Påskafton
25 mars
Den här dagen, Vårfrudagen som den också heter, ska vara en markering på att nu är det dags för vintern att släppa sitt grepp. Det behövs plats för våren.
Här i Skellefteå har vi haft många härliga och soliga dagar under en lång tid. Solen ger massor av energi och skapar glada människor. Tänk så beroende vi ändå är av yttre omständigheter.
Solig vårdag för ca tolv år sedan. Det syns att man blir nöjd och glad av solljuset.
21 mars
Vi gick ut på isen idag och plockade ihop efter det som varit en minnesplats under två månader. Såg att isen var full av skoterspår kors och tvärs. Förra året var isarna mer osäkra och Marcus olycka låg nära i tid. Då fanns det i stort sett inga skoterspår alls. I år är isen inne i fjärden tjockare och kanske bleknar också minnet av olyckan.
Vi ska absolut fortsätta njuta av vårsolen på isarna, bara vi har isdubbar, sällskap och tagit reda på isförhållandena.
Lyktan har fått ge med sig för vårsolen. En minnesplats som följer årstiderna.
Rosorna från vännen Robin är i stort sett oförändrade. Som vänskapen.
Den femte årstiden
Det finns ett stort sug efter solljus och värme så här års och under de här sista dagarna har nog de allra flesta här omkring tagit sig en och annan stund ute i solen. Det behövs ny energi och det är läge att släppa allt en stund när chansen dyker upp. Man vet aldrig hur det är i morgon.
När livet har varit jobbigt mot oss är det extra viktigt att försöka ta till vara på stunder man mår gott av. Det kanske till och med går att välja bort en del saker som bara stjäl energi, det som inte ger något tillbaka.
Det gäller att vara lite extra snäll mot sig själv då och då. Vi har ju till och med fått en extra årstid för att få tid till detta.
Skellefteälven vid Landskyrkan. Snö, sol och sju plusgrader.
Viktoria gästbloggar
En möjlighet med Internet är de nya kontakter man kan få med människor som man troligtvis aldrig hade mött i verkliga livet. Det har varit en positiv konsekvens sedan den här bloggen startades.
Viktoria skriver en egen blogg och är också en trogen läsare av andras, bland annat här. Hennes idé om att vara gästskribent hos varandra tillför nya infallsvinklar och sprider det man vill berätta om livet. Vi nappade på idén så här kommer hennes text:
Jag fann Marcus av en slump. Surfade runt på nätet, mållöst. Klickade mellan olika bloggares länkar och hamnade på hans sida. Började läsa, läste mer och läste om allt igen. Välskrivet, sakligt, personligt, beskrivande, ödmjukt. Jag tog till mig den unga pojkens öde och hyste omedelbart empati för hans familj. Det var så lätt att göra det. Så naturligt.
Jag är mamma till två söner varav en inom några år kommer att ta klivet in i tonåren. Nästan varje dag hör jag mig själv förmana honom om än det ena än det andra. Akta dig för det, gör aldrig så, tänk på att... Jag arbetar som lärare. Möter unga människor i början av sina liv som vuxna. Förmanar även dem att ta det försiktigt med sina moppar, inte gå omkring på stan och drälla en fredag- eller lördagskväll och aldrig överge en kompis vid en skrämmande situation. Men kan vi förmana bort olyckor och tragedier? Antagligen inte. Därför är Marcus blogg så viktig.
Jag kan använda den i undervisningen, visa att även för en van scooter (eller moped-) förare kan det under exceptionella omständigheter gå illa. Det gjorde det för Marcus. Jag kan tala med min son och hans vänner om hur fort en trygg tillvaro kastas omkull, och hur efterlevande tänker och mår. Det gör familjen Degerman via Internet och sidan om deras son Marcus.
När jag fick frågan om vad Marcus blogg givit mig för tankar studsade det till i maggropen. Hur ärlig kunde jag vara om de tankar som far runt när jag tar del av Marcus öde, olyckan och eftersökningar med mera. Kunde jag skriva att en av de tankar som först väcktes hos mig var jag är tacksam att det inte är något av mina barn? Och Hur överlever man att överleva ett barn? Kunde jag uttrycka frågor om eftersökningar, dödförklaring eller om familjen känner för att bara skrika rakt ut? Jag ville ju veta, utan att vara nyfiken och verka arrogant. Genom att följa de texter som läggs ut på Marcus blogg, får jag frågorna besvarade. För detta vill jag ge all respekt till familjen. Det är som om ni vet att vi undrar och oavsett om jag kände denna Skellefteåkille eller inte, blir Marcus verklig och levande genom bloggen. Det mår jag bra av!
