marcusminnesfond

Från ämnet ensamhet kliver jag över till den andra sidan, gemenskap. Att känna samhörighet och gemenskap med andra människor är ett grundläggande mänskligt behov. Ibland kan till och med en strävan efter att höra till vara viktigare än att lyssna efter sina egna önskningar.

Den här veckan har det varit sportlov i bland annat norra Sverige. Eftersom jag har förmånen att själv också ha lediga dagar, jag jobbar i skolan, har vi nyttjat tiden till att hälsa på vår dotter. Pysslat och ordnat med praktiska ting i hennes lägenhet. Njutit av att kunna få skämma bort och köpt husgeråd som hon inte ens bett om. Vi har känt lycka över det där att kunna göra det. Att få ha henne med i våra liv. När det dessutom kom ett blombud med en bukett från vår tacksamma dotter var vi nog beredda att återvända till henne direkt. Få krama om henne.

En av kvällarna åkte vi till Febe i Kista och var med på deras samtalskväll. Vi träffades ett antal mammor och pappor som alla hade mist barn, några hade förlusten nära i tid och andra flera år tillbaka. De flesta av dem som deltog hade vi aldrig träffat förut. Efter några minuter sitter vi alla där och samtalar om det mest smärtsamma vi har upplevt i livet. Djupa och naturliga samtal som präglas av äkthet.

Hur många gånger blir samtal med andra människor i större grupper ärliga och öppna? Min erfarenhet är att det brukar gå många kringelikrokar innan man törs blotta sig och berätta om sina känslor eller personliga upplevelser. Pratet brukar cirkulera kring jobb och världsliga ting innan någon vågar öppna dörren i en okänd samling.

Det här är ett exempel på hur en samhörighet, även om det är en mycket tragisk sådan, kan skapa en gemenskap i det väsentliga. Hur de tunga samtalen kan göra det så mycket lättare att andas.


Hötorget i sol och tydliga tecken på att våren är på väg. En vår som vi alla längtar efter.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det har nu gått en dryg vecka sedan vår föreläsningskväll här i Skellefteå. Vi var ett par hundra människor som lyssnade till vad som sades och säkert finns det också ett par hundra olika tankar som stannat kvar. En föreläsning är en subjektiv upplevelse och många gånger har helt olika budskap nått olika öron.

Något som jag, och säkert flera andra, kände igen sig i var det Tomas Sjödin berättade om efter att ha lyssnat på två pappor. Han hade under en resa suttit i en tågkupé och lyssnat till två fäder som skrutit över sina söner. Två, för honom, okända människor. Samtalet utvecklades till en form av tävling i vilken av deras söner som var mest försigkommen.

Den ene pappan berättade hur motoriskt tidig hans son var, han kunde hoppa redan innan han kunde gå. Den andre pappan, som inte ville vara sämre, berättade att hans son istället var så tidig i sin språkutveckling. Tidigare än alla andra barn.

Tomas tyckte att han inte kunde sitta där och tjuvlyssna längre på deras samtal, så han stoppade hörsnäckorna i öronen för att istället lyssna på musik. Samtidigt kände han hur tårarna steg och vände sig bort för att inte visa hur ledsen han blev. Han frågade sig själv om det var missunnsamhet han kände? Någon slags avundsjuka över att de här två papporna hade friska söner som levde?

Efter att ha rannsakat sig själv visste han vad det var för känsla. Det var inte missunnsamhet. Det var ensamhet.

Hans berättelse om ensamhet berörde oss på djupet. Det finns en oändlig ensamhet i förlusten av ett barn. En ensamhet som kan vara så svår att förklara.

Det var ändå så skönt när man så klockrent känner igen sig. Känslan av att vara missunnsam kan kännas så ful.


Ensam

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

"Låt sorgen ha ett eget rum, men låt den inte breda ut sig i hela ditt hus". Orden är Tomas Sjödins och vi lyssnade till honom igår på en fullsatt föreläsning här i Skellefteå. Sorgens rum måste få finnas där, menade han, men inte ta all plats.

Jag tror att det är just de här stunderna då jag besöker sorgens rum som jag sätter mig och skriver på den här sidan. Övrig tid är livet fullt av vardagsbestyr, arbete och möten med andra människor. Jag befinner mig i andra rum då, men sorgens rum finns alltid kvar. Tomas Sjödins ord blev en konkret sanning för mig, så tydlig.

