En rubrik som gjorde ont
"Dan före dan" kunde ha börjat på ett mer skonsamt sätt av vad som blev fallet. Jag slog upp vår lokaltidning Norran och tänkte mig en trivsam och lugn morgonstund med läsning och en kopp kaffe.
På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.
Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.
I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?
I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.
Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.
Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.
Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?
Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.
Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.
Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.
Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.
I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?
I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.
Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.
Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.
Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?
Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.
Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.
Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Nyckelring i julklapp?
Vi har några nyckelringar kvar som skulle kunna vara en lämplig julklapp till någon du känner. Den här omgången kostar 60 kr styck (olika priser beror på valutakurser).
Nyckelringarna, med lampa, säljs till förmån för föreningen Etsintävene som finansierar sin verksamhet med frivilliga gåvor.
Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till [email protected] om du vill handla
Vi kan även skicka till dig per post
Det känns varmt i vinterkylan att betrakta de ljuslågor som brinner för dem vi saknar.
Klicka på Tänd ett ljus
Nyckelringarna, med lampa, säljs till förmån för föreningen Etsintävene som finansierar sin verksamhet med frivilliga gåvor.
Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till [email protected] om du vill handla
Vi kan även skicka till dig per post
Det känns varmt i vinterkylan att betrakta de ljuslågor som brinner för dem vi saknar.
Klicka på Tänd ett ljus
14 dec
Det är kallare ute nu, nio minusgrader under dagen. Vi som vant oss med plusgrader hela hösten och vintern, huttrar efter bara någon minut utomhus. På bara något dygn har isen blivit tjockare en bit ut på Kågefjärden.
Per Landström skickade det här fotot som är taget när det var dagsljus idag. Han har placerat en marschallhållare och tänt lågan ute på den punkt där skotern hittades.
Jag har tittat en lång stund på fotot. Så nära land och ändå inte.
Per har noga koll på Kågefjärdens is och du kan följa isläget på den här länken, se vidare under islogg.
Isen ser ut som en pil och pekar i den färdriktning Marcus hade.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Per Landström skickade det här fotot som är taget när det var dagsljus idag. Han har placerat en marschallhållare och tänt lågan ute på den punkt där skotern hittades.
Jag har tittat en lång stund på fotot. Så nära land och ändå inte.
Per har noga koll på Kågefjärdens is och du kan följa isläget på den här länken, se vidare under islogg.
Isen ser ut som en pil och pekar i den färdriktning Marcus hade.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Eg ser
En låt som berör. En vacker sång om sorg. Jag gör död till liv för dig...
Att ge stöd/Att ha mod och förstånd att hitta meningsfullhet
http://www.youtube.com/watch?v=WSxCxXHmkfk&feature=related
Att ge stöd/Att ha mod och förstånd att hitta meningsfullhet
http://www.youtube.com/watch?v=WSxCxXHmkfk&feature=related
Historien om en hamster
Om man nyligen har börjat läsa den här sidan och vet att den handlar om sorg och saknad, är det fullt förståeligt om den här rubriken väcker förvåning. Ni som känt oss längre tid kan nog tänka er vad det handlar om.
Det handlar om den lilla dvärghamstern Silverfang som Marcus fick i 18-års present av sina kompisar. Och som enligt dessa givmilda unga herrar var en liten pojkhamster.
När det totalt ofattbara hade skett, att Marcus försvann nio dagar efter sin 18-års dag, var det ingen som de första dygnen tänkte på en liten hamster där nere på hans rum. Jo, några av Marcus vänner var där och matade den minns jag.
Då det gått en tid så ville vi i familjen göra det bästa möjliga för detta lilla djur. Det blev ett sätt att göra något för Marcus, kan man tänka så här en tid efteråt. Han hade tänkt att hamstern skulle få en kompis, så vi fullföljde den tanken. Vi köpte en ny liten hamsterpojke, vars kön noga kontrollerades, och som fick bo hos Silverfang. (En procedur som fick upprepas en gång pga en olycka.)
Nåväl, hamstrarna kom mycket bra överens, trots att vi blivit varnade för att det skulle kunna bli hemska slagsmål om det var två tillsammans.
Silverfang och Random
Det var verkligen harmoni i hamsterburen och vi tyckte att det kändes bra att kunna göra detta. Djur som hade det bra, och vi fick pyssla om Marcus husdjur.
En dag hördes nya små läten från det håll där buren stod. Ynkliga pip. Det var ungar i buren. Förvåningen var stor hos oss. Det var ju två pojkar...? Jodå, den nya hamstern var mycket riktigt en pojke, men 18-års presenten Silverfang var utan tvekan en flicka, eller mamma rättare sagt.
Nu var det full produktion och den ena kullen efter den andra avlöste varandra. Mitt arbetsrum såg ut som en djuraffär med hamsterburar högt och lågt. Vi försåg både kompisar och djuraffär med välmående hamsterungar. Sammanlagt 30 stycken!
Men ett hamsterliv är inte så långt, ca två år. Så blev även Silverfangs liv. Hon var först i buren och även sist. Nu ligger hon begraven med sin livskamrat Random. Buren är såld och pengarna insatta på Marcus minnesfond.
Ett tag fanns det en liten oro att det skulle kännas trist när den här kanalen till Marcus försvann. Men det handlade ändå om en hamster, och en som fick leva ett normallångt och ett ovanligt rikt liv. Dessutom är det ett litet djur vi aldrig kommer att glömma. Hur många hamstrar får det så?
Silverfang
PS Hoppas att ni som gav den här presenten förstår att ni har bidragit till många glada skratt i vårt hus. Precis när det behövdes som mest.
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Det handlar om den lilla dvärghamstern Silverfang som Marcus fick i 18-års present av sina kompisar. Och som enligt dessa givmilda unga herrar var en liten pojkhamster.
När det totalt ofattbara hade skett, att Marcus försvann nio dagar efter sin 18-års dag, var det ingen som de första dygnen tänkte på en liten hamster där nere på hans rum. Jo, några av Marcus vänner var där och matade den minns jag.
Då det gått en tid så ville vi i familjen göra det bästa möjliga för detta lilla djur. Det blev ett sätt att göra något för Marcus, kan man tänka så här en tid efteråt. Han hade tänkt att hamstern skulle få en kompis, så vi fullföljde den tanken. Vi köpte en ny liten hamsterpojke, vars kön noga kontrollerades, och som fick bo hos Silverfang. (En procedur som fick upprepas en gång pga en olycka.)
Nåväl, hamstrarna kom mycket bra överens, trots att vi blivit varnade för att det skulle kunna bli hemska slagsmål om det var två tillsammans.
Silverfang och Random
Det var verkligen harmoni i hamsterburen och vi tyckte att det kändes bra att kunna göra detta. Djur som hade det bra, och vi fick pyssla om Marcus husdjur.
En dag hördes nya små läten från det håll där buren stod. Ynkliga pip. Det var ungar i buren. Förvåningen var stor hos oss. Det var ju två pojkar...? Jodå, den nya hamstern var mycket riktigt en pojke, men 18-års presenten Silverfang var utan tvekan en flicka, eller mamma rättare sagt.
Nu var det full produktion och den ena kullen efter den andra avlöste varandra. Mitt arbetsrum såg ut som en djuraffär med hamsterburar högt och lågt. Vi försåg både kompisar och djuraffär med välmående hamsterungar. Sammanlagt 30 stycken!
Men ett hamsterliv är inte så långt, ca två år. Så blev även Silverfangs liv. Hon var först i buren och även sist. Nu ligger hon begraven med sin livskamrat Random. Buren är såld och pengarna insatta på Marcus minnesfond.
Ett tag fanns det en liten oro att det skulle kännas trist när den här kanalen till Marcus försvann. Men det handlade ändå om en hamster, och en som fick leva ett normallångt och ett ovanligt rikt liv. Dessutom är det ett litet djur vi aldrig kommer att glömma. Hur många hamstrar får det så?