Jag kan idag, i bilen på väg någonstans, komma på mig själv att jag tänker på familjen Degerman och Marcus. Jag känner värme vid de tillfällena och brukar då sända iväg lite energi uppåt norr, ut över Kågefjärden och åter in mot land. Bloggen betyder livskraft, styrka och ärlighet. Den betyder sanning, konsekvens och öppenhet. Iallafall för mig.
Tack för en fantastisk blogg, den betyder mycket för mig.
100 år
Morfar Paul i yngre år.
Vi tände några lyktor på familjegraven idag. Där har morfar vilat sedan 1983.
Kallt
Lägger ändå märke till att ljuset kommer tidigare för varje dag som går. Strax efter klockan sju i morse var det riktigt ljust ute. Trots kylan så finns det tydliga tecken på att det ska komma en vår. Det finns hopp.
Så viktigt det är att ta fasta på det som är hoppfullt.
18 februari klockan 07.15
Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag har ingen lång tradition här i Sverige, där vinner Melodifestivalen stort. Visst är det väl ändå bra att vi fått ännu ett tillfälle att ägna tankarna åt våra nära och kära.
Jag upptäcker att när jag tänker på mina allra näraste och käraste så innebär det både dom som finns här på jorden och dom som inte längre gör det. Det är inte det viktigaste att finnas kvar på jorden när det handlar om att ha en plats i hjärtat. Den platsen finns kvar för alltid.
Marcus plats i hjärtat är lika stor nu som förut.
Skellefteå snöar över
I morgon väntas ännu mer ymnigt snöfall och ca sjutton minusgrader enligt yr.no
Utsikt från köksfönstret.
Husen ligger nerbäddade i snö.
Vi plumsade ut på isen under fredagskvällen med spade i högsta beredskap. Men där hade naturen själv skottat runt islyktan.
Hur bloggen kom till
Efter Marcus olycka i januari 2008 var allting kaotiskt på många sätt. Det var också många släktingar och vänner som kom på besök eller ringde och ville ha information om vad som hände. Mycket handlade då om vad som hände kring sökandet efter Marcus kropp. Det blev många timmar i telefon då vi berättade samma sak, gång på gång. Då kom tanken på att skriva ner vad som hände. Det blev en blogg och en av Marcus vänner, Julia, ordnade designen.
Syftet med minnesfonden är att arbeta med säkerhet och räddning. Under det här året har eftersök gått i första hand men nu kommer även de första planerna på säkerhetsåtgärder att ta form.
Från början var det endast ett fåtal läsare i den här bloggen de hade vetskap om vad som hänt den första tiden efter olyckan. Nu är det hundratals läsare varje dag som sökt sig hit. Det finns alltid en bakgrund till varför man söker sig till läsning om sorg och saknad.
Det kommer inom kort att bli en del ändringar när det gäller kategorier för att det ska vara lättare att orientera sig i den här bloggen. Kanske också en del om händelserna den allra första tiden. Något som många har frågor i kring.
Om man har varit med om en sorg eller kris vill man gärna läsa om hur andra gjort för att leva vidare i livet. Även Marcus var med om en för honom smärtsam sorg. Det var när familjens 17-åriga katt, Simon, dog.
27 december
Det märkliga med sorg är att man aldrig riktigt vet hur dagen eller stunden ska bli. Ena stunden kommer allt över oss och saknaden gör ont, nästa stund kan man se allt det fina som finns i livet och det finns så mycket glädje. Det är märkligt att inte kunna planera sina reaktioner men det är också härligt när vi kan ta till vara på en glad och lycklig stund.
Sven Wolter sa i ett TV-program att det är en omöjlighet att springa ifrån sorgen och låtsas som om den inte finns. Då kommer den efter och ger ett knivhugg i ryggen. Han menade, och vi kan hålla med, att sorgen efter ett älskat barn är något man bär med sig för alltid och det gäller att acceptera detta faktum. Det blir en del av tillvaron, men sorgen behöver inte alltid vara sorgsen.
En vinterbild från vårt sommarställe, en plats som låg Marcus varmt om hjärtat.
En annorlunda jul
Julafton 2008. Vi promenerade förbi skoteruthyrningen som har tagit julledigt.
