Trettio år den 11 januari 2020
Det finns minnen som aldrig försvinner. Jag har ett så tydligt minne från den 11 januari 1990. Från ett fönster på förlossningsavdelningen på Skellefteå lasarett tittade jag ut över staden. Det var en eldsvåda där ute. Brandbilar blinkade med sina blåljus och röken steg upp från ett kvarter i centrala staden.
Själv kämpade jag med intensiva värkar och valde den varma duschen istället för de medicinska smärtlindringar som erbjöds. Jag ville inte ta emot någonting som eventuellt kunde skada det barn som var på väg ut ur min kropp till ett eget liv.
Jag ville vara ifred. Kämpa tillsammans med det liv som var på väg att ta sin början i världen utanför. Runt omkring mig hörde jag röster som gjorde sitt jobb och med jämna mellanrum erbjöd olika varianter av klinisk hjälp. Jag avböjde med den vänligaste röst jag kunde uppbringa i denna situation.
”Tack! Om jag bara får vara ifred och om katten där hemma får mat så kommer det här att gå fint!”
Det gick fint. Så underbart fint som någonting kan gå. Klockan 15:49 föddes en underbar son. Han liknade de här bäbisarna som var fotograferade på Sempers vällingförpackningar. Mjuka fina kinder och vackra drag. En underbart vacker liten pojke. Jag njöt så oerhört mycket då han låg på min bara kropp under täcket och sov. Den nära kontakten, hud mot hud, gjorde både honom och mig lugna. Friden var total.
År 1990 bestod BB av salar där fyra nyblivna mammor delade rum. Vi fick stanna på avdelningen tills ”magen kommit igång” och det gav oss tid att fundera över den nya roll vi nu befann oss i. Det var en kvinnogemenskap som kändes helt unik. Vi var mammor, mödrar, och vi hade ansvar för en ny liten person i denna värld. Min son fick namnet Adrian Marcus. Adrian efter min farfar och Marcus som sitt alldeles egna namn.
Det har gått trettio år sedan den här dagen. De första 18 åren och 9 dagarna var helt fantastiska. Den vackra gossen som fötts växte upp och berikade livet på oändligt många sätt. Han hade värme, humor, ödmjukhet och intelligens. Han kunde också utmana sin omgivning med ifrågasättande, galna upptåg och oväntade infall. Det hände att han bara försvann. Någon gång inne på Åhléns på klädavdelning, en annan gång på ett tivoli och vi letade förtvivlat. Han lyckades även få ett helt kvarter att leta efter honom i bostadsområdet när han dragit iväg sin röda lilla Bobbycar. Det var helt enkelt ganska svårt att hålla denne lille gosse inom de ramar som vi önskat. Han längtade alltid lite längre bort.
När det hade gått 18 år och 9 dagar efter den natt han hade fötts försvann han för sista gången. Jag hade vinkat av honom vid lunchtid och hade kvar hans leende och ljuset som omgav honom på min näthinna. En vacker bild som jag alltid bär med mig. Han strålade av lycka och förväntansfull glädje. I det sista leendet mellan oss fanns ett ljus och en total tystnad.
Det liv som Marcus fick här på jorden varade i 18 år och 9 dagar. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag fick vara kvar och fortsätta leva ett liv. Det är alldeles fel turordning. Ändå är jag kvar och jag lever konstigt nog ett liv som är rikt och kärleksfullt. Det känns på många sätt oerhört orättvist. Det borde ha varit Marcus som skulle haft det så här.
Idag är det trettio år sedan Marcus föddes. I en normal och alldeles vanlig situation, som de allra flesta människor upplever, hade vi haft ett trettioårskalas med presenter och god mat och dryck. Min gissning är att det hade varit ett kalas av en hejdundrande variant. Det saknades inte vänner med uppfinningsrika idéer i hans krets. Marcus själv hade med all säkerhet överraskat oss med bravur också.
Nu ser livet annorlunda ut. Det stora kalaset kommer inte att bli av eftersom Marcus förolyckades och försvann i januari 2008. En så levande människa lämnade sitt liv på jorden alldeles, alldeles för tidigt. Det uppstod ett tomrum som nästan var fysiskt att ta på. Vi var många som famlade i ovisshet och förtvivlan. Marcus var borta och ingen kunde hitta honom.
