vänner: "Kommer ni att ordna med en gravplats nu?" Det går tydligen att ansöka om en gravplats då någon är officiellt dödförklarad. Den frågan är mycket svår att besvara och vi har inte hunnit tänka färdigt om vad som skulle kännas bäst.
Skulle det kännas som Marcus gravplats? Skulle han vara där? Om jag tänker på andra anhöriga som man begravt, och till och med sett kistan sänkas ner, så kommer också tanken: Är han eller hon där? Om kroppen är begravd på en plats, finns känslan att den man kände och tyckte om är där? Jag tror många som sköter om sina gravar tänker den tanken, och alla har nog sitt eget svar.
Här vilar Marcus mormor och morfar, morfarsmor och morfarsfar.
En plats att gå till och få sköta om. För oss anhöriga. Men är de där?
En betydligt mer realistisk och klok fråga ställde våra vänner: "Kommer ni att ordna med en gravplats nu?" Det går tydligen att ansöka om en gravplats då någon är officiellt dödförklarad. Den frågan är mycket svår att besvara och vi har inte hunnit tänka färdigt om vad som skulle kännas bäst.
Skulle det kännas som Marcus gravplats? Skulle han vara där? Om jag tänker på andra anhöriga som man begravt, och till och med sett kistan sänkas ner, så kommer också tanken: Är han eller hon där? Om kroppen är begravd på en plats, finns känslan att den man kände och tyckte om är där? Jag tror många som sköter om sina gravar tänker den tanken, och alla har nog sitt eget svar.
Här vilar Marcus mormor och morfar, morfarsmor och morfarsfar.
En plats att gå till och få sköta om. För oss anhöriga. Men är de där?
Beslut om dödförklaring
Idag bestämde den nämnd som arbetar tillsammans med Skatteverket i Solna att Marcus är dödförklarad. Det har gått 1 år, 9 månader och 22 dagar sedan han förolyckades.
Beslutet ska skickas till folkbokföringen och börja gälla från den 2 december. Då ska vi göra en dödsboanmälan till Skatteverket och sedan en boupptäckning. Detta är formalian.
Vi har fått igenom det här beslutet genom att ligga på och skicka in ansökan efter ansökan. För att sanningen ska bli formell. Så att verkligheten ska stämma överens med myndigheternas uppgifter. Det är bättre så.
Man har också respekterat vår begäran om att dödsdagen ska vara den 20 januari 2008. Inget som var självklart men för oss skulle allt annat varit fel. Det är ändå så mycket annat som är fel. Unga människor ska leva.
Beslutet ska skickas till folkbokföringen och börja gälla från den 2 december. Då ska vi göra en dödsboanmälan till Skatteverket och sedan en boupptäckning. Detta är formalian.
Vi har fått igenom det här beslutet genom att ligga på och skicka in ansökan efter ansökan. För att sanningen ska bli formell. Så att verkligheten ska stämma överens med myndigheternas uppgifter. Det är bättre så.
Man har också respekterat vår begäran om att dödsdagen ska vara den 20 januari 2008. Inget som var självklart men för oss skulle allt annat varit fel. Det är ändå så mycket annat som är fel. Unga människor ska leva.
9 november
Några har undrat hur det gick med vår ansökan om dödförklaring. Den 16 oktober var sista dag för Skatteverket att samla in upplysningar om ärendet.
Vad hände sedan? Det ville naturligtvis vi också veta. Efter några försök att nå handläggaren på Skatteverket fick vi reda på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan ärendet behandlades i deras nämnd. Nämnden ska träffas den 11 november, upplystes vi om. Just nu ligger den 11 november väldigt nära i tid.
Vi hade önskat att handläggaren av vår ansökan tagit kontakt med oss och berättat om tågordningen i detta. Vi önskar också att vi får ett besked då nämnden tagit ett beslut. För det här är, minst sagt, viktigt för oss och det är väl inte så höga krav att man vill veta?