Filip Fors, kvällens andre föreläsare, redovisade forskningsresultat av pågående lyckoforskning. Något som jag tänkt mycket på efter hans föreläsning var beskrivningen av den nivå av lyckokänsla som är personlig. Enligt forskningen är den känslan individuell men man följer ofta en personlig kurva. Då något händer, lyckligt eller sorgligt, ändrar sig kurvan uppåt eller nedåt för att sedan efter en tid återgå till den nivå där man brukar befinna sig. Det känns ändå hoppfullt att man även efter mycket tragiska händelser så småningom kan komma tillbaka till sin ursprungliga nivå. Fast jag tror att det då är helt andra saker som skänker lycka än vad det var innan det tragiska inträffade.

Håller också med Tomas Sjödin som menar att efter de tunga samtalen kan allt kännas så mycket lättare. Då vi får sätta ord på våra innersta tankar.

Det finns så mycket mer att berätta om gårdagens föreläsningar. Nu är tid för reflektion, sortering av tankar och den härliga känslan av att nya tankar startat.


Föreläsarna Tomas Sjödin och Filip Fors.


Elisabeths bullar som gjorde oss alla lyckliga i pausen mellan föreläsningarna.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Just nu läser jag en bok med titeln Reservkraft skriven av Tomas Sjödin. Han beskriver hur tiden var i deras familj då två av hans söner var svårt sjuka, en sjukdom som ledde till döden. I den tillvaro familjen befann sig i fanns ändå en reservkraft som gjorde att de klarade dagarna på något sätt.

Jag lyssnar på ordet igen, reservkraft. Kraften som finns där när den vanliga kraften tagit slut. Reservdunken som gör att man kan ta sig en bit till. Ibland har jag hört människor säga att de aldrig skulle klara av att mista ett barn. Det trodde inte jag heller var möjligt. Men den fanns ändå där i det omöjliga, reservkraften som jag inte kände till.

I morgon föreläser Tomas Sjödin och Filip Fors på Sankt Olovsgården i Skellefteå. Onsdag 23 februari kl 18.00. Det kostar 100 kr att lyssna på föreläsningen och kvällens ämne är Att leva vidare - om sorg och lycka i livet. Jag tror att morgondagen kan fylla på den reservkraft vi behöver ha. För om man aldrig fyller på kan till och med reservkraften ta slut.

Välkomna till en intressant kväll!

Läs mer på den här länken 


Reservkraft - kraften vi inte visste fanns men som gör att vi tar oss ännu en bit till.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det finns dagar där livet fylls på. Idag har det varit en sådan där underbar dag. Vackert väder, påfyllande aktiviteter och kylig temperatur men varma tankar. Bilderna får berätta.


Skridskobanan på Kågefjärden har öppnat. 3 km fin skridskoåkning är möjlig.


Några ljuslågor i solen som ska lysa upp när mörkret faller.


En närbild på vinterns fascinerande skönhet.


Ett fackeltåg för föräldrar som mist barn nu ikväll vid Alhems kyrkogård.
Varje låga lyser för ett saknat barn och vi höll en tyst minut i den bistra kylan.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Frågan om hur vi mår ställer vi många gånger till andra, svarar på den själv också förstås, men kanske inte ägnar så mycket tid till någon större analys. Ett snabbt svar om att man mår bra öppnar banan för nya samtalsämnen.

Jag fick frågan härom dagen av en bekant som jag inte pratat med på flera år. Hon undrade hur det går för oss nu. En omtänksam fråga, full av insikt om att barn är det dyrbaraste vi har. En undran för att hon ville verkligen veta. Vi pratade en lång stund om allt som hänt sedan Marcus försvinnande och det var ett gott samtal. Om hur dagarna fortsätter att gå och hur vi försöker hänga med i dessa dagar.

Då jag körde hemåt kom jag helt plötsligt på när det började kännas bättre. Det var i den stunden då jag hade insett att sorgen inte går över. När jag slutade förvänta mig att den skulle ta slut. Då jag insåg att sorg inte alls är farligt. Då kändes det faktiskt bättre. Hur konstigt det än kan låta.


Sol och nysnö.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Kanske kan det låta som en klyscha, ett begrepp i vår moderna tid som ibland kan göra mig alldeles trött. Att man ska kontrollera sina tankar. Det blir klyschigt och torftigt om man menar att alla tankar om sorg, nedstämdhet eller rädsla ska tryckas undan. Vi kan aldrig bli så självkontrollerande människor så att ingen sorgsen eller ledsen tanke skulle få fäste i oss. Det vore att lura sig själv. Sorg, rädsla eller besvikelser är också en del av livet.

Men om jag ägnar mycket tid och energi till att gräva fram det negativa blir det följdaktligen mindre kraft kvar till att uppmärksamma det som faktiskt är gott och vackert. Jag kanske också tröttar ut min omgivning som är viktig för mig. Det kan räcka med några korta stunder varje dag där tankarna får finnas i det vackra och varma, det blir stunder som tankar upp förrådet av energi.

Jag kommer ihåg den första tiden efter Marcus försvinnande, då var det oerhört svårt att se något som kunde vara vackert. Det krävdes en oändlig tankemöda att under några sekunder fokusera på något som fick axlarna att slappna av, andningen att bli djup. Då tiden gått, i vårt fall tre år, är det lättare att hitta längre stunder och det behövs inte längre samma ansträngning för att upptäcka det som är positivt och vackert. För mig hjälpte promenader i naturen, böcker med ett behagligt språk. För någon annan kan helt andra upplevelser ge samma lugn. Vår sorg är så individuell.

Jag tror att det är bra att då och då stanna upp och tänka på hur man tänker. Det är ju bara jag själv som vet något om mina egna tankar och har möjlighet att reflektera över om tankarna leder mig framåt.


En ros ute på isen som Marcus vänner satt dit den 20 januari i år. Idag stod den där i vintersolen och skänkte oss många vackra tankar.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Igår var vi ute en sväng till Kåge hamn och satte nya ljus i lyktorna. Vi var där strax efter kl. 16 och det hade mörknat sedan någon timme tillbaks. Det blåste lite lätt och några snöflingor yrde i luften men himlen hade den där mörkt blåa färgen som den kan ha när dagsljuset nyligen gjort sitt efter en januaridag.

Mina tankar var att kanske det var så här det var, den där söndagen för snart tre år sedan. En söndag i januari när klockan passerat 16.00. Det blåste lite mer just då och snön yrde mer än den gjorde vid den tiden igår, men det fanns ändå många likheter. Dunket från Kåge såg och de stora traktorerna som fraktade virke till olika platser inom området. Trafiken som brusade på E4:an och lampornas sken från husen ute på Orrholmen.

Det är fruktansvärda tankar som kommer när man står där och tänker sig in i olyckshändelsen. Vad var det sista Marcus såg? Vad tänkte han? Kylan, det iskalla vattnet och människor som rörde sig för långt borta för att kunna se och hjälpa. Vi är nog många som har tänkt dessa fasansfulla tankar och som också måste slå bort dem efter en stund för att överhuvudtaget orka leva. Grymma tankar som inte leder någon vart men som kan komma till oss ändå. Därför att det har hänt.

Jag gick också en promenad förbi Morö Backe kyrka, där vi tillsammans med så många människor höll en vacker minnesstund för Marcus då vi förstod att vi inte skulle kunna ha en begravning. Jag tror att den ceremonin finns kvar i mångas hjärtan som en stund då den stora sorgen steg in mitt i våra liv. Samtidigt värmdes minnet av det ödmjukt medmänskliga. Trots det djupt tragiska fylls hjärtat av varma tankar då jag tänker på den kvällen. Tankar som ger ny kraft och ork.


Morö Backe kyrka en kall januaridag.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Ute vid Kåge hamn ligger några blommor i snön. En födelsedagsbukett från Marcus barndomsvän Frida med familj. Tänk att några blommor kan bli så vackra! Så fyllda med mänsklig värme.

Det första som syntes på himlen under födelsedagskvällen var en ljusballong som svävade ut i mörkret. Vet inte varifrån den kom eller varför den hade tänts, men det var en mycket fin känsla att få se den. Vi har beställt flera Khom Loy-lyktor inför den 20 januari. Det är en högtidlig stund varje gång man lyckats tända en sådan och se den sväva iväg i mörkret. Det blåser väldigt ofta där ute vid havet så det kan vara en kamp innan vi lyckas få eld i lyktan och mången gång har försöken misslyckats. Khom Loy finns att beställa på den här länken

Jul, nyår, födelsedag och olycksdagen är verkligen en lång rad av smärtsamma datum att ta sig igenom. Det går på något sätt men det är ansträngande och tröttheten kan ibland bli total. En viss lättnad då ett datum passerats kan vi känna och vi hämtar andan inför nästa, den 20 januari. Kanske kommer det alltid att kännas så här, kanske kan anspänningen förändras då många år har gått. Förändras men inte försvinna.

Tänker på de ord forskaren Dagfinn Winje sa innan han avslutade sin föreläsning: "Sorgen förändras, men den blir aldrig mindre." Sorgen är en del av vårt liv och vi kan aldrig vända den ryggen.


En födelsedagsbukett till Marcus.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

En mamma som jag pratade med för ett tag sedan frågade vad vi brukade göra av Marcus födelsedag. Hon hade själv förlorat sin dotter och stod inför den första födelsedagen utan att dottern fanns med. Hon kände sig mycket vilsen, vilket är fullt förståeligt. Hur skulle du själv göra?

Det finns inga rätt och inga fel hur man gör med bemärkelsedagar då den som ska firas inte lever. Det kan vara rätt att uppmärksamma dagen och det kan också kännas rätt att låta den passera som vilken dag som helst. Jag tror aldrig den kan passera för oss i familjen utan att tankarna finns hos Marcus. Jag tror också att vi plockar fram helt olika bilder ur minnenas galleri. Som mamma, pappa eller syster har våra egna och helt olika bilder etsat sig fast från den 11 januari. Vi plockar fram de vackraste bilderna vi har och håller dem inom oss under dagen. Vi plockar också fram gemensamma bilder ur minnet och pratar om dem. Bilder som lockar fram leenden och bilder som gör ont att tänka på. De gör ont därför vi vill se dem igen.

Jag gissar också att några av Marcus första vänner i livet tänker på pepparkakshuset. Det skulle kraschas och ätas upp på hans kalas. En mycket viktig tradition som blev bilder i deras barndom.

Nu på tisdag är det Marcus födelsedag. Vi åker nog ut till hamnen och tänder några ljus framåt kvällen. Kanske skickar vi åter upp en ljusballong mot himlen och önskar att vi kunde göra något mer.


Söndag den 9 januari och vi har ännu en gång försökt skotta upp en väg fram till ljuslyktorna ute vid Kåge hamn.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Så har vi stigit in i ett nytt år, 2011. Nu är det januari igen och en månad där några datum inte kan passera obemärkt i vår familj. Vi har Marcus födelsedag den 11 januari och hans dödsdag den 20 januari.

Bara genom att skriva de här två datumen känner jag att andningen blir annorlunda. Axlarna drar upp sig en bit och många minnen blir klara som kristall. Vilken annan månad på året kan ge oss alla dessa starka förnimmelser? Ingen.

Jag går ut och tittar på hur världen ser ut just nu. Det är mycket vackert med all snö som legat kall så länge. Det har inte varit en enda dag med plusgrader som skapat snömodd och is. Det är bara vitt och vackert.

Kanske kan man tycka att det är snart tre år sedan allt vårt olyckliga hände. Det är också sant, det är snart tre år sedan. Men Marcus är död NU, det är inget som bara hände DÅ. Detta faktum har inte ändrats. Han finns inte med oss i livet och allt det vackra som går att beskåda under en promenad i dagsljus. Han borde vara här för att nyttja livet och alla fantastiska möjligheter.

Idag har vi tänkt mycket på hur olika sorger kan vara. Olika men omöjliga att gradera eller mäta. Jag läste också om en ny lag som trätt i kraft vid årsskiftet. Försäkringskassan kommer att vara skyldiga att ge föräldrar som förlorat ett barn tio dagars ersättning. Det är en mycket liten droppe men ändå ett första steg att våga beröra den skräck som kanske är vår allra största, att förlora vårt eget barn.

