Tre år av vår livslånga längtan
Idag har vi kommit tre år av en livslång längtan och saknad. Vi vet inte hur lång denna vandring blir, men vi vet nu att saknaden och längtan efter Marcus är en del av vårt liv. Den första kaotiska tiden efter hans olycka trodde vi kanske att sorg var något som pågick en tid och skulle gå över. Nu vet vi att sorgen är vacker och en del av vårt liv. Så länge som våra liv pågår.
Idag är är tankarna hos Marcus. När vi tänker på honom så är det de allra vackraste stunderna i livet som blir synliga. Ögonblick som alltid stannar kvar. Marcus älskade när familjen var samlad och vi gjorde saker tillsammans. Han visade sin glädje över det och han lät oss veta med ord.
Jag har valt en bild för den här dagen som togs en sommarkväll för åtta år sedan. Vi hade haft en underbar sommardag i vår stuga, ätit en god middag tillsammans och kände hur det brände i skinnet av sommarsolen. Vi tog foton på den vackra sommarhimlen och på varandra. När Leif fotade mig och Marcus kände jag den lilla varma handen som höll om. Som den så ofta gjorde. Ett av de vackraste ögonblicken i livet.
Sommaren 2002. Marcus varma hand som håller om.
Tänd gärna ett ljus för Marcus idag! Klicka på Tänd ett ljus
Vilken otroligt magisk och kärleksfylld bild. jag blir både varm och kall på samma gång! Varm för allt fint Marcus bidrog på sitt fantastiska sätt till och kall för att det är som det är. Ännu en gång en massa känslofulla kramar, Ingal
Fantastiskt fin bild. Rysningar far genom kroppen när man tänker på eran tragiska olycka. Tänker ofta på vad hårfint det är mellan liv/död, lycka/olycka, tur/otur. Det gäller att värdesätta det man har. Jobbar ikväll men tänker extra mycket på er ikväll. Kram.
Tack för dina kramar och ord Ingela! Du finns nära även om det fysiska avståndet är långt. Kram!!
Tack Anna-Lena! Kommer så väl ihåg hur glad Marcus blev när ni uppvaktade honom på 18-årsdagen. Han pratade om det flera gånger, kände sig så uppmärksammad! Kram!
"Sorgen är vacker och en del av våra liv" När jag läser detta faller det en tår på min kind. Ganska märkligt för det är både pga det tragiska i orden o det fina i samma ord. Likaså när jag ser på bilden.Tårar över vilken underbar son ni har...tårar för att han inte får vara här med er fysiskt längre.
Glädje o sorg i samma känsla....
Kramar / Mari
Vilken otroligt vacker bild på er två, blir alldeles varm i hjärtat. Ja, sorgen är vacker men ack så tragisk. Någonstansinom mig så tror jag att den som upplevt stor sorg, kan älska ännu mer. Tänder ett ljus för er i kväll. Ta väl hand om varandra. Kram
Sorgen är vacker för den är ett uttryck för kärlek. Våra liv är sällan antingen eller, de innehåller så mycket inom zonen mellan svart eller vitt. Och konstigt nog fínns plats för både sorgsna och lyckliga tankar samtidigt.
Kram till er Mari och Maria!
Idag rinner tårarna när jag ser den fina bilden på dig och Marcus samt läser din text!
Många varma kramar Elin
Dina kramar värmer Elin!
Så fin bild. Tänker på er. Gäller att ta vara på de dagar man har med varandra. Kram på dig!
Har tänkt på er flera gånger idag, den där "filmen" som du skriver om pågår om och om igen, känner så väl igen mej.
Som vanligt skriver du så vacker Ingrid, man kan känna din/er saknad....
Många innerliga varma kramar från oss nere i Småland<3
Fin bild...fint skrivet...av en fin mamma...till en fin son...
Det är väldigt värmande att komma hem till era fina kommentarer. Vi har haft en fin stund ute vid fjärden men det var isande kallt. Nu blev jag varm igen. Tack alla!!
Underbar bild av dig och Marcus! Vi hann inte träffa er idag ute vid kajen, ingen hade hunnit ut då jag och Saga var där för att tända marschaller för Marcus. Jag har tänkt så mycket på er ikväll och tårarna rinner av alla känslor som fyller mig när jag ser bilden på er båda. Kram från oss på Östergatan och Sri Lanka!
Vilken fin bild med mycket värme och glädje i era ögon!! Det är så här jag minns er tillsammans. Jag kan till och med höra ditt skratt Ingrid, när han berättade något för dej.Kram Carina R
Synd att vi missade varandra vid kajen Helen. Vi får se till att träffas en annan gång.
Carina, blir så glad av att det du skriver. Det var precis så det var, vi hade så lätt till skratt tillsammans. Behövde bara ge varandra en liten blick så fanns leendet där.
Kramar er tillbaka!
