Om att inte ge upp
När vi tänker på att inte ge upp handlar det om två olika perspektiv; det praktiska (sökandet) och det känslomässiga (saknaden och längtan). Hur det än är så tar det praktiska perspektivet mycket mindre del av alla tankar, känslorna tar mycket större plats. Men under en vecka med sökande måste känslorna skjutas en bit åt sidan för att det praktiska arbetet ska bli genomförbart. Det vore omöjligt annars.
På samma gång är ändå det praktiska, och målet att till slut hitta Marcus kropp, otroligt viktigt. Det är ett problem som inte försvinner om man låter bli att tänka på det. Det är inte unikt att vilja ha ett svar och att få hitta sin anhöriges kropp under värdiga förhållanden. Tänker på t ex anhöriga till Estonia-offren, de som försvann i Tsunamin.
Det viktigaste när det gäller att inte ge upp, och det allra svåraste, är att inte ge upp sin livsglädje när meningsfullheten har blivit sargad. Livets mening är våra barn, och när den självklara livsglädjen rycks bort kostar det så mycket mer energi för att inte ge upp. En daglig kraftansträngning.
Ett stort tack till Guldstadens båtklubb för den generösa gåvan. Vi har skickat pengarna till Etsintävene och kan garantera att de kommer till stor hjälp för människor i utsatta situationer. TACK!
Det behövs vila för att samla energi, något som gäller alla. Visa varandra hänsyn i sommar så får alla det lugn som behövs för att ladda upp.
Studenttider
Det har alltid varit lite extra kring studenten. Så har det varit i alla tider. Man andas ut och man ser framåt när livet står för dörren. Alla möjligheter väntar.
Jag hittade ett gammalt studentkort som gulnat med tiden. Det är ca 80 år sedan det togs. Studenten är Marcus morfar Paul. Kanske skulle Marcus sett ganska likadan ut med studentmössan på. Sådana tankar bara kommer.
4 juni
Vid den här tiden är affärerna fulla med studentkort, blomdekorationer med studentmössor och blågula band. Marcus skulle ha tagit studenten nästa fredag. Det är omöjligt att låta bli att göra den kopplingen när man omringas av allt som erbjuds inför studenten. Vi vet att han hade gillat det här ståhejet och framför allt alla upptåg runt i kring.
Inför skolavslutningar är det både svart och vitt. Det underbart härliga för att ledigheten väntar och ibland en smygande oro för att man snart kommer att tappa bort den grupp av människor som varit en del av vardagen. Människor som varit så självklara och dykt upp varenda dag.
Nu vet vi alla att förändringar kan komma plötsligt och slå omkull vardagen i ett enda slag. Det bästa man kan göra är nog att visa uppskattning mot dem som dyker upp just idag. Kosta på sig att ge bort ett litet leende och troligen få ett tillbaka. Det brukar kännas gott.
Värmen har dragit sin kos men det är väldigt mycket sommar ändå. Så många dagar kvar.
Mors dag
Idag tänker vi extra mycket på varandra.
Sista maj bjöd på 29 grader i skuggan. Då är det skönt ute vid havet.
Ett besök hos Febe i Umeå
Under kvällen delgav vi varandra våra berättelser om varför vi var där. Det är inga lyckliga historier och vi önskade att vi hade haft en annan anledning till vår träff. Inte det faktum att våra barn är döda. Samtidigt vet vi hur oerhört värdefullt det är att dela sina upplevelser med andra som fullt ut förstår.
Det finns en vilja att starta upp en träffpunkt här i Skellefteå för oss som förlorat barn. Nu har vi tagit ett första steg men behöver tid till att både smälta intryck, fundera och planera.
Tveka inte att höra av dig om du, eller någon du känner, är intresserad av Febe. Du kan t ex skriva en kommentar till det här inlägget. (Skriv om du inte vill att kommentaren ska publiceras, men lämna gärna en kontaktuppgift).
Så många intryck på en och samma gång. Både ljus och mörker, både klara bilder och dimma.
24 maj
Längtan efter det som ska komma och längtan efter det som har varit. Och alla kraftansträngningar att göra något bra av just dagen idag. Det kan vara lätt ibland och andra gånger krävs det så mycket för att tänka ut något bra att göra av dagen. Men allt går lite lättare när man får tag i hoppet.
24 maj 2009
Olika, men kanske ändå ganska lika
Väldigt ofta säger människor att man sörjer på så olika sätt. Det är sant, bara att hålla med. Det finns inget facit på hur man ska göra och inget rätt eller fel. En del mår t ex bra av att aktivera sig och andra mår bra av lugn och stillhet. Några vill prata och andra vill tänka osv.
Kanske glömmer vi ibland bort hur mycket som är lika när man sörjer sina kära. Mycket är lika men visar sig vid olika tidpunkter och på olika sätt. Det som gör lika ont på insidan visar sig på olika sätt utanpå.
Det kan också hända att man vill streta emot. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag satt tillsammans med andra föräldrar i en samtalsgrupp för dem som förlorat sina barn. "Här har väl inte jag något att göra. Varför är jag egentligen här?" Jag kommer också ihåg hur det gick upp för oss alla hur olika upplevelser vi hade, men ändå så otroligt lika.
22 maj vid havet.
Så mycket tystare
Augusti 2007
27 april
Framme på bordet ligger en bok med titeln "Inte trodde jag att Svante skulle vara död så länge!" Den är skriven av Olle Bergman som själv förlorat sin son i en bilolycka. Jag kom ihåg hur jag rös när jag läste den titeln för ca ett år sedan. Det kändes så oåterkalleligt och permanent med de orden. En otäck sanning som vi inte ville veta av.
I vår lokaltidning kommer de otäcka sanningarna alldeles för ofta. Har det alltid varit så här? Inom en dryg vecka har tre unga människor mist livet genom olyckor i vårt närområde. Skoterolycka, brand och bilolycka. Det är rubriker i tidningen men en total omkastning av tillvaron för alla som stod dessa ungdomar nära.
Livet är inte rättvist.
14 april
Ändå finns saknaden där, ständigt. Det går inte att låta bli att tänka på händelser här i fjällen när Marcus var med oss. Den där backen, den där vurpan... Tankarna kommer ofta. Han skulle kanske inte varit med oss ändå i år, om han varit i livet. Men det hade varit en helt annan sak.
Strax öster om Kungsliften i Hemavan den 14 april 2009.
Skärtorsdag
Här uppe går det karavaner av bilar med släp mot fjällen en dag som denna. Ledigheten hägrar och det finns tid för att umgås med nära och kära. Det bästa av allt.
Då och då ringer det på dörren och vi kan bara säga att det är fantastiskt roligt att påskkärringarna fortsätter att flyga hit.
Besök på Skärtorsdag kväll.
7 april
Lugn och ro lockar mycket numera. Det är också många stunder när man befinner sig i egna tankar. Kanske är det också svårare att hitta fram till de där riktigt glada stunderna även om vi då och då når nästan ända fram.
Småsaker blir inte så viktiga och inte heller materiella ting som inte är nödvändiga för överlevnad. Det känns också viktigare än förr att reda upp små missförstånd innan de växer sig stora. För tänk om man skulle skiljas åt oeniga och inte ses igen, och det handlade om en småsak.
Rubriken på fredagens artikel i Norran kändes missvisande och kunde föra tankarna åt både det ena och det andra hållet. Fast nu har vi rett ut det. Det är mycket som går att rätta till, bara man talar om vad man vill.
Hörde på radio idag om de första svenska jordgubbarna i Skåne à 30 kr styck.
Här i Skellefteå dröjer det innan jordgubbsplantorna blommar. Inte mycket vi kan påverka däremot. Bilden är tagen idag den 7 april.
Kungörelse
Tankarna åker snabbt genom huvudet när jag ser annonsen. De första dagarna efter olyckan när allt var chock och kaos. Besvikelsen över att sökandet efter kroppen tog slut efter fem dagar och förvåningen över att Marcus inte kunde räknas som död eftersom vi inte hade hittat honom. Vi sörjde vår döde son men han accepterades inte som död av samhället.
Jag kan förstå att man från myndigheters håll måste arbeta efter tydliga regler eftersom det finns människor som vill bli av med sin identitet. Det känns ändå väldigt konstigt att man måste "övertyga" världen om att Marcus är död och ansöka om att få det godkänt. Som om det vore det man ville.
Kungörelse i Norra Västerbotten den 3 april 2009.
29 mars
Vi har också fått ett besked som är positivt, även om det i sig inte förändrar situationen. I fredags beslutade nämnden, som är kopplad till Skatteverket i Solna, att ansökan om Marcus dödförklaring ska behandlas den här gången.
Först kommer det en kungörelse om detta i våra lokala tidningar där man ställer frågan om någon har en annan åsikt än att han är död. Efter sex månader samlas nämnden igen och tar beslutet om det blir en dödförklaring eller inte.
Nu är denna formalitet åtminstone en bit på väg.
27 mars 2009
23 mars
Det känns inte så viktigt vad personerna heter eller vad de gjort tidigare i sina yrkesliv. Det viktiga är att de tar sig tid för vår ansökan och sätter sig in i vad det handlar om. Att de kan se till situationen och ha förståelse för händelsen den 20 januari 2008.