Jag var nästan trettio år den dag Marcus kom till världen. På min trettioårsdag hade jag en bäbis i min famn som krävde min fulla uppmärksamhet. Jag ställde mina egna behov åt sidan och ägnade all kraft och tanke åt min son. För mig var han ett under i världen. Adrian Marcus hade lyft mitt liv till en annan nivå av lycka och ovillkorlig kärlek.
Idag skickar vi några svävande lyktor mot din himmel. Det är så vi kan fira din trettioårsdag. Vi åker till den plats dit du längtade och där du trivdes, till stranden i Gullvik vid vår sommarstuga.
Älskade son, ta emot den kärlek och saknad som kommer med våra lyktor <3
"I am a mothter. Nothing more, nothing less."
20 januari 2019 – 11 år sedan
Det är den 20 januari idag. Ett datum som alltid kommer att kännas extra starkt i min tillvaro. Jag har många gånger gruvat mig våldsamt inför den här dagen, dagarna innan har nästan varit jobbigare än själva dagen när den väl kommer.
Den 20 januari 2008 kan jag i stort sett komma ihåg timme för timme, minut för minut. Det är som att se en film som man tittat på många gånger, man vet när nästa replik ska komma.
Marcus som gick lite otåligt av och an där hemma, han fick först inte tag på några kompisar som hade tid för att ge sig ut och köra skoter. Glädjen då han hittat några lediga kompisar som skulle ut och han började göra sig i ordning. Leendet han gav mig när jag sprang ut med lite bensinpengar till honom. Det sista jag såg av honom var ett lyckligt leende. Sedan kvällen när kaoset växte för varje minut. När det började gå upp för mig att han inte bara kört vilse. När han inte svarade i mobilen. Polisen. Helikoptern och skoterspåret som slutade vid iskanten. Där utanför fanns bara iskallt vintervatten. Ingen Marcus.
Nu är det elfte gången som det kommer en 20:e januari igen. De första åren tog sorgen och saknaden nästan andan ur mig. Det var som att tillvaron sattes i pausläge dagarna innan och under den 20 januari. Som om att själva datumet var ett oöverstigligt hinder, i stort sett omöjligt att ta sig förbi. Det är inte så konstigt. När någon man älskar så innerligt bara försvinner är det fruktansvärt jobbigt och smärtsamt. Kärleken är villkorslös till våra barn och banden mellan föräldrar och barn är mycket, mycket starka.
Idag, precis som den 20 januari 2008, är det söndag och klockan är halvfem på eftermiddagen. Samma veckodag och tidpunkt som det var när Marcus förolyckades på en havsfjärd. Det har mörknat och alla de människor som varit ute på isen under dagen har gått in i sina varma hus. Ingen är ute där i mörkret. Det är ingen som ser eller hör vad som händer där ute på isen just nu. Idag är det klar himmel, men ändå mörkt. För elva år sedan var det snö i luften och mulen himmel. Det var ingen som kunde se olyckan ske. Ingen som kunde göra en räddningsinsats.
Den här dagen har jag och min man spenderat ute på Bäckfjärdens is. Vi har åkt skridskor på en bana som går över hela fjärden ändå bort till Fjälludden. Strålande sol och -7 grader. Sedan varm choklad med vispgrädde och några smörgåsar. Konstigt nog tycker jag ändå om att vara ute på isen, trots det som hänt. Naturligtvis är jag noga med isdubbar, koll på isens tjocklek m.m. Kommer aldrig att bli en chansare. Det jag ändå är väldigt glad över är att jag kan njuta av utflykter på isen igen. Även ett datum som detta. Om någon sagt det för elva år sedan hade jag nog inte varit så säker på att det skulle ske.
Aldrig kommer saknaden efter Marcus att försvinna. Aldrig någonsin. Trots saknaden går det att hitta många glädjeämnen i livet. Eller kanske skulle jag kunna säga att det till och med hjälpt mig att uppskatta det genuint fina i livet. Jag tror att en fruktansvärd upplevelse som att förlora ett barn, gör att det blir mer tydligt vad som är viktigt i livet. Det går att sortera bort mycket onödigt och sådant som slukar energi till ingen nytta.
Nu lyser ljusen i lyktorna här ute på vår altan. I bakgrunden ser jag isen på Bäckfjärden. Här inne är det varmt och jag tänder några stearinljus inomhus också. Bilderna på Marcus är med oss. Tankarna och minnena finns extra mycket hos honom idag. Jag tittar på några foton av Marcus och ser hans leende. Upptäcker att jag ler tillbaka.
20 januari 2018 - tio år sedan
Tio år
Tio. År. Jag försöker ta in de ord jag själv skriver och inser det omöjliga att greppa om innebörden.
Under dagen den 20 januari 2008 var livet alldeles som vanligt. Det var söndag, vi var lediga och hasade runt i morgonrockar efter en sen frukost. Det hade snöat. Hela jullovet hade varit snöfritt och vi hade haft fullt upp med att fylla den lediga tiden med något vettigt när nu skidor, snowboard och skoter bara snällt fick stå och vänta.
Det var en vanlig dag. En sådan där vanlig dag som man sällan har vett att uppskatta. Det ovanliga med just den här dagen var som sagt snön där ute.
”Jag ska ut och köra skoter”, sa Marcus. Jo, det kunde jag förstå. Jag var glad för hans skull att han äntligen skulle få använda sin dyra pryl som han kämpat så mycket för att få i sin ägo.
Det var fortfarande en väldigt vanlig dag när han gav sig iväg. Jag sprang ut med lite pengar till honom, så han skulle kunna tanka. Jag var lite orolig för att han skulle kunna få slut på bensin under turen och kanske stå ute i skogen och frysa.. Det värsta scenario jag då kunde tänka mig.
På kvällen den 20 januari slutade dagen att vara vanlig. Marcus kom aldrig hem.
Det var timmar av kaos, chock och förtvivlan. En så enkel sak som att andas, in och ut, krävde ansträngning och koncentration. Förlusten slet i mig och själen skrek. Det kändes inte möjligt att fortsätta leva ett liv utan min son. Det kändes som om en kroppsdel slitits bort ur mig.
Idag har det gått tio år sedan den dagen. Tio år med saknad, vardag, stress, glädje, utmaningar, kärlek, nyfikenhet, trötthet, entusiasm, lycka, sorg, förväntan, högtider, lärande, jobb, studier, lata dagar, sportande, umgänge, vänner, svampplockning, städning… och mycket, mycket mer. Jag lever helt enkelt ett liv som består av en hel massa vanliga dagar. Jag bara älskar vanliga dagar!
Det är tio år sedan jag kunde se in i min sons leende ögon. Stanna kvar en stund i hans blick och känna hur ansiktets muskler formade fram ett leende hos mig. Marcus leende var väldigt smittsamt. Under 18 år och 9 dagar var den här sköna känslan en självklarhet som jag hade hunnit vänja mig med. Det var en given sak i livet. Ett leende i samhörighet som gav energi och kraft, förminskade tråkigheter och lättade upp bekymmer. Humorn kan klara av det mesta när det finns en värme där bakom. Marcus hade den värmen.
För tio år sedan var det svårt att kunna tänka sig hur dagen skulle vara idag. Jag kunde nog inte tro att livet skulle kunna le mot mig igen. Det har varit år av reparation, saknad, förändringar och sorterande. Mycket som slukat onödig tid har fått sorteras bort, små ”vanliga” saker i vardagen har fått lysa mer och mycket av onödigt har sorterats bort. Tänk bara en tisdagsmiddag med lite småprat och tända ljus.. Det där vanliga. De vanliga och lugna stunderna när man återhämtar sig efter jobb och annan rusch. De stunderna är ovärderliga.
Under de här åren har så många samtal och möten, med både gamla och nya vänner, fyllt på det inre batteriet. Möten som jag inte skulle velat vara utan.
Jag kan aldrig nog poängtera det viktiga med att stanna upp och tacksamt ta emot det genuina som livet kan ge. Omtänksamma människor, lugna stunder, goda samtal och vänliga handlingar. Stanna upp och njut! Det finns något vackert med varje dag som kommer. Samla det vackra i ditt inre bibliotek och känn den rikedom som finns.