Silverfang
PS Hoppas att ni som gav den här presenten förstår att ni har bidragit till många glada skratt i vårt hus. Precis när det behövdes som mest.
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Förr och nu
Om vi backar några generationer tillbaka och går till ett Sverige där de flesta levde i ett bondesamhälle, så kan vi se ett helt annat förhållningssätt till döden. Man dog hemma i sitt hus i byn, kroppen fövarades svalt i hemmet och begravningen skedde så snart som möjligt efter dödsfallet, ofta under kommande helg. Begravningsplatsen fanns i byns närhet, oftast på gångavstånd från hemmet. Döden var en naturlig del av livet och gemenskapen i byn.
I vår nutid dör många på sjukhus, kroppen förvaras i ett kylrum och begravningen sker flera veckor, kanske månader, efter själva dödsfallet. Sverige är det land i världen där vi dröjer längst tid att ordna med begravningen efter ett dödsfall. Många begravningsplatser ligger numera långt utanför bostadsområdena eftersom de inte "ryms" inom tätbebyggt område. För många syns aldrig döden.
Även om vi byggt bort döden från vår vardag, så är den en del av våra livsvillkor. Vi vill veta, och vi vill förstå. Inte minst många ungdomar funderar mycket på detta. Jag kan imponeras av ungdomars okomplicerade sätt att visa vad de känner och våga prata om sorger och förluster. Allt har vi inte lyckats bygga bort, och skönt är väl det.
Pirkkos fina bild av en solnedgång i Finland.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
I vår nutid dör många på sjukhus, kroppen förvaras i ett kylrum och begravningen sker flera veckor, kanske månader, efter själva dödsfallet. Sverige är det land i världen där vi dröjer längst tid att ordna med begravningen efter ett dödsfall. Många begravningsplatser ligger numera långt utanför bostadsområdena eftersom de inte "ryms" inom tätbebyggt område. För många syns aldrig döden.
Även om vi byggt bort döden från vår vardag, så är den en del av våra livsvillkor. Vi vill veta, och vi vill förstå. Inte minst många ungdomar funderar mycket på detta. Jag kan imponeras av ungdomars okomplicerade sätt att visa vad de känner och våga prata om sorger och förluster. Allt har vi inte lyckats bygga bort, och skönt är väl det.
Pirkkos fina bild av en solnedgång i Finland.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
4:e december
Idag när jag tittade in på ljusgruppen DgN^ brann ljus som var tända från fyra olika länder. Det kändes väldigt mäktigt att se det. Från flera olika hörn på jorden har vi tänt ljus i samma ljusgrupp, och då också fått en möjlighet att tänka på varandra. När vi tänder och när vi läser.
En del har lämnat en liten hälsning då de tänt sitt ljus. Om man klickar på ett tänt ljus kan man läsa detta. De brinner i 48 timmar och självklart kan man komma tillbaka och tända på nytt när ett ljus brunnit ut.
Varför ljusgruppen heter DgN^? Det var Marcus egen signatur som vi hittar här och var hemma i huset. Och ljusgruppen den är både för Marcus och för någon annan som just du saknar. Det vore inte likt Marcus att stänga in sig alldeles själv.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
Dörrkrans hemma hos oss som Martina, Anna och Stina tillverkat.
En del har lämnat en liten hälsning då de tänt sitt ljus. Om man klickar på ett tänt ljus kan man läsa detta. De brinner i 48 timmar och självklart kan man komma tillbaka och tända på nytt när ett ljus brunnit ut.
Varför ljusgruppen heter DgN^? Det var Marcus egen signatur som vi hittar här och var hemma i huset. Och ljusgruppen den är både för Marcus och för någon annan som just du saknar. Det vore inte likt Marcus att stänga in sig alldeles själv.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
Dörrkrans hemma hos oss som Martina, Anna och Stina tillverkat.
2:a december
Om man går in på birthday.se idag och söker på Marcus Degerman så kan man läsa att han fyller 20 år om 40 dagar. Birthday.se får förmodligen sina uppgifter från Folkbokföringen på något sätt.
Från och med idag, den 2:a december ska uppgifterna om Marcus ändras i Folkbokföringen. Han ska inte längre vara registrerad som en levande person. Han ska inte fira några födelsedagar. Aldrig fylla 20 år. Fortfarande kan det kännas helt obegripligt och kan förstås av hjärnan, men hjärtat hänger inte med.
När Marcus försvann var fullmånen på väg, när han hade sitt födelsedagsdatum lyste fullmånen. Så även idag. Jag tände några marschaller vid Kågefjärden nu i kväll. För Marcus, fullmånen och livet.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Från och med idag, den 2:a december ska uppgifterna om Marcus ändras i Folkbokföringen. Han ska inte längre vara registrerad som en levande person. Han ska inte fira några födelsedagar. Aldrig fylla 20 år. Fortfarande kan det kännas helt obegripligt och kan förstås av hjärnan, men hjärtat hänger inte med.
När Marcus försvann var fullmånen på väg, när han hade sitt födelsedagsdatum lyste fullmånen. Så även idag. Jag tände några marschaller vid Kågefjärden nu i kväll. För Marcus, fullmånen och livet.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Första december
I morse kändes det som att öppna första luckan i adventskalendern när vi vickade upp våra persienner. Det mörka, gråa hade förvandlats till en vintervärld. Härligt!
Första december 2009
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Första december 2009
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Sista november
Om vi tittar ca tio år tillbaka i tiden, och kvällen den sista november, så var det en sen uppesittarkväll här i huset. Vi hade trasslat in oss i traditionen med paketkalendrar till barnen. Två barn som förväntade sig ett paket var, varje dag ända fram till julafton. Vi föräldrar satt uppe till långt in på natten och slog in sockar, tandborstar och tuggummipaket mm Ett berg av paket som skulle ha siffrorna 1-24.
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Då barnen blivit elva, tolv år sa vi att nu är det slut på detta med paketkalendrar. Ni är så stora nu. Ni kan få något annat istället, något bättre i julklapp. Det gick inte att undgå deras besvikelse. Kroppsspråket var tydligt.
Gissa om vi blev förvånade det året när vi vaknade den 1 december. Vi hade fått en paketkalender av våra barn. Marcus och Martina hade själva köpt presenter, paketerat och numrerat alla dessa små gåvor. Hur gulligt som helst. Jag har för mig att det slutade med att vi i alla fall ordnade kalendrar till våra barn, trots alla ståndaktiga utläggningar om att detta var onödigt.
Varför gör man då allt detta? Jo, som förälder så vill man att barnen ska vara glada och ha det bra. Det är samma sak med barnen, de vill att föräldrarna ska ha det bra.
Hur är det nu? Vår innerligaste önskan är att Marcus, var han än är, ska ha det bra. Vi som känner honom vet också, att om han på något sätt kan se oss, så önskar han inte heller något annat än att vi ska ha det riktigt bra. Det här är en tanke som jag tror att vi får öva på.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Musik och texter
I kväll skrev jag ett brev till en vän som jag inte träffat på länge, länge. Hon hade skickat några låtar som jag lyssnade på och det var musik och texter som gick rakt in i hjärtat. Tårarna fick rinna ett slag. Jag berättade i mitt brev hur skönt det är när det går att släppa ut en del av de tårar som samlats inombords. När det har samlats många gör det ont. De måste få komma ut.
Just nu lyssnar vi mycket på den musik och de fantastiska texter som Lars Winnerbäck skapar. Det var Marcus som tog in den musiken i vårt hus, han både sjöng och spelade hans låtar så även vi lärde oss texterna. Det gick inte att komma undan. "Kom ihåg mig då", "Kom änglar" och många andra.
En av Lars Winnerbäcks texter som vi hoppas få höra nu på fredag, live, är den här:
Nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
Är du ute nånstans
I natt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig någon chans
Säkert har vi olika tolkningar, vi och Winnerbäck, av den här texten och förmodligen går det hur bra som helst.
Marcus missade inte gärna en konsert med Winnerbäck. Vi börjar förstå varför.
PS Det är så fint att se ljusen brinna i gruppen som heter DgN^
Just nu lyssnar vi mycket på den musik och de fantastiska texter som Lars Winnerbäck skapar. Det var Marcus som tog in den musiken i vårt hus, han både sjöng och spelade hans låtar så även vi lärde oss texterna. Det gick inte att komma undan. "Kom ihåg mig då", "Kom änglar" och många andra.
En av Lars Winnerbäcks texter som vi hoppas få höra nu på fredag, live, är den här:
Nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
Är du ute nånstans
I natt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig någon chans
Säkert har vi olika tolkningar, vi och Winnerbäck, av den här texten och förmodligen går det hur bra som helst.
Marcus missade inte gärna en konsert med Winnerbäck. Vi börjar förstå varför.
PS Det är så fint att se ljusen brinna i gruppen som heter DgN^
Tänd ett ljus
Det är grå, grå november och det är lätt hänt att börja anklaga vädret för både ett och annat. Trötthet, tråkighet osv.
Kanske behöver vi dagar som den här för att hinna lyssna lite inåt. Vara uppriktig mot sig själv. Något som för övrigt är ganska svårt, att vara fullständigt uppriktig mot sig själv. Kanske också hitta en tyst stund, så det går att lyssna på sig själv.
Om du vill tända ett ljus för Marcus, gruppen heter DgN^, så kan du klicka på länken här nedan. Jag kommer att lägga in den här länken lite då och då.
Klicka på texten: Tänd ett ljus för Marcus!
Fars dag
En dag då det finns tillfälle att bry sig om sin pappa. Också rätten att själv välja om man ska ut och handla presenter eller om det kan finnas andra möjliga sätt att bry sig om.
Det är inte heller en självklarhet att det finns någon pappa tillgänglig, som man kan visa sina omsorger. Min egen pappa lämnade jordelivet 1983, men idag brinner det ljus vid hans foto. Det finns också pappor som tappat bort sin fadersroll även om de är kvar på jorden.
Hur det än är, så anar jag att de allra, allra flesta tänker en stund på sin egen pappa idag. Och alla pappor tänker nog också på sina barn.
Far och son för ca 3 år sedan.
Det är inte heller en självklarhet att det finns någon pappa tillgänglig, som man kan visa sina omsorger. Min egen pappa lämnade jordelivet 1983, men idag brinner det ljus vid hans foto. Det finns också pappor som tappat bort sin fadersroll även om de är kvar på jorden.
Hur det än är, så anar jag att de allra, allra flesta tänker en stund på sin egen pappa idag. Och alla pappor tänker nog också på sina barn.
Far och son för ca 3 år sedan.
Att uttrycka sin sorg på olika sätt
Det kan låta underligt, men nu när det har gått drygt tjugoen månader sedan Marcus olycka, så kan vi tycka att det var bra att vi kunde gråta och sörja redan från början. Att sorgen fick komma direkt, den första störtvågen. Oändligt många vågor har kommit, och ska komma, sedan dess. Det är ingen självklarhet att man kan gråta när själen skriker.
De ungdomar som kom till oss redan dagen efter olyckan visade oss att det går att reagera direkt. Vi grät hejdlöst tillsammans, och vi är oändligt tacksamma för att de hjälpte oss med detta.
Förra torsdagen dog två ungdomar i en trafikolycka i Umeå, de var 17 och 18 år gamla. Föraren av bilen har svävat mellan liv och död sedan dess. Vi tänker så mycket på de här ungdomarna och på alla som finns runt dem. Den smärtsamma väg de alla har framför sig, som är så svårframkomlig och svajig.
Ungdomarnas vänner har skrivit en text till sina döda och skadade vänner. Den är direkt och äkta, ur deras hjärtan och med stor saknad. Lyssna gärna på den, här är länken.
Två unga själar som lämnat stranden, och ingen kan förstå varför?
De ungdomar som kom till oss redan dagen efter olyckan visade oss att det går att reagera direkt. Vi grät hejdlöst tillsammans, och vi är oändligt tacksamma för att de hjälpte oss med detta.
Förra torsdagen dog två ungdomar i en trafikolycka i Umeå, de var 17 och 18 år gamla. Föraren av bilen har svävat mellan liv och död sedan dess. Vi tänker så mycket på de här ungdomarna och på alla som finns runt dem. Den smärtsamma väg de alla har framför sig, som är så svårframkomlig och svajig.
Ungdomarnas vänner har skrivit en text till sina döda och skadade vänner. Den är direkt och äkta, ur deras hjärtan och med stor saknad. Lyssna gärna på den, här är länken.
Två unga själar som lämnat stranden, och ingen kan förstå varför?
4 oktober
Den första snön föll i dag. Ett lätt lager som delvis täcker de gröna gräsmattorna. Första tecknet på att hösten så småningom kommer att övergå i vinter.
Kommer ihåg både min egen och mina barns förtjusning över vintrarnas första snöfall. Det betydde att skidor, skridskor, pulkaåkning var i antågande. För Marcus del var det skoterföret som räknades också. Det roliga stod för dörren.
Det går inte att komma ifrån att numera är den där känslan alltid blandad med rädsla. Rädsla att det ska hända olyckor i höstmörkret på ishala vägar. Tänker samtidigt att det händer inte mig.
Dra ner på tempot och låta väglaget och inte klockan bestämma takten. Du är så oerhört värdefull!
Söndagkväll den 4 oktober. Ett lätt lager snö och temperaturen kryper ner under nollstrecket.
2 oktober
"I sorgens närhet får grå vardag ett sällsamt skimmer." De orden står skrivna på en liten papperslapp som en god vän hade klippt ur en tidning för att ge till oss. Det är så sant. Det må vara fredag och helgen väntar men det är många gånger jag slås av tanken hur viktig vardagen är. De där små stunderna när man har varandra, kanske tar varandra för givet och tillsammans gör de där alldeles vardagliga sakerna. De allra bästa stunderna.
En vardag i skogen kan ge ett alldeles extra skimmer om det dessutom dyker upp en och annan svamp.
Höstdagjämning
Idag är det höstdagjämning, ett av de två dygn då dag och natt är lika långa. På hela jorden. Den andra dagen är vårdagjämningen som infaller om ett halvår. Det är en fascinerande tanke att det finns två lika dygn på hela jorden när det gäller längden på natt och dag. Här på norra halvklotet tar nu mörkret lite mer tid för varje dygn som går, på bekostnad av dagsljuset. På södra halvklotet är det tvärtom.
När hösten smyger sig fram brukar också stearinljus och lyktor plockas fram. Det är en mysig känsla att titta in i en levande ljuslåga och kura ihop sig i mörkret. Det går också att se den mörkare årstiden som en möjlighet till fler tillfällen för reflektion och eftertanke.
Hos oss brinner ljus i stort sett varje dag. De brinner för vår Marcus.
Ett ljus som en liten flicka gav oss. Fyllt med stor omtanke.
När hösten smyger sig fram brukar också stearinljus och lyktor plockas fram. Det är en mysig känsla att titta in i en levande ljuslåga och kura ihop sig i mörkret. Det går också att se den mörkare årstiden som en möjlighet till fler tillfällen för reflektion och eftertanke.
Hos oss brinner ljus i stort sett varje dag. De brinner för vår Marcus.
Ett ljus som en liten flicka gav oss. Fyllt med stor omtanke.
Om att skriva på nätet
Jag tänker ofta på några av våra släktingar som kring 1970-talet förlorade två av sina fyra barn. Kommer också ihåg hur människor runt om dem försökte "muntra upp dem" så gott det gick. Vi längtade nog efter att de skulle vara som vanligt igen. Jag kan tänka mig att de upplevde en oerhörd ensamhet i sin sorg och hade säkert inte heller möjlighet att möta andra i liknande situation.