Förra veckan fick Marcus det orangea kuvertet om vilken pension han har jobbat ihop, erbjudande om studentfotografering och ett brev från banken. Ett beslut om dödförklaring av Skatteverket skulle åtminstone sätta stopp för en del av postleveranserna.
Några kalla nätter har gjort isbanan på Kågefjärden åkbar igen. Fysisk aktivitet och fånga dagen!
Kärlek och rädsla
När man blivit omruskad djupt in i sitt innersta så blir det nog så att tankarna kretsar mer kring existens och känslor än det skulle gjort om livet gått sin gilla gång. Det är de egna känslorna som blir tydliga och känslor man ser hos andra.
Enligt Kaj Pollak så har alla känslor sitt ursprung ur två, kärlek och rädsla. Ju mer jag tänker på det ju sannare känns det. Ur en rädsla kan det komma ilska, ur kärlek kan det komma sorg. Men jag tror att framför allt rädslan ligger bakom många olika reaktioner.
När man blir förälder föds både rädslan och kärleken tillsammans med barnet. Det förutsättningslösa kärleken och den stora rädslan att något ska hända barnet. Längs vägen kommer naturligtvis andra känslor ur dessa två och ursprungskänslorna är kanske inte alltid så tydliga. Men dom finns där.
En vårvinter för ca femton år sedan. Två glada små syskon.
14 mars
Veckan innan hade den finska stiftelsen med Reino i spetsen varit här och vi hade sökt intensivt under isen i sex hela dagar. Vid varje tillfälle då vi sökt har det naturligtvis också funnits ett hopp om att hitta kroppen.
Det är viktigt att få ha sina ritualer t ex begravningar och i vårt fall en minneshögtid istället för begravning. Det har också ett stort värde om man kan lägga ceremonier nära olycksplatsen när man inte har funnit den som dött.
I boken Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark beskriver hon just detta, behovet av att vara nära den plats där den anhöriga var allra sist i livet. Hon skriver också att det behövs många ceremonier särskilt om en ung människa har dött. Vi förstår precis vad hon menar.
Vi tände i årets lykta igår kväll. Den står fortfarande på plats och är omringad av snö. Risken är att den inte håller för de dagar med plusgrader som väntas. Det gäller att fånga dagen.
Livet före och livet efter
Den kvinna vi pratade med hade också mist sin son som hette Marcus. Hon pratade om livet före och livet efter han hade dött. Det är precis så det är, ett liv före och ett annat liv efter.
En bild från livet före, en fjällsemester 2007.
Rummet
Tittar man lite till så ser man att nästan ingenting är sig likt. Det är alldeles för tomt. Här brukade det vara fullt av liv, kompisar, prylar, klädhögar, chipspåsar mm. Det är Marcus rum och ändå inte.
Någon månad efter olyckan fick vi frågan hur vi skulle göra med hans rum. Vi hade inget svar och vi hade ingen aning. Borde man skynda sig och plocka bort hans saker?
Under den första tiden efter olyckan när chocken fortfarande känns i varenda del av kroppen hamnar man lätt i ett läge när man försöker ordna upp saker och ting. Som om aktivitet skulle förbättra situationen. Vi skulle kunna ha tömt hans rum då men som tur var så lyssnade vi till en klok röst som sa att vi skulle ta det lugnt. Marcus behövde inte sitt rum, men vi behövde det. En plats att gå till.
Nu har det gått ett drygt år och rummet förändras bit för bit. I vår takt och mot nya användningsområden. Minnesbilden av Marcus är lika stark som alltid men han skulle inte heller ha gillat ett tomt och tyst rum.
De där små stunderna i vardagen
Det brukar sägas att när man är som lyckligast märker man det knappt. Förrän efteråt.
I vardagens stunder blir det så tydligt att en saknas i familjen. När det dukas till middag, tvätthögarna ska sorteras eller när familjen sätter sig i bilen och en plats är tom.
I en undersökning bland 19.000 ungdomar mellan 15 och 19 år i hela landet visade det sig att de flesta såg fram mot en helt vanlig tillvaro med hus, familj och jobb. Frihet är också viktigt enligt ungdomarna och innebär inte någon motsats till familjeliv i deras öron.
Att ha hög social status kom långt ner på listan. Kanske har många sett nog av den strävan hos den tidigare generationen. Det lutar åt att vardagen lockar mer i framtiden. Det är härligt med kloka ungdomar.
En bit vardagsliv för ett par år sedan. Frukost och lite syskonbus.
