Tänk om vi hade tvivlat
När det har gått en tid så blir det tydligt för oss att ingenting har egentligen förändrats. Han var död då och han är död just nu. Det kan låta krasst, men det är så det är. Döden försvinner inte.
Förra veckan ringde jag till rättsmedicin i Umeå för att höra vad som händer med identifieringen. Den officiella identifieringen. Jag tycker att det har tagit ganska lång tid och inget besked kommer. Fick prata med en mycket tillmötesgående läkare på den rättsmedicinska avdelningen som berättade vad som pågick just nu. De hade sänt prover till ett laboratorium för en dna-analys. Sådant kan ta tid och det var inte något ovanligt med det, berättade hon. Vi får helt enkelt vänta tills proven är färdiganalyserade.
Tänk om vi hade tvivlat på att det var Marcus som hittats. Då hade den här tiden av väntan varit outhärdlig. Det hade varit mycket svårt att fungera och varje dag skulle ha släpat sig fram. Att gå och vänta utan att veta skulle ha sugit orken ur oss.
Något jag först tyckte var mycket svårt att titta på, men som sedan givit mig en annan sorts lugn, var bilderna som poliserna visade för oss samma kväll som kroppen hade hittats. De gav en tröst på grund av en liten detalj. Snölåsen på byxorna. Gummibanden satt nerdragna över skorna, helt orörda. Bilderna tar bort skräckfyllda scener ur mitt huvud om en kamp i det iskalla vattnet. Den som försöker simma eller ta sig upp på en iskant gör säkerligen allt för att få av sig täckbyxor och otympliga snowboardskor.
Det finns en tacksamhet över att få lämna ifrån sig några tankar som plågat mig. En ödmjukhet över att de här bilderna kom till oss.
Under helgen som gick var jag med om Febe-dagen i Kista. För varje ljuslåga lästes ett namn upp. Ett namn på ett barn som lämnat vår värld alldeles för tidigt. Så mycket samlad kärlek.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Att mitt i den eviga sorgen finna en slags inre frid som du beskriver, känner jag när jag läser det trots allt som väldigt skönt.<3
Hej vännen. Har tänt ett ljus för Marcus å er.Kramar till er alla:)
Det är alltid bra när något kan kännas lite lättare. Visst är det så Anna-Lena. Jag kan bestämma mig för att lägga vissa tankar åt sidan.
Ser ditt ljus Carola. Kram tillbaka!
Det var fint att träffas i lördags! Sorgen är lika stor men det är ändå skönt att kunna dela med andra. Kram!
Detaljer.
I juli beskrev du hur du äntligen vågade bada.
Idag berättar du om din lättnad över snölåsen.
Livsviktiga detaljer.
Som ingen, ingen någonsin kan föreställa sig.
Inte heller jag.
För jag är inte du.
Tack för din förmåga att förmedla din sorg & smärta så klarsynt, så kärleksfullt.
Trots den sköra tråden du hela tiden tvingas balansera på.
Önskar jag kunde skriva något smart, något som kunde trösta.
Men det kan jag ju inte.
Tänder ljus.
Tänker.
Extra fina ljusa tankar till er idag den 20:e. Många varma kramar Elin
Ylva: Mycket trevligt att få träffa er. Hade gärna pratat lite mer men det får bli fler gånger.
Inger: Man behöver inte säga så smarta saker, men jag förstår precis vad du menar. Jag brukar också känna mig handfallen när jag står inför smärtsamma situationer. Brukar leta ord som inte finns. jag är glad att du skrev och jag tycker om dina ord.
Elin: Tack för din fina omtanke hälsar KajRog :)
