Ett besök hos Febe i Umeå
Under kvällen delgav vi varandra våra berättelser om varför vi var där. Det är inga lyckliga historier och vi önskade att vi hade haft en annan anledning till vår träff. Inte det faktum att våra barn är döda. Samtidigt vet vi hur oerhört värdefullt det är att dela sina upplevelser med andra som fullt ut förstår.
Det finns en vilja att starta upp en träffpunkt här i Skellefteå för oss som förlorat barn. Nu har vi tagit ett första steg men behöver tid till att både smälta intryck, fundera och planera.
Tveka inte att höra av dig om du, eller någon du känner, är intresserad av Febe. Du kan t ex skriva en kommentar till det här inlägget. (Skriv om du inte vill att kommentaren ska publiceras, men lämna gärna en kontaktuppgift).
Så många intryck på en och samma gång. Både ljus och mörker, både klara bilder och dimma.
Förmodar att bilden är tagen i Gullvik, Trysunda till höger i bild ???
Helt rätt. Trysunda skymtar till höger bakom dimslöjorna. Tog en stund innan jag förstod signaturen...;-))
Ett alias, (med viss anknytning), som jag ofta använder på nätet. Åker till Trysunda v. 928, två år sedan sist, denna gång blir det nog delvis med andra tankar när jag ser Gullvik´s stränder...
Ja, du vet ju att jag vill vara med i en ev. förening. Både jag och min dotter. Och jag tror att Inger - som är mamma till Jonas som dog så tragiskt i balkongolyckan - vill vara med. Hon jobbar på Atorp - precis som jag. Man förstår hur skört ens liv är numera. En sådan händelse och man kastas bryskt tillbaka 10 månader. Ångesten och skräcken väcks till liv så lätt.
Fast jag inser att en sjukdom är en helt annan sak än en onödig olycka. Vem hade kunnat drömma om att en balkong kunde rasa? Nu inser man att hela Norrböle är fylld av liknande balkongkonstruktioner.
Bl.a. där min dotter bor.