Många av oss som förlorat barn på 2000-talet skapar minnessidor om våra barn, eller läser andras sidor, och Internet blir en viktig mötesplats. Vi möter en grupp människor där vi kan dela känslor, tankar och där vi kan visa varandra full förståelse.
Under veckan fick vi en intressant artikel från UNT (Uppsala Nya Tidning) som handlade just om minnessidor på nätet. De som själva upplevt en sorg såg de virituella mötesplatserna som både viktiga och givande. Ett komplement till att sörja sina anhöriga på en kyrkogård.
En "olyckskorp" i prästkappa kraxade om att det var en stor fara att man skulle sitta ensam och sörja vid sin skärm. Jag tror inte riktigt det är så och jag tror inte heller denna kvinna hade en egen upplevelse av att förlora ett barn.
Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet sa under en föreläsning i augusti: "Det värsta som händer när man skriver personliga webbsidor är väl att många läser och många också känner igen sig i det som står skrivet. Skulle det vara farligt?"
Det kan nog löna sig att fundera över skillnaden i att vara personlig eller privat då man publicerar en text, men en sak är jag ganska säker på: Det är inte farligt att dela tankar med andra. Inte heller på nätet.
Många av oss som förlorat barn på 2000-talet skapar minnessidor om våra barn, eller läser andras sidor, och Internet blir en viktig mötesplats. Vi möter en grupp människor där vi kan dela känslor, tankar och där vi kan visa varandra full förståelse.
Under veckan fick vi en intressant artikel från UNT (Uppsala Nya Tidning) som handlade just om minnessidor på nätet. De som själva upplevt en sorg såg de virituella mötesplatserna som både viktiga och givande. Ett komplement till att sörja sina anhöriga på en kyrkogård.
En "olyckskorp" i prästkappa kraxade om att det var en stor fara att man skulle sitta ensam och sörja vid sin skärm. Jag tror inte riktigt det är så och jag tror inte heller denna kvinna hade en egen upplevelse av att förlora ett barn.
Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet sa under en föreläsning i augusti: "Det värsta som händer när man skriver personliga webbsidor är väl att många läser och många också känner igen sig i det som står skrivet. Skulle det vara farligt?"
Det kan nog löna sig att fundera över skillnaden i att vara personlig eller privat då man publicerar en text, men en sak är jag ganska säker på: Det är inte farligt att dela tankar med andra. Inte heller på nätet.
Korta ögonblick
Det dök upp en regnbåge över havet idag. Ett kort litet ögonblick och sedan var den borta igen. Vi hann se den och även ta kort av den.
Undrar hur många gånger regnbågen har synts på himlen då vi aldrig uppmärksammat den? Tusentals gånger säkert.
När vi tänker på Marcus, och säkert också när andra tänker på älskade anhöriga som de mist, så kommer vi ihåg många korta ögonblick. Ett leende, en blick eller kanske ett uttalande som etsat sig fast. Livet består av så många korta ögonblick, men det är inte alltid vi hinner se dem. Och ändå är just de där korta ögonblicken det som är allra mest betydelsefulla, särskilt när de är små tecken på samhörighet.
Regnbågen den 5 september 2009
1 september
Almanackan försöker övertyga om att det är höst nu. September är visserligen en höstmånad men det har snarare varit en av de där hundra sommardagarna idag. Varmt och skönt.
Hösten brukar vara en nystart för många, kanske ett nytt skolår eller nya projekt på jobbet. Det fladdrar förbi en tanke om vad Marcus skulle ha gjort om han varit kvar i livet. Hade han jobbat, pluggat, gjort lumpen eller kanske rest någonstans? Just de här tankarna på hur det skulle kunnat vara kommer nog alltid att finnas kvar och bli mer eller mindre tydliga i olika situationer. Det går inte att låta bli att undra.
En bild från 1 september 2008
