Sista november
Om vi tittar ca tio år tillbaka i tiden, och kvällen den sista november, så var det en sen uppesittarkväll här i huset. Vi hade trasslat in oss i traditionen med paketkalendrar till barnen. Två barn som förväntade sig ett paket var, varje dag ända fram till julafton. Vi föräldrar satt uppe till långt in på natten och slog in sockar, tandborstar och tuggummipaket mm Ett berg av paket som skulle ha siffrorna 1-24.
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Kommentarer
Postat av: Annica
Jag håller så med dig! Jag kan nog känna lite av din förtvivlan över att förlora Marcus, men samtidigt beundrar jag ditt sätt att hantera sorgen.
Postat av: Ingrid
Hej Annica!
Sorgen är något jag hanterar på något sätt varje dag. Ibland är den över mig, ibland inuti mig. Den finns med jämt. Brukar tänka att sorgens ärende är kärlek.
Kram Ingrid
Trackback