Kärleken till våra barn är nog den största av alla kärlekar.


Januari 2011, så vacker med all snö.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Bilderna här nedan skulle kunna vara vilka som helst. Vi har mängder av bilder från Kåge hamn, av tända ljus marschaller eller ljuslyktor som svävar iväg. Varje gång vi är där så kommer en känsla av högtidlighet och en stor längtan efter Marcus som fattas oss så mycket. Fotona blir kanske ganska lika men var och en av dessa stunder är ändå unik. Sorgen blir inte mindre men den omformas i tidens process.

De här fotona är alldeles särskilt fina tycker vi. De är från julafton 2010 då vi befann oss i Skåne tillsammans med våra släktingar. Tankarna gick till de ljus vi tänt ute vid hamnen innan vi åkte. Brann de fortfarande? Hade de snöat över?

Under julaftonen samlades några av Marcus goda vänner och tände sina ljus för honom där ute. De skickade iväg några ljuslyktor och skickade sedan sina foton till oss. Det är så fantastiskt värmande att se detta.

Tack alla fina, underbara ungdomar!!


Marcus vänner samlas på julafton ute vid Kåge hamn.


En hälsning upp mot en blå julaftonshimmel.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Juldagarna har varit så fina, med god mat, gemenskap och många upplevelser. Det känns ändå skönt att de har varit, inte ska komma. Det finns alltid en anspänning hur julen ska kännas, när inte alla är med. Glad att vi har så många i kring oss.

Här är några av bilderna från vår fina jul.


Ljuslyktorna som vi tände inför julen och som fått lysa under dessa dagar.


Julbord med nära och kära släktingar.


Martina ute vid Åhus brygga på juldagen.


Julens finaste julklapp, släkten har utökats med en liten gosse. Marcus kusinbarn.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Den här vintern skulle Marcus ha älskat. Vi har snö i massor och det bara fortsätter att vräka ner. Plogbilarna kör i skytteltrafik och vi skottar uppfarten flera gånger om dagen. Kanske slipper det ut en och annan suck över det eviga skottandet också.

Marcus tyckte om att åka snowboard, slalom och att köra sin egen skoter. Hans sista vinter var det knappt någon snö alls och nu har de två senaste vintrarna givit oss mer än nog av den varan. Han borde få vara här nu, få uppleva och fått njuta. Det är mer än fel att det är så här.

Jag har under den tid som gått sedan olyckan försökt sträva efter någon eller några positiva händelser eller tankar varje dag. Det kan bära upp och ge ny energi. I kväll kommer några av Marcus vänner hit och julfikar hos oss. En härlig tanke att tänka!


Vår katt Sigge har spårat upp en gång ut till fågelborden.


Vi försökte skotta upp en gång till lyktorna ute vid hamnen. Den har nog redan snöat igen.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Dagarna är fulla av ljud, både ljud vi lyssnar till och ljud som vi knappast registerar. När tal, musik eller motorljud tystnar kanske vi uppmärksammar t ex fläktljud eller trafikbrus i fjärran.

Då en grupp människor möts kan taltiden ibland inte ens räcka till för alla, och kanske känns det till och med en smula obekvämt om tystnad uppstår. Några börjar skruva på sig och fyller hellre ut tomrummet än att vänta in vad någon annan skulle vilja berätta.

Det är mycket sällan jag upplever tystnad tillsammans med en grupp människor. Igår kväll samlades föräldrar och syskon till ungdomar som mist livet till en ljuständning inför julen. Vi tände ljus för dem vi saknar under en ordlös stund tillsammans. Ur högtalarna hördes musik vi tillsammans valt och som betyder mycket för oss. Det behövdes inga ytterligare ord då vi fanns där av samma anledning. Inga förklaringar, inget förtydligande.

Det är en mäktig känsla att någon gång vara samlade under tystnad och känna att tystnaden inte alls är farlig.


Juleljus tända av kärlek.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Enligt Dagfinn Winnje, forskare, doktor och specialist vid Psykologiska fakulteten för klinisk psykologi vid universitetet i Bergen, är samtal med andra en god väg till självhjälp i kritiska situationer. Samtal med andra som upplevt liknande händelser.

