marcusminnesfond

Igår var vi ute en sväng till Kåge hamn och satte nya ljus i lyktorna. Vi var där strax efter kl. 16 och det hade mörknat sedan någon timme tillbaks. Det blåste lite lätt och några snöflingor yrde i luften men himlen hade den där mörkt blåa färgen som den kan ha när dagsljuset nyligen gjort sitt efter en januaridag.

Mina tankar var att kanske det var så här det var, den där söndagen för snart tre år sedan. En söndag i januari när klockan passerat 16.00. Det blåste lite mer just då och snön yrde mer än den gjorde vid den tiden igår, men det fanns ändå många likheter. Dunket från Kåge såg och de stora traktorerna som fraktade virke till olika platser inom området. Trafiken som brusade på E4:an och lampornas sken från husen ute på Orrholmen.

Det är fruktansvärda tankar som kommer när man står där och tänker sig in i olyckshändelsen. Vad var det sista Marcus såg? Vad tänkte han? Kylan, det iskalla vattnet och människor som rörde sig för långt borta för att kunna se och hjälpa. Vi är nog många som har tänkt dessa fasansfulla tankar och som också måste slå bort dem efter en stund för att överhuvudtaget orka leva. Grymma tankar som inte leder någon vart men som kan komma till oss ändå. Därför att det har hänt.

Jag gick också en promenad förbi Morö Backe kyrka, där vi tillsammans med så många människor höll en vacker minnesstund för Marcus då vi förstod att vi inte skulle kunna ha en begravning. Jag tror att den ceremonin finns kvar i mångas hjärtan som en stund då den stora sorgen steg in mitt i våra liv. Samtidigt värmdes minnet av det ödmjukt medmänskliga. Trots det djupt tragiska fylls hjärtat av varma tankar då jag tänker på den kvällen. Tankar som ger ny kraft och ork.


Morö Backe kyrka en kall januaridag.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus