Farfar Adrian
Min farfar skrev sina minnesanteckningar 1939 och 38 år senare kom de i tryck. Det är berättelser från en annan tid då livsbetingelserna såg helt annorlunda ut. Det jag fascineras över mest är att jag kan höra en berättarröst när jag läser. En ödmjuk ton som ger mig en inblick i min egen släkthistoria.
Adrian fick tidigt, och även fortsättningsvis, i livet lära sig att leva med svåra förluster och de djupaste sorger. Hans egen pappa försvann då han skulle resa till Amerika. Troligen kom aldrig fartyget fram. Hans mamma dog då han var åtta år och hans mormor och morfar, som han bodde hos, dog ett par år senare. Med hårt slit lyckades han ändå spara ihop tillräckligt för att studera i Stockholm. Vilken bragd, tänker jag. I min tid är studielån en självklarhet. Adrian studerade så länge sparpengarna räckte.
Då han själv gift sig och bildat familj kom ytterligare två hårda förluster. Först dog hans äldste son, 1 år och 7 månader gammal. Ett par år senare dog dottern strax innan hennes 2-årsdag. Deras tredje barn, min pappa, var det enda av barnen som nådde vuxen ålder.
Kanske trodde jag att man förr i tiden inte gav så mycket plats åt sorg och saknad. Det fanns inga sjukförsäkringar som räddade ekonomin . Inte vet jag heller om man pratade så mycket med varandra om sina känslor. Farfar uttryckte det så här: "Det tog åratal innan jag kunde instämma i de gamla orden: <<Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn>>. Med särskilt de sista tog det tid." Detta trots att han arbetade som predikant då han skrev sina anteckningar.
Jag tror att sorgen efter ett barn har sett likadan ut i alla tider. Vi har bara så olika möjligheter att ge uttryck för den nu jämfört med för hundra år sedan. Men jag är inte så säker på att det hänt så mycket ändå, tror inte att vi är mindre rädda för samtal om döden nu.
Det jag tar med mig allra mest efter att ha läst klart boken, är hans ödmjuka beundran för sina nära och många andra människor han mötte i sitt liv. Det är starkt att behålla en så positiv livssyn även fast livet behandlat honom så hårt. Troligen är det därför det finns en bok om honom.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Så intressant! När jag läser de sista raderna här ovan så tänker jag att de kunde passat in på dig också Ingrid. Kanske blir det en bok till efterlevande av denna blogg o andra anteckningar du gör =) Men då hoppas jag den kommer ut under min livstid...
Kram/Mari
Tack för väldigt snälla ord Mari! Kanske är det så att man börjar intressera sig mer för sin släkts historia då man hunnit en bit i livet. Jag förvånades över att jag låtit den här boken legat så länge oläst då jag nu äntligen tog mig tid för att läsa. Allt har sin tid, brukar det sägas. Med lite tur kanske det dyker upp tid för att skriva mer ur hjärtat även för mig. Vem vet? Men det är ett stort projekt att ta sig samman och slå till. Om jag får ihop något ska jag skicka det till dig!
Kram!!
Tror absolut att man tänker på släkthistorien när man som oss kommit en bit på vägen.
Då hoppas jag den tiden o inspirationen kommer så jag får ta del av dina tankar o ord!
Kram
Om det fanns en Gilla-knapp skulle jag trycka på den under Maris kommentar. Du har talang för att skriva, vet ej om du jobbar med text och ord i ditt dagliga liv men ditt sätt att uttrycka tankar både värmer och gör ont på samma gång och man bär med sig dina ord väldigt länge. Jag hoppas också att du skriver en bok, eller flera.
Blir glad av era snälla kommentarer. Tack! Det är skönt att skriva, för sin egen skull. Det blir ett sätt att ordna upp sina tankar och att kunna titta tillbaka på hur man tänkte.
