marcusminnesfond

Det kommer att bli jul även i år, även om vi skulle spjärna emot. Det blir jul men naturligtvis ingen vanlig jul. Ändå är det så att det kan vara bra att göra lite av det vanliga. Det nog också en god idé att göra även nya saker. Skapa någon ny tradition av den anledningen att det inte går att göra allt på det sätt som när vi var fyra personer här hemma.

Idag ringde en polis och berättade att han skulle ansvara för sådant som har med identifiering av försvunna personer att göra. Han ville göra ett besök hemma hos oss. Hur det än är så känns det positivt att det händer någonting och att inte allt bara glöms bort.


Pepparkakor som vanligt, nästan. Vi använde aldrig måttet som föreställer en bil, hittade aldrig just det måttet.

Det blir tydligt när högtiderna kommer att inget är som vanligt. Vi plockar fram adventsljusstakar, stjärnor och står där med Marcus ljusstake i handen. Vad gör man med den? Vad gör man med alla andra saker som han brukade använda?

Det är inte så lätt att ta beslut. Det kanske inte heller är så bråttom att ta alla beslut.


Adventsljusstaken får stå på sin vanliga plats i Marcus rum även detta år.


Kyrkogårdarna var vackert upplysta med ljus nu på första advent. Vi tände våra ljus ute i Kåge hamn.

Det finns inte en dag som ser likadan som den andra när man tittar på havet. På samma sätt är det när vi tänker på det som hänt Marcus och vad som händer med oss som lever kvar. Det finns ljusa dagar och mörka dagar och nyansskiftningarna är många.

Varje dag är olik den andra och det ger styrka och energi att lägga ögonen på det som är vackert. Som till exempel havet i slutet av november, en dag när solen tittar fram.






Bilderna är tagna den 28 november 2008.

Dags för lite hamsterrapport, det var ett tag sedan...

En sibirisk dvärghamster lär bli ca 2 år. Marcus hamster är snart 1 år och borde med andra ord vara mitt i livet.

Kanske kan man tycka att ett hamsterliv är ointressant men det här lilla livet har hunnit med en hel del. På kort tid.

Inköpt av en skara garvande ynglingar i januari som var övertygade om att hon var en grabb. Blev Marcus 18-årspresent och fick namnet Silverfang, huggtand. (Ett coolt namn på en kille) Fick en trevlig burkompis, en hamstergrabb. Har blivit mor till 21 barn och mormor till 3 barnbarn (vad vi vet). Det ni, det är det inte alla som klarar...




Silverfang, en erfaren moder.

Det behövs bara en blick på dagens datum för att inse att det är julafton om precis en månad. Högtider och bemärkelsedagar är inget att se fram emot när inte hela familjen kan vara med. När en familjemedlem saknas så oerhört mycket.

Andra föräldrar som mist sina barn har beskrivit hur just julen väcker sådana minnen. Vi kan så väl förstå vad de menar.

Det måste bli med julen som alla andra dagar, försöka göra någonting bra av just den dagen. Inget går av sig självt, det krävs en viss ansträngning.


Snön har vräkt ner idag. Både här och i stora delar av hela landet.

Vi har skottat snö för första gången den här vintern. Det blir mycket ljusare ute nu än då höstmörkret låg kompakt. Framför allt är det stor skillnad längs vägarna när man är ute och kör. Lyset på bilen ger effekt igen och slukas inte bara upp av svart asfalt.

Det är nog många skoteråkare som ser över sina skotrar nu när snön har fallit. Fixar till alla detaljer i väntan på att snölagret ska bli tjockare och det är dags för första turen.

Kom ihåg isdubbarna när ni ska ge er ut! Den bästa livförsäkringen när turen går över isar. Ta på dem även om de är obekväma!




Än så länge är det bara is längts in i Kågefjärden. En bit längre ut är det öppet vatten.

Som de flesta andra höstar underhöll lillasyster med dansföreställning i novembermörkret. Vi brukar gå dit hela familjen.

Det är fart och fläkt och fullt av liv sådana här kvällar. Tack Martina att du bjuder oss på allt detta!


Lillasyster, i bildens fokus, med vänner framför "Kuppen".

Det kom ett brev till oss, eller rättare sagt ett mejl. En ung tjej, Jenny 18 år, brukar läsa då och då i bloggen och hon hade funderat en hel del på vad som är viktigt i livet. Och vad som inte är särskilt viktigt alls.

Hon skrev ett tal som hon läste upp i skolan i våras där hon berättar om sina tankar kring Marcus olycka.

I slutet skriver hon:
"Häng inte upp er på de små sakerna utan fokusera på det som är bra. Ta en stor tugga av kakan som kallas livet och ge alla människor du möter ett leende. Det ska jag göra."

Du har så rätt Jenny, det är så enkelt att ge bort ett leende till en annan människa och man kan dessutom få så mycket tillbaka.

Om du vill läsa hela talet, klicka här.


Bilden är från 2001 och vi kallar den "Ta världen i famn".

Vi pratar ibland om en grå vardag och kanske menar vi något trist och tråkigt. Men någonstans där bakom uttalandet finns en önskan om att allt ska vara som vanligt.

Jag längtar så mycket efter "vanligheten". Tänk att få vakna en vanlig vardag och allt skulle vara som vanligt. Inte till en verklighet där en person saknas i familjen.

Även våra svenska myndigheter har en önskan om "vanlighet". Var vanlig och följ gängse mönster. Var antingen levande eller död, var inte bara försvunnen. Då passar man inte in i mallarna.
Till exempel så vill Skatteverket inte dödsförklara Marcus, han ska ändå deklarera och betala in restskatt även om han är försvunnen och på Skatteupplysningen menar man att dödsboet kan straffas om man inte följer gängse ordning. Men om man inte är dödsförklarad så finns det ju inget dödsbo? Här börjar det bli svårt med argumenten.