Föräldraföreningen Febe finns bland annat här i Skellefteå. Vi är alla föräldrar som mist barn, vi är inga specialister men har många gemensamma erfarenheter. Vi träffas regelbundet och delar de upplevelser vi haft och de vägar som kan vara möjliga att finna framåt. Vår förhoppning är att alla som önskar och upplevt den svåra förlusten av ett barn, ska få vetskap om att vi finns. Läs också på www.febe.net

Ett par gånger varje år ger föreningen ut sin egen tidning. Du kan läsa det senaste numret om du klickar på den här länken: Febe-bladet nr 2 2010



Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det går inte att undvika det faktum att julen närmar sig. Vintermörkret har formligen exploderat av ljuspunkter. I fönster, trädgårdar och även fasader lyser stjärnor, ljusstakar och ljusdekorationer. Det ger en varm känsla och ett ombonat intryck.

Det här är barnens tid, förväntningarnas och familjens högtid. Vi skapar traditioner inom våra familjer som är trygga och ger samhörighet. Vi samlas runt gemensamma minnen.

Vi har mängder av fina minnen i samband med advent och jul i vår familj. Det går ibland riktigt bra att glädjas åt dem. Jag tänker på pepparkakshuset som vi knåpade ihop och som skulle kraschas på Marcus födelsedag den 11 januari. Julgranen som diskuterades huruvida den skulle vara riktig eller av plast. Ett år gav sig Marcus ut i skogen och högg en gran som släpades hem. Han gillade inte plastgranar. Frågan är om markägaren gillar grantjuvar...

Det går aldrig att förvänta sig en jul på samma sätt nu som förr. I en familj där en saknas kan inte alla samlas. Var och en av oss försöker på sitt sätt att ställa om förväntningarna och bidra till en adventstid som kan bli så bra det bara går. Förväntningarna skruvas ner och planeringen räcker bara en liten bit i taget. Jag tänker ofta att den gamla klyschan "Livet går vidare" stämmer mycket dåligt med verkligheten. I en familj med ett förlorat barn blir det ett annorlunda liv, inte en fortsättning på det som var.


Utebelysning i mörk december.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det händer konstigt nog väldigt sällan att jag drömmer om Marcus. Jag vet inte om det beror på att att han finns i tankarna så ofta under dygnens vakna timmar. Kan ana att det är en anledning, har ingen annan förklaring. Jag har också hört många andra föräldrar som förlorat sina barn säga samma sak, de drömmer så sällan om sina barn.

Härom natten hände det i alla fall. Det var en kristallklar dröm där jag och han vandrade längs en strand och småpratade med varandra. Jag kom helt plötsligt på att jag glömt fråga honom hur olyckan egentligen gick till, nu när han var tillbaka. Tyckte i drömmen att jag varit så glömsk att jag inte frågat honom om det. Jag fick inget svar av honom, bara ett leende.

Uppvaknandet blir häftigt och omtumlande efter en sådan här dröm. Verkligheten och drömmen har under några sekunder mycket oklara gränser. När den hårda verkligheten åter blir tydlig kommer ändå en tacksam känsla av att fått uppleva den här stunden i en vacker dröm. Det blir en sorts lycklig känsla över ett kort och underbart möte.


Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Kylan har gjort att isen är minst en decimeter tjock nu. Förra helgen körde bogserbåt och mudderverk därute. Det arbetet är avslutat, åtminstone för den här gången. Nu har det frusit igen på fjärden och vinterkänslan har infunnit sig.

Vi fick ett meddelande av Per Landström att han satt ut en marschall ute på olycksplatsen. En exakt punkt som han har lagt in i sin GPS. Han hade koll på isens tjocklek och sa att vi kunde gå ut från småbåtshamnen för att komma dit ut.

Med isdubbar runt halsen och en en stor marschall gick vi dit. Det känns alltid lika darrigt att ge sig ut på svart is, även om vi nu visste att tjockleken var kontrollerad. Det är med stor respekt, och en viss bävan inför issäsong och risk för olyckor, vi vandrar på isen. Vi går ut för att det känns så viktigt att kunna nå denna plats, som bara finns tillgänglig en kortare tid varje år.


Tack Per Landström som märkt ut platsen också i år. Det var lätt att hitta dit då en marschall lyste så fint.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus