10 januari

För ett år sedan hade det aldrig bott en hamster i det här huset. Jag var dessutom livrädd att ta i alla råttliknande djur. Nu har det hunnit bo sammanlagt 27 stycken hamstrar i vårt hus, dom flesta har dock flyttat hemifrån. Inte riktigt alla...

Tänk vad man vet lite om nästa dag. Och hur man faktiskt också kan ändra sig i mycket även om det först verkar omöjligt. Jag kan t ex gulla med och klappa små hamstrar numera och tycker dessutom att de är söta. Det trodde jag aldrig.

Vi kan också fortsätta att leva våra liv även om det först verkade omöjligt den första tiden efter Marcus olycka. Det är märkligt att det går att leva med en så skriande saknad inom sig. Med små steg i taget så kommer man framåt om än inte så fort.

Det är så mycket som först verkar omöjligt och så är det ändå möjligt om man vågar möta sanningen som den är.

I morgon möter vi Marcus födelsedag och det går inte att krypa undan och gömma sig. Vi får möta sanningen, som den är.


Familjen hamster fr vänster pappa Random, två av de sista tre ungarna och längst till höger mamma Silverfang, som har bott i vårt hus ett år i morgon (Marcus 18-årspresent från kompisarna).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0