Lillasyster Martina i backen, juldagen 2008. Soligt och fint men långa skuggor.
Flera av Marcus vänner samlades vid Kågefjärden på julafton. De tände ljus och marschaller.
De skickade även upp ljusballonger över havsisen. Tack för er omtanke!
God Jul till er alla!
Ett julkort till er från Mattmars kyrka. Här föddes jag, mamma Ingrid, en gång för ganska länge sedan...
23 december
Nu gäller det mer än någonsin att försöka göra det bästa möjliga av varje dag. Det hjälper att tänka så och det hjälper med allt det omtänksmma stöd vi får av er läsare och alla som finns i vår närhet.
En dag i taget.
Bilden är tagen den 23 december 2007. Skotern stod på grön gräsmatta och jullovet var snöfritt.
Tidig morgon 23 december 2008 vid havet.
Några mil inåt landet samma dag. Fem älgar passerar över vägen och ut i djupsnön.
4:e advent och vintersolståndet
Vi fick information om att isen på Kågefjärden är ca 20 cm tjock och att det just nu är säkert att gå ut från småbåtshamnen och till den plats där skotern hittades. Med isdubbarna på gick vi ut för att leta reda på platsen och möttes av en marschall som redan brann där. Det kändes väldigt bra. Det var våra vänner på långfärdsskridskor som hade varit ute och tänt och de hade platsen markerad i en GPS.
Tragiskt denna dag har varit att läsa om de två skoterolyckor som skett under helgen. På två olika platser har man kört genom isen och ännu har ingen av de båda männen hittats. Klicka här om du vill läsa mer.
Bilderna är tagna vid 13-tiden den 21 december. Vintersolståndet är årets mörkaste dag men det är nu det vänder mot ljusare tider.
Här stod islyktorna förra vintern, på platsen där vi hittade Marcus skoter.
Stilla och lugnt i hamnen just nu. Långfärdsskrinnarna har nyss kommit tillbaka efter en tur i dagsljuset.
Från småbåtshamnen rakt norrut. Solen är på väg ned och klockan har hunnit bli 13.30
Vad önskar du dig?
Det enda vi verkligen skulle önska är att Marcus klev in i huset igen och ropade sitt glada "Hallå!" Det är en omöjlighet men det är svaret på frågon om vad vi önskar oss.
3:e advent
Det har handlat om snö hela helgen. Ymniga snöfall och mycket snöskottning. Var fanns all den här snön förra året?
Vi har börjat fundera på att det snart har gått ett år sedan olycksdagen och på hur vi vill hedra Marcus just det datumet. Kanske med ljuständning ute vid Kågefjärden. Om ni har förslag på vad man kan göra den kvällen får ni gärna höra av er. Jag vet att många av er har så bra idéer.
Bilderna som följer är från den här helgen. Just nu har vi minus sju grader och det är vintrigt vackert.
Snö och mera snö
Nu snöar det mest varje dag och det blir fint och julstämning på många sätt och vis. Men vi har en evig längtan.
Varje dag någonting bra. Vi tar med oss sorgen varje dag och möter både det som är positivt och negativt. En del i kroppen är sorg, en annan del är glädje och hopp. Glädjen och hoppet får näring när ögat vilar på något vackert.
Det är alltid trevligt att få en vacker besökare.
2:a advent
Alla vi som var tillsammans tänkte så mycket på att inte Marcus var med den här gången. Det blir så tydligt när man gör något som liknar ett tidigare tillfälle, som i fjol, som för två år sedan osv.
Vi saknar dig.
Hösten 2006 då vi såg Skellefteå spela i Örnsköldsvik. Marcus var en trogen Skellefteåsupporter.
4:e december
Syftet är att det ska bli en smidigare och bättre hantering av alla dessa data och att det ska underlätta identifiering även då personer hittas i våra grannländer. Vi hjälper gärna till, allt som kan göra systemet mer lättarbetat är av godo.
Men det är mycket som är svårt att komma ihåg, redan nu. Bröt han höger eller vänster ben en gång i tiden? Var satt födelsemärket, på vilken arm? Hade han en klocka på sig? Några särskilda igenkänningstecken?
Det är så svårt att komma ihåg och man vill så gärna komma ihåg. Som om det på något sätt skulle hjälpa.
Den varma och öppna blicken var det allra bästa igenkänningstecknet.