Om du jobbar, eller kommer att jobba, på en myndighet som har med människor att göra: Våga vara människa och tänk på att livet inte alltid följer en mall. Allting kan inte behandlas lika och det finns kanske ingen riktigt vanlig situation.


En ovanligt solig dag i november.

Vissa dagar blir det aldrig riktigt ljust. Idag är det en sådan dag. Vad gör man då av en dag som denna? Kanske lite pyssel inomhus som inte blivit av eller en bra bok som legat och väntat. Alltid finns det något att göra av just den här dagen.

När det gäller sökandet efter Marcus kropp så är det svårt att göra något just nu. Förra helgen blev det kallt och isen började lägga sig i vikarna, det gjorde att de allra flesta båtar, inklusive dykarbåten, måste plockas upp. Nu är det plusgrader igen och ingen is som bär för att ge sig ut på.
Det kan bli aktuellt med dykning från isen senare i vinter. Det svårt att säga exakt när det kan bli av, mycket handlar om väder och samordning av frivilliga insatser.

Det skadar inte att lyssna lite hur man tänker i andra kulturer. Alltid finns det något att ta till sig. Om man vill.

Indianerna menar att det spelar ingen roll hur länge du varit på jorden. Om du har varit här en timme, en dag, 18 år eller 95 år har ingen betydelse. Din själ har varit här och den har lämnat spår.

Det är så man säger vid vigslar. Dela glädje och sorg med varandra. Sorgen blir något lättare när den delas och glädjen blir större.

Det var med viss vånda vi såg Allhelgonahelgen närma sig. Helgen hade fått en så annorlunda innebörd för oss nu än tidigare. Traditionen har alltid varit att hedra våra döda men nu hade döden kommit så nära. Den hade krupit in under skinnet.

Helgen blev så fin, mycket tack vare det trygga stöd vi omges av. Högtiden i kyrkan som vi gruvade oss lite för men som kändes bra att vara med om. Alla ljus och ljusballonger där ute vid fjärden.

Vi behöver våra traditioner och vi behöver Allhelgonahelgen då det är extra tillåtet att prata om och minnas våra älskade som lämnat jorden. Det finns så många andra dagar på året som livet mest handlar om det praktiska runt omkring oss.


November ute på Långnäsudden. Där ute på ön hittades hjälmen i våras.


Solen går ned vid 16-tiden den 2:a november.

När det är Allhelgonahelg brukar man göra fint på gravarna. Dekorera med ljung, tända lyktor, bry sig om.

Vi åkte ut till Kåge hamn och möttes av en isande snålblåst. Marschallerna och gravljusen slocknade i blåsten så fort vi försökte tända dem.

Vi ställde in några gravljus i ett vindskydd vid grillplatsen och de lyste åtminstone när vi åkte därifrån. Kanske inte så länge till.

I morgon ska det bli svag vind framåt kvällen. Då försöker vi igen.

Det är snart Allhelgonahelg och då tänker vi extra på alla som lämnat livet på jorden. Vi har fått en inbjudan till kyrkan där man ordnar en Minnesgudstjänst på Alla helgons dag för dem som avlidit under det senaste året.

Ingen vill sitta i en kyrka och höra sitt eget barns namn läsas upp. Man vill inte heller vara frånvarande när det läses upp. Det bästa vi kan göra är ändå att hedra Marcus minne. Att vara med på Minnesgudstjänsten är ett sätt. Att sitta med och att få tända ett ljus.

Hoppet om att vi ska kunna hitta Marcus kropp åker verkligen berg- och dalbana med oss alla. Beskedet från Finland kunde ha varit en lösning men så var det inte den här gången heller.

Det har i alla fall fört med sig att den finska polisen blivit uppmärksammad på att vår Marcus saknas och nu har flera, även i Finland,  kunnat se hur han var klädd. Det var anledningen till att vi lade ut bilden på kläderna här i bloggen.


Marcus i en roddbåt sommaren 2006.

Idag finns våra tankar hos Carolin Stenvalls familj, anhöriga och vänner. De har fått ett besked om att kroppen är hittad. Ett fruktansvärt besked med ändå ett besked. Flera frågor som kan få svar.

Enligt tidningarna har mamman sagt att det värsta är att de inte ska få träffa henne igen. De orden är både kloka och sanna.

Vi måste också få ge vår uppskattning till polisen i Norrbotten för att de jobbade vidare, trots en del kritik, och sökte ihärdigt efter henne en lång tid efter försvinnandet. Det är också så betydelsefullt vad alla civila kan bidra med, som t ex paret som varit på fisketur.

Men när mediabruset har lagts sig finns saknaden fortfarande kvar i alla anhörigas hjärtan.

Det är lugnt och stilla den här tiden på året i Kåge hamn. Båtarna ligger på land och inväntar vintern och båtplatserna vid bryggorna är i stort sett tomma.

De som färdas på vattnet den här tiden på året är några som är ute och lägger nät. Det är bra att de finns där.


Kåge hamn i slutet av oktober.

Vi brukar titta ut på Kågefjärdens vatten och tänka att här är det. Eller rättare sagt så kanske det är här. Eftersom vi inte vet säkert och kanske aldrig heller får veta.

För många som mist sina anhöriga är det viktigt med en plats att gå till. Andra bär minnena inom sig och den fysiska platsen blir mindre viktig allt eftersom tiden går. Alla är vi så olika och vi har vår fulla rätt att vara det.

Den plats vi har att gå till är havet. Havet som finns runt hela jorden. Ett hav lika fritt som Marcus själ.


En närbild på Kågefjärdens vatten, en del av havet.