Marcus kommer alltid att vara oändligt saknad. Inget kan ersätta just honom. Jag skulle kunna ge vad som helst för att möta honom igen. Det skulle förmodligen ta några sekunder innan vi skulle skratta ihop igen. De tio åren som gått skulle vara som försvunna. Det är så med människor som står riktigt nära.
Hur det än är och vad som än händer så bjuder ändå livet på nya möjligheter och upplevelser. Sorgen och saknaden har kanske bidragit till att kunna se mer av detta. Uppskatta lite starkare. Jag hade förstås helst varit utan den kunskapen men det är ju så att man har den verklighet man har.
Nu när det gått tio år vill jag starta en lokalavdelning av föräldraföreningen Febe här i Ångermanland. Önskan är att fler drabbade föräldrar kan få mötas och hitta mening och gemenskap. Jag har ju själv fått vara med om att läka saknaden i gemenskap med andra. Igår kväll skickade jag en mängd kuvert till personer som kan möta drabbade föräldrar i sitt yrke. Den 22 februari är de inbjudna till information om vår förening och det blir ett första steg att nå ut. (www.febe.net)
Som förälder är det värsta tänkbara att ens barn skulle dö. När det händer stannar tiden och allt slås omkull. Då är det viktigt att möta andra för att inte bli ensam i ensamheten.
Min tid stannade för tio år sedan. Sedan har det på något sätt börjat en ny.
20 januari 2017 - nio år sedan
Möten i samtal
Snart har det gått nio år sedan jag förlorade min son. Det var en mörk januaridag när snön yrde och solen gick ner vid halvtre-tiden på eftermiddagen. Han försvann i en havsfjärd när han körde sin nya skoter och hittades inte förrän efter tre och ett halvt år. Trots många, många sökinsatser under dessa år. Det var en ovisshet och sorg som gjorde fruktansvärt ont.
Jag behöver inte förklara för er föräldrar i Febe hur sorgen känns. Ni vet. Jag behöver inte heller försvara den saknad som stannar kvar när åren går. Ni känner den också. Det är en saknad som ofta gör ont, smärtar, och ibland kan den smyga in med en varm känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att just jag fick bli mamma till mitt barn och att jag fick lära känna honom.
När min Marcus försvann i en olycka fanns inte Facebook i min värld. Ungdomarna hade forum via nätet men för mig fanns bara mejl och hemsidor som digitalt kontaktnät. Jo, bloggar också. Jag hittade flera bloggar i mitt sökande efter fler föräldrar som hittat vägar att överleva när man drabbats av en personlig katastrof. Många timmar satt jag framför datorn och läste om hur andra tänkte och kände när de mist ett älskat barn. Jag ville hitta verktyg för att själv överleva. I min verkliga verklighet var jag ensam om att förlora ett barn. Mina vänner och arbetskamrater hade sina barn kvar i livet.
Under ett halvår kämpade jag på med att hitta vägar tillbaka till rutiner, arbete och ett normalt liv. Jag skrev ner mina tankar och känslor och tittade på mina texter. Var det verkligen jag som drabbats av det här? En del av mina tankar delade jag med mig i en blogg där jag tänkte att släkt och vänner kunde få läsa vad som hände och hur jag tänkte. Det blev med tiden många fler än mina nära som läste vad jag skrev. Jag fick kontakt med flera fina människor som jag nog aldrig hade stött på annars, genom att skriva i bloggen. Det var en slags bearbetning att samla dagens tankar i ett inlägg i bloggen, titta på orden, försöka förstå vad som hände i mitt liv. Jag försökte vara varsam med mitt allra mest privata men mina personliga tankar vågade jag berätta om. Det var också många svar som kom tillbaka till mig. Goda och vänliga tankar från människor som visade omtanke och engagemang. Under den här tiden fick jag kontakt med många andra föräldrar som också förlorat sina barn. Ensamheten blev något mindre enslig.
Ändå räckte det inte. Behovet av att möta andra i samtal, se människan och lyssna till rösten när någon berättar och beskriver, det behovet kunde inte kontakter i skriven form riktigt tillgodose. Jag märkte att jag behövde något mer.
Under Febedagen i Kista den 8 oktober föreläste Helene Cederroth. Hon berättade om hennes önskan att se en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon ville se om man verkligen kunde överleva själv och vara människa när ens barn dött. Jag kände igen mig väldigt starkt i den tankegången. Under en lång tid hade jag fått så mycket tröst och medkänsla från människor i min närhet, jag hade fått hjälp, omsorger och uppoffringar. Det kändes på något sätt som om jag burits fram av vänliga famnar en lång tid, men nu var det dags att börja vandra själv.
Jag behövde möta andra som hade upplevt samma smärta som jag hade drabbats av. Föräldrar som kände den stora saknaden, kärleken och hade en längtan efter att återigen kunna leva och hitta tillbaka till det som är vackert. Jag märkte att jag behövde prata och mötas för att komma vidare. Lyssna på andras tankar. Berätta för andra om hur jag tänkte, utan att behöva försvara min saknad.
Jag hade tur. Genom en vän fick jag veta att det skulle starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Man behövde bara ringa och anmäla sig… Det hade gått ungefär ett halvår efter det att min son hade förolyckats och det var först nu jag var redo att öppna mig på ett annat vis om min sorg. Under de första månaderna var mitt behov tröst och värme, men nu hade det kommit ett behov av att prata på ett annat plan. Även om jag visste så väl att det var det här jag behövde, så var våndan stor innan jag slog numret för att anmäla mig till samtalsgruppen. Jag hade en inre överläggning med mig själv att jag bara behövde gå dit en gång och sedan strunta i det hela om det inte skulle vara bra. Rädslan för att lämna ut sitt innersta spökade naturligtvis bakom mina tankegångar.
Vi möttes i samtalsgruppen, jag och nio andra föräldrar. Pratade, berättade, lyssnade, grät och till och med skrattade. Det var till och med lätt att skratta tillsammans, för vi visste att det gällde att fånga stunderna av glädje. Det var läkande.
Sedan den här hösten har jag mött många andra föräldrar genom Febe, under samtalskvällar, Febedagen och spontana möten. Många har blivit vänner för livet. Det är som om många osynliga väggar mellan människor försvinner när det finns en gemensam upplevelse. Vår gemensamma upplevelse i Febe är mycket ledsam. Ändå kan jag se att den öppnar dörrar för fina samtal. Samtal som fyller på och ger ny kraft.
Jag hoppas att alla föräldrar som mist barn kan få möjlighet att möta andra i samtal. Berätta och lyssna tillsammans. Höra någon annan beskriva med ord de tankar man själv tänkt. Se på den som berättar och vara delaktig i både själva orden och i de språk man förmedlar med sin kropp. Det är så läkande och fint att tillsammans hitta en väg tillbaka till den glädje som livet kan erbjuda igen. Jag tror att vi behöver mötas för att hitta den vägen.
Ingrid, Marcus mamma
Åtta år sedan
Här kommer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning, Febebladet, julen 2015. Läs om du vill.
Från ensamhet till samhörighet
Det finns vägar att komma ifrån den förlamande känslan och hopplösheten när man drabbats av en svår förlust. Det finns också en insikt om att sorgen efter ett älskat barn är en del av mitt liv och kommer inte att försvinna. Två viktiga delar som inte behöver stå i motsats till varandra, utan snarare blir två nödvändiga ben för en vandring vidare i livet. Jag behöver mina båda ben för en god balans.
Den underbara känslan att förutsättningslöst älska sitt barn, tar inte slut när livet tar slut. När någon jag älskar dör. Att förlora sitt eget barn är som att förlora kartan framåt, kompassen och målet. Vilsenheten slår till och jag vet inte längre var jag är på väg.
Jag kan tycka att den första lättnaden i sorgen kunde jag känna när jag förstod att sorgen skulle bli en del av mitt fortsatta liv. Förväntningarna på att det skulle ”gå över” och ogenomtänkt prat om ett sorgeår, kunde läggas på hyllan. Jag kunde vara kapten på min egen skuta. Lyssna till mig själv. Ta hand om mig själv. Jag tror att jag skrivit tidigare om hur jag kämpade. Långa promenader, mat på normala tider, klev upp, träffade vänner, fokuserade på vackra saker i min omgivning, läste, skrev och försökte komma till ro inför en natts sömn. Ett viljemässigt arbete för att hitta tillbaka till normala rutiner och vidare till ett fungerande liv. Sov gjorde jag, troligen på grund av utmattning efter de slitsamma dagar som mitt liv bestod av.
Allt det jag nyss beskrev gjorde verkan och var viktigt. Det blir ett något enklare arbete att ta sig igenom tiden om man har förmånen att vara frisk och orka vårda kroppens grundläggande behov. Det blev på något sätt så, att jag först tog hand om det nödvändiga för att sedan klara av att fokusera på det väsentliga. Min oerhörda saknad efter min son Marcus.
Först var jag inte medveten om den stora ensamhet som en sorg innebär. Min son förolyckades i en liten stad, på ett ganska ovanligt sätt och med stor uppmärksamhet som en följd. Tidningar och annan media bevakade händelseförloppet och under den första tiden efter olyckshändelsen var det en strid ström av besökare hemma hos oss. Jag berättade och berättade, kramade om och grät. Det var läkande. Jag bars fram av varma famnar.
Så kom en dag när jag skulle bära mig själv. Utföra mitt arbete, klara andras förväntningar och bidra till livet utanför min egen tideräkning. Livet före och livet efter Marcus olycka. Jag fick lyssna till kollegor och vänner som berättade stolta och lyckliga episoder om deras barns liv. Samtidigt som jag lyssnade, gladdes och förstod att andra ville berätta, så kunde jag inte hjälpa att känslan nästan övermannade mig. Det var känslan av ensamhet. En upplevelse av att det bara var jag i världen som inte kunde dela med mig av nya händelser om vad mitt barn gjorde. Vad han gjorde just nu.
En människa vill känna samhörighet. En förälder som förlorat sitt barn önskar sig också samhörighet. Jag var inget undantag. Jag visste bara inte var jag skulle kunna höra till. Det var svårt att hitta något sammanhang där man orkade passa in mer än en kort, kort stund. Energin rann ut som vatten genom ett såll i sällskap där ytliga konversationer fördes och statusprylar diskuterades ut och in. Det var helt enkelt inte där jag var. Ville inte heller vara där.
Jag hade förmånen att möta en grupp föräldrar som hade förlorat barn, precis som jag. (Ett och ett halvt år senare startade vi Febe i Skellefteå.) Vi träffades regelbundet i en samtalsgrupp, under ledning av en sjukhuspräst, och tog de första trevande stegen framåt på sorgens väg. Det blev stunder att vila från ensamheten tillsammans med dem. Vi fick dela det som var väsentligt i våra liv, sorgen, saknaden och hoppet om att hitta vägar till ett fortsatt meningsfullt liv. Vi gav varandra tro om att det var möjligt.
Ensamhet kan upplevas i många sammanhang och kanske är den känslan också förknippad med skam. Den tid vi nu lever i visar helst upp lyckade människor. Man ska gärna vara både snygg, smart och social. Inte ensam och ledsen. Ingen vill berätta om sin känsla av ensamhet i relationen, på arbetet eller fritiden. Det är inte heller så lätt att förklara sin ensamhet i en svår sorg, när man inte har hittat orden.
Varje gång det uppstår stunder av samhörighet tar läkningsprocessen ett steg framåt. När jag möter andra människor i ett samtal skapas ett lugn. När orden bara sägs och jag varken förmår lyssna eller blir lyssnad på, rinner det bort lite ihopsamlad kraft. En kraft som så väl behövs. Varsamt måste jag välja var jag lägger min tid.
Dagfinn Winje sa under sin föreläsning på Febedagen den 10 oktober 2015, att delande av tankar och upplevelser med andra drabbade föräldrar var ett bra sätt att läka. Kanske det bästa. Jag kan bara hålla med. Jag tänker också att möten i verkliga livet, ”irl” som det kallas, är det absolut mest verkningsfulla. Kontakten kanske börjar i sociala medier och blir ett första steg, men det kan aldrig ersätta möten ansikte mot ansikte i vår verkliga värld.
Jag är mycket tacksam över den samhörighet jag ”hittat” de senaste åren. Först och främst stunderna med min dotter, samtal med föräldrar inom Febe, vänner som jag mött i goda samtal, kollegor där tankarna har kunnat mötas och ett hem där tryggheten och tilliten kan växa. Min önskan är att alla hittar vägar som håller och bär. Det finns en sådan styrka i att hitta en ärlig och sann samhörighet med andra människor. Kanske blir man också bättre på att uppskatta de här värdena då man varit med om en smärtsam sorg.
Ingrid Norman
Marcus mamma
20 januari 2015 - 7 år sedan
Datumet för Marcus dödsolycka kommer aldrig att passera obemärkt förbi. Ändå har tiden, åren, gjort så att det blivit hans födelsedag som känns så mycket viktigare och finare. Inte dagen då han dog. Det vackraste var att han föddes, att han gav så mycket till andra under sina år på jorden och alla de platser där han levde och var glad.
Förra året sa jag adjö till olycksplatsen i Kågefjärden. Det blev inte möjligt för mig att åka dit längre. Efter ett visst tankearbete kom jag fram till att jag inte kunde se någon annan anknytning mellan Marcus och den platsen än att han dog där. Han hade aldrig några lyckliga minnen därifrån under sitt liv och är inte heller där. Jag minns honom hellre på platser där glädjen fanns. Och i mitt hjärta. Sorg är personlig och det finns inga rätt eller fel.
Under ett par års tid efter olyckan pågick sökinsatser efter Marcus kropp. Många ville hjälpa till med ekonomisk stöttning och skickade bidrag till ett konto som finansierade en del av sökandet. Nu är det kontot avslutat och samtliga pengar skickade till Etsintavene Tuki Ry i Finland. Reino, den fantastiske man som hittat 112 drunknade personer hittills, har efter en sjukdomsperiod återupptagit sitt arbete med att hjälpa anhöriga till drunknade personer. Reino letade efter Marcus kropp flera tillfällen, både somrar och en vinter. Ingen annanstans kommer det som fanns kvar på kontot att bli så väl använt. Jag är glad över att jag kunde genomföra min önskan och skicka pengarna dit. Här är en länk till deras hemsida (på finska): http://etsintaveneentuki-ry.webnode.fi
Mamma Ingrid
Havet är Marcus gravplats
Lite senare under kvällen mötte våra och Marcus vänner upp. Vi gick tillsammans ut på isen och tände ljus, skickade ljuslyktor mot himlen och stod stilla och tysta kring hålet i isen. Stunden präglades av respekt och tystnad. Känslorna fanns närvarande och ödmjukheten inför livet fanns som en tyst överenskommelse bland oss. Vi kunde ha stått kvar där länge. Saknaden var tillåten och vi visste alla att vi upplevde en mycket ovanlig stund.
Marcus lever i våra hjärtan. Och vi som stod där kunde med stark inlevelse förstå att livet och kärleken inte är en självklarhet. Men vi hade fått ynnesten att uppleva det.
Ute på isen.
Vi skickar upp Khom Loy, ljuslyktor, mot himlen.
Minnesplatsen med Kåge såg i bakgrunden.
Blommor och ljus vid platsen där vi sänkte ner askan.
Tulpaner och blåbärsris, en kombination som vi starkt förknippar med Marcus.
Tack Anna!
Tänd gärna ett digitalt ljus i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Fyra år, där något alltid fattas
Den här dagen tillägnar vi våra tankar, samtal och handlingar åt vår älskade Marcus. Det är fyra år sedan han med ett leende lämnade gården på sin skoter. Lycklig i stunden, frisk och med framtidstro. Han kom aldrig hem.
Vår värld gick miste om en människa med mycket kapacitet den dagen. En ung man med god social förmåga, som hade lätt att lära, med stor emotionell kompetens och med gåvan att kunna älska andra människor. Han fick inte stanna kvar hos oss och sprida sitt ljus. Han skulle ha berikat med sitt sätt att vara.
Nu har fyra år passerat och det står klart för mig att han fortfarande ger. Det har inte tagit slut. När man möter en människa som så tydligt förändrar ens liv, tar inte detta slut bara för att det inte går att beröra varandra fysiskt längre. Vi kom tillsammans för 22 år sedan och så kommer det att fortsätta vara.
Idag ska vi ta farväl till askan från hans kropp. Det kommer att ske i kretsen av nära släktingar ute på fjärden.
Senare på kvällen, kl 18.00 är våra vänner välkomna. Vi kommer att skicka upp ljuslyktor, tända ljus och fika tillsammans i klubbstugan i Kåge hamn.
