Elva månader
Förr i världen pratade man om ett sorgeår. Det kan finnas en strimma sanning i detta uttalande men jag tror inte det stämmer när det gäller förlusten av en 18-årig son. Inte när man står i färd med att kliva ut i livet. För oss handlar det nog snarare om det första sorgeåret. Vi räknar med att gå ihand i hand med både sorg och glädje resten av våra liv.
Om en månad, den 20 januari 2009, kommer vi att hedra Marcus minne med en kväll ute vid Kågefjärden. Vi tänder ljus, marschaller och skickar upp ljusballonger. Det kommer även att vara möjligt att gå in i klubbstugan och värma sig. Ni är välkomna att vara med oss då!
Julen 2006 i Thailand när familjen var ute på en kanottur. Och fick oväntat besök...
Har tänkt på er idag den 20:e! Vilken härlig bild med dom håriga fripassagerarna på kanoten. Många varma kramar till er alla!
Snart ett år sen .
kommer kroppen att flyta upp eller ligger den på botten ,hoppas verkligen att ni hittar eran Marcus .Kram
Det är ingen som säkert kan säga vad som händer med en kropp. Det beror på strömmar, om man kan fastna i saker på bottnen, vattentemperaturer mm
Fjärden kan se ganska liten ut på en karta men när man kommer ut och ska söka systematiskt är den oändligt stor.
Det är ändå den stora saknaden efter Marcus som är störst, den finns alltid kvar även om vi kan hitta hans kropp. Det är viktigt att hitta kroppen eftersom det gör att vi kan få en dödsförklaring godkänd och hjälper oss, och alla som kände honom, att finna ett större lugn. Det är en oro att inte veta alls vad som kan hända och vi vill att kroppen ska bli funnen på ett värdigt sätt.
Mvh/ Ingrid
