marcusminnesfond

Två år och tre månader

Det är återigen en dag då jag besöker minnenas galleri. Plockar fram bilder, letar fram mappar i datorn och ser på foton där det går att komma ihåg stämningar, värme, dofter mm. Det går också att komma ihåg känslan av självklarhet som fanns då fotot togs. Så här skulle det alltid vara.

Nu har det passerat två år och tre månader sedan Marcus förolyckades och allt vi kan ge honom är vår tänktid. Sakta, sakta börjar en priviligerad känsla av att ha fått möjlighet att vara med honom i arton år smyga sig in. Det går att se någon form av tacksamhet över detta. Den känslan rymdes inte alls under de första årens förtvivlan och sorg. Nu kan de här två känslolägena få turas om, ge lite plats åt varandra.


Marcus och mamma Ingrid för ca tio år sedan. Då allt kändes självklart.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Här nedan kommer några fina ord som min vän Birgitta skickade. De stämmer så bra in på hur vi tänker.



Skulle önska att himlen hade en telefon så jag kunde höra din röst igen, Jag tänkte på dig idag, men det är ju inte något nytt, Jag tänkte på dig igår, och dagarna före det också. Jag tänker på dig i stillhet, Allt som är kvar är minnen och ett kort i en ram, Ditt minne är hos mig för alltid, Gud har dig i sina armar...... Jag har dig i mitt hjärta. ♥

Tänk att ni har så många härliga bilder på Marcus!! Och att ni delar med er av dem till oss andra så att vi också får minnas, glädjas och sörja. Jag tänker på den process jag gått igenom efter min mamma och kan konstatera att även när en relation varit ohyggligt krånglig så gör sorgen med tiden att man försonas och kan välja godbitarna från tiden man fick tillsammans. Vansinnigt skönt att kunna älska sin mamma i efterskott ;) Kram Ingal

Så härligt att höra. Kärleken har nog funnits där hela tiden men när sikten grumlas är den inte så lätt att få syn på. Det är också väldigt skönt att komma fram till att inget är bara vitt eller svart (utom möjligen våra två katter..), det finns en enorm bred gråskala där emellan.

Kraaam!

Sådana bilder som är guld värda men som är så förbannat sorgliga på samma gång...

Iallafall är det så jag känner....

Jag kan bara hålla med dig Maria. Kan komma ihåg detaljer från stunden då fotot togs. Kan även komma ihåg hur otänkbart det var att vi skulle mista honom. Helt otänkbart.

Kram till dig!