Blev mycket berörd av din blogg. Det är sällan jag blir det. Den är så nära och sann. Och vilken vacker son!
Min pappa dog i en flygolycka när jag var ett år. Ett halvår senare föddes min bror. Mitt i spirande sommargrönska, knappt 27 år gammal, dog min pappa. Fem år senare dog hans syster, 30 år gammal, aneurism. Flera andra närstående dog när jag var barn.
Har levt i sorg i hela mitt liv. Den kommer och går. Men den är en del av mig, den smärtsamma delen av mig, men samtidigt också den vackra och sanna.
Sorgen är osminkad - den gör mig ren och sann.
Lev väl och ta hand om dem som lever!
Precis som ni vet vi också att sorgen är vacker och en del av vårt liv. Tack för den fina formuleringen, den tröstar mig på nåt sätt. Jag blir otroligt berörd av den underbara bilden, av Marcus som jag aldrig ens träffat, men jag kan tycka att han påminner om vår Gabriel. Stora kramar!
Camilla, du fick tidigt ta in sorgen i ditt liv. Kanske får man ett annat sätt att möta den och ta den med sig än om den bara finns i periferin. Det är precis som du säger, det är den sanna delen av livet, det enda vi med säkerhet vet. Håller med dig om att vi ska leva och ta hand om våra kära som lever. Det blir så mycket tydligare då någon nära lämnat oss. Tack för dina ord!
Ylva, jag har också tänkt då jag läst på din sida att våra söner påminner om varandra, kanske är det värmen i blicken. Jag tycker sorgen är så vacker för att det är det äkta ansiktet för vår stora kärlek. Kärleken till våra barn.
Kramar tillbaka!
Tack för att du svarade mig! Som du säger: om man tidigt får möta döden får man ett annat sätt att möta den senare. Jag skulle kunna skriva kilometer om det.
För nio år sedan födde jag två tvillingflickor som kom för tidigt. De överlevde inte trots alla insatser från sjukvårdspersonal. ¨
Jag har sörjt dem, satt ljus på deras grav, men gått vidare på ett sätt få skulle ha gjort. Min man har mer stannat kvar i sorgen efter dem. För mig är mina flickor "bara" ytterligare en förlust i livet.
När det gäller min pappa så saknar jag honom enormt. Vi firar ff hans födelsedag - i år skulle han fylla 70!
Hälsningar Camilla
Camilla, jag tänker så mycket på vad man faktiskt klarar när jag läser dina ord. Hur vi människor kan drabbas av sådant som känns omöjligt att överleva men ändå lever vi. Kanske är det som gör att vi kan leva vidare när nästa svåra motgång kommer? Livet kan vara svårt att förstå, men existensiella frågor måste få finnas i vår tankevärld. De människor vi saknar och älskar måste få vara kvar med oss.
Tänker på vad en pappa som förlorat sin son för några år sedan sa: "Förut var sorgen som ett täcke över mig, nu finns den inom mig. Jag har den alltid med mig, men den hindrar mig inte längre att se livet runt omkring."
Kram!
Återigen, tack för att du svarar. Och så sant som pappan skriver. Allt handlar om att ta tillvara på det liv som finns här och nu. Det är kärnan av det liv vi alla lever, men särskilt klart är det för dem som upplevt en smärtsam förlust.
Du skriver vackert - något du ska ta till vara på. Din blogg utstrålar också den där vackra dimensionen mellan nattsvart sorg och ljuset som finns i livet som är här och nu.
En svår sak i vår del av världen är att få människor runt omkring oss har varit med om traumatiska händelser. Det finns ingen kollektiv sorg, som i många andra länder. Där kan du gå ut till vattenpumpen i byn, beklaga dig över din förlust och träffa alla andra som varit med om samma sorg.
Min mamma, som är sjuksköterska, arbetade på 70-talet med en barnläkare som förlorade hela sin familj. Bilen stannade på motorvägen och när han gick ur bilen för att kolla motorn körde en lastbil över hela familjen - hans fru och fyra barn dog. Han tog aldrig ut någon sjukdag, men däremot flyttade han till Afrika efter några år. Kanske han kände sig mer hemma där. Bland människor du inte ens behöver berätta om din sorg för - alla har upplevt samma hjärtskärande sorg och i tysthet delar man den.
I den allra djupaste sorgen upphör det liv som varit. Allt som varit och som man känt till är borta; det är ett nytt liv man vaknar upp till. Det enda som hörs är hjärtats slag. Man känner ingenting, bara att näsan drar in luft. Allt börjar på nytt som hos ett barn. Tänderna borstas mekaniskt, kläderna sätts på, man åker till jobbet. Allt eftersom kommer andra sinnesutryck och efter ett tag kan man fungera som människa. Den djupa smärtan har man tagit in i ett rum i hjärtat och den lämnar en aldrig.
Kram