Jag ställde också frågan vad som händer om man inte skickar in en ansökan om dödförklaring. Då händer ingenting, blev svaret. Det skulle alltså innebära att en död person kunde vara "levande", enligt myndigheters sätt att se, år efter år efter år om ingen anhörig skriver en ansökan och skickar in den. Märkligt, tycker jag, i ett samhälle med så mycket kontroll.
9 november 2009, mitt emellan höst och vinter.
Vad hände sedan? Det ville naturligtvis vi också veta. Efter några försök att nå handläggaren på Skatteverket fick vi reda på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan ärendet behandlades i deras nämnd. Nämnden ska träffas den 11 november, upplystes vi om. Just nu ligger den 11 november väldigt nära i tid.
Vi hade önskat att handläggaren av vår ansökan tagit kontakt med oss och berättat om tågordningen i detta. Vi önskar också att vi får ett besked då nämnden tagit ett beslut. För det här är, minst sagt, viktigt för oss och det är väl inte så höga krav att man vill veta?
Jag ställde också frågan vad som händer om man inte skickar in en ansökan om dödförklaring. Då händer ingenting, blev svaret. Det skulle alltså innebära att en död person kunde vara "levande", enligt myndigheters sätt att se, år efter år efter år om ingen anhörig skriver en ansökan och skickar in den. Märkligt, tycker jag, i ett samhälle med så mycket kontroll.
9 november 2009, mitt emellan höst och vinter.
Fars dag
En dag då det finns tillfälle att bry sig om sin pappa. Också rätten att själv välja om man ska ut och handla presenter eller om det kan finnas andra möjliga sätt att bry sig om.
Det är inte heller en självklarhet att det finns någon pappa tillgänglig, som man kan visa sina omsorger. Min egen pappa lämnade jordelivet 1983, men idag brinner det ljus vid hans foto. Det finns också pappor som tappat bort sin fadersroll även om de är kvar på jorden.
Hur det än är, så anar jag att de allra, allra flesta tänker en stund på sin egen pappa idag. Och alla pappor tänker nog också på sina barn.
Far och son för ca 3 år sedan.
Det är inte heller en självklarhet att det finns någon pappa tillgänglig, som man kan visa sina omsorger. Min egen pappa lämnade jordelivet 1983, men idag brinner det ljus vid hans foto. Det finns också pappor som tappat bort sin fadersroll även om de är kvar på jorden.
Hur det än är, så anar jag att de allra, allra flesta tänker en stund på sin egen pappa idag. Och alla pappor tänker nog också på sina barn.
Far och son för ca 3 år sedan.
Att uttrycka sin sorg på olika sätt
Det kan låta underligt, men nu när det har gått drygt tjugoen månader sedan Marcus olycka, så kan vi tycka att det var bra att vi kunde gråta och sörja redan från början. Att sorgen fick komma direkt, den första störtvågen. Oändligt många vågor har kommit, och ska komma, sedan dess. Det är ingen självklarhet att man kan gråta när själen skriker.
De ungdomar som kom till oss redan dagen efter olyckan visade oss att det går att reagera direkt. Vi grät hejdlöst tillsammans, och vi är oändligt tacksamma för att de hjälpte oss med detta.
Förra torsdagen dog två ungdomar i en trafikolycka i Umeå, de var 17 och 18 år gamla. Föraren av bilen har svävat mellan liv och död sedan dess. Vi tänker så mycket på de här ungdomarna och på alla som finns runt dem. Den smärtsamma väg de alla har framför sig, som är så svårframkomlig och svajig.
Ungdomarnas vänner har skrivit en text till sina döda och skadade vänner. Den är direkt och äkta, ur deras hjärtan och med stor saknad. Lyssna gärna på den, här är länken.
Två unga själar som lämnat stranden, och ingen kan förstå varför?
De ungdomar som kom till oss redan dagen efter olyckan visade oss att det går att reagera direkt. Vi grät hejdlöst tillsammans, och vi är oändligt tacksamma för att de hjälpte oss med detta.
Förra torsdagen dog två ungdomar i en trafikolycka i Umeå, de var 17 och 18 år gamla. Föraren av bilen har svävat mellan liv och död sedan dess. Vi tänker så mycket på de här ungdomarna och på alla som finns runt dem. Den smärtsamma väg de alla har framför sig, som är så svårframkomlig och svajig.
Ungdomarnas vänner har skrivit en text till sina döda och skadade vänner. Den är direkt och äkta, ur deras hjärtan och med stor saknad. Lyssna gärna på den, här är länken.
Två unga själar som lämnat stranden, och ingen kan förstå varför?
Förväntningar
Förväntningar kan vara både positiva och negativa. För höga förväntningar på sig själv, eller på andra människor, kan skapa besvikelser. Låga förväningar kanske gör att man inte ens anstränger sig osv.
En positiv förväntan på att något ska hända ger på samma gång en längtan som är härlig. Minst lika bra som själva målet. Tänk bara på då man ser fram emot en resa t ex.
När man förlorar ett barn så rycks en förväntan bort, den fasta marken bara rämnar. Den förväntan handlar om självklarheten att ens barn ska växa upp, leva ett helt liv och finnas kvar den dag jag själv lämnar livet. Den enda turordning vi kan godkänna och acceptera.
När det gått en tid sedan ett barn har dött kan man mötas av en annan förväntan från omgivningen: "Visst är det bättre nu?" Som drabbad förälder kan jag numera ha full förståelse för den frågan. Det kunde jag inte tidigare. Frågan innehåller en önskan om att det skulle vara bättre för mig, så att den skrämmande verkligheten inte är så tydlig.
Är det bättre då? Nej, det är inte bättre, men det är helt annorlunda. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Hur skulle det kunna vara bättre nu? Men det är ändå möjligt att leva ett annorlunda liv, och i det livet försöka ha förväntningar som är rimliga, med tanke på situationen. Om jag förväntar mig en enda bra sak under en dag, och inte tio, så kan det faktiskt bli en riktigt bra dag.
En mycket ung Marcus som säkert förväntade sig något positivt av just den där dagen.
En positiv förväntan på att något ska hända ger på samma gång en längtan som är härlig. Minst lika bra som själva målet. Tänk bara på då man ser fram emot en resa t ex.
När man förlorar ett barn så rycks en förväntan bort, den fasta marken bara rämnar. Den förväntan handlar om självklarheten att ens barn ska växa upp, leva ett helt liv och finnas kvar den dag jag själv lämnar livet. Den enda turordning vi kan godkänna och acceptera.
När det gått en tid sedan ett barn har dött kan man mötas av en annan förväntan från omgivningen: "Visst är det bättre nu?" Som drabbad förälder kan jag numera ha full förståelse för den frågan. Det kunde jag inte tidigare. Frågan innehåller en önskan om att det skulle vara bättre för mig, så att den skrämmande verkligheten inte är så tydlig.
Är det bättre då? Nej, det är inte bättre, men det är helt annorlunda. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Hur skulle det kunna vara bättre nu? Men det är ändå möjligt att leva ett annorlunda liv, och i det livet försöka ha förväntningar som är rimliga, med tanke på situationen. Om jag förväntar mig en enda bra sak under en dag, och inte tio, så kan det faktiskt bli en riktigt bra dag.
En mycket ung Marcus som säkert förväntade sig något positivt av just den där dagen.
Allhelgonahelg
I natt brinner många ljus på våra kyrkogårdar eller i våra hem. Bakom varje låga som tänds finns en människas tanke på någon hon eller han saknar. En tanke av kärlek.
Vid kajen idag på eftermiddagen. Ljus, marschaller och rosor.
Lågor som värmer på mer än ett sätt. Tack till alla!