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom"
L Winnerbäck
Älskade Marcus. Vi saknar dig så.
In memoriam, Norran den 20 januari 2012.
Tänd gärna ett digitalt ljus för Marcus idag! Klicka på Tänd ett ljus
Isläget
Vår vän Per Landström håller oss uppdaterad om förhållandena ute på Kågefjärden. Något vi är mycket tacksamma över. Går även att följa på den här länken. (Klicka sedan på Islogg till vänster i menyn).
Om det inte finns en is som bär på fredag har vi fått löfte av vänner på Sjöfartsverket att få hjälp. Vad gjorde man utan hjälpsamma människor? Det skulle förmodligen vara mycket krångligt att leva. Det uppstår också en önskan om att hjälpa tillbaka.
Det som ovan nämnts är praktiska göromål. När det gäller alla känslor som rör sig inom oss inför årsdag och urnnedsänkning kan det vara så mycket svårare att sortera. Någonstans finns en vila i allt det praktiska. Att praktiskt få jobba sig fram till en hanterlig lösning. På något som egentligen inte alls går att lösa.
Ord blir små, räcker inte ända fram. Allt var vackrare när du var här Marcus.
Per Landströms bild från den 13 januari 2012. Ute på olycksplatsen.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
22 år
Den fina lilla gosse jag fick hålla i mina armar skulle alltid komma att påverka mitt liv. Mitt och många andras. Elden som brann den natten blev lika varm som all den kärlek han delade med sig av. På så sätt är vi väldigt lyckligt lottade.
En av hans barndsomsvänner gav oss en tavla där det stod: "Don't cry because it's over... Smile because it happened." Orden är skrivna av Gabriel Garcia Marquez, och de stämmer så bra, även om det tog tid att kunna tänka så. Men det är vackert att nu kunna le då jag tänker på Marcus. Le och känna värmen inombords.
Inom oss är vi alltid tillsammans. Under 22 år har det varit så, och jag är övertygad om att det fortsätter.
Marcus ute i en kanot, 2007.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
2012
Nu är det nytt år och vi skriver 2012. I media diskuteras nyårslöften och hurvida de kommer att hållas eller inte. Det kan nog vara bra med nya avstamp, men jag tror att för oss som upplevt hårda smällar i livet ses framtiden med en viss försiktighet. Entusiasm och realism går liksom hand i hand. Var glad åt de glada stunderna, brukar jag tänka. Låt dessa stunder ta den allra största platsen.
Igår kväll hade vi en fantastiskt glad stund här hemma. Marcus kompisar kom hit och fikade hos oss. Med kort varsel var det flera stycken av dem som hade tid och möjlighet. Det är en stor glädje att de så gärna kommer, tar sig tid, berättar om sina liv och så gärna tar del av vad vi berättar om Marcus. Att få höra att det var en efterlängtad stund att få komma hem till oss. Det är ett exempel på en glad stund att bära med sig.
Ett nytt liv tillsammans med det liv som är. Önskar er ett gott 2012.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
God Jul alla!
Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.
Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!
Ha det fint alla goda vänner!
Julen 2007 0ch 2010.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tre år och elva månader
Om en månad, den 20 januari 2012, är det fyra år sedan vår Marcus miste sitt liv. Vi har kommit fram till att askan efter hans kropp ska få finnas i havet. Det hav som omsluter hela vår jord. Den plats dit vi vant oss att gå.
Eftersom inte hela hans kropp är funnen känns beslutet som det enda möjliga. Askan och de delar som inte är funna ska få vila på samma ställe.
Jag tänker på alla lyckliga jular vi upplevt. För några dagar sedan skickade min systerdotter en bild från en av dessa jular. Marcus som kramar om tomten och en bild som lyser av den glädje som vi hade den här fina julen. Det går att glädjas åt goda minnen även om man inte kan få stunderna tillbaka. Längtan och saknad är inget hinder för att glädjen ska få lysa. Det är känslor som ligger så nära varandra.
En glad Marcus kramar om tomten.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tankar efter en begravning
Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.
Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.
Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.
Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.
Gunillas kista i Yngsjö kapell.
Blommorna på hennes gravplats i Åhus.
Middag i god släktgemenskap.
Sopplunch ute vid havet.
Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
På väg mot en begravning
Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.
Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.
Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.
Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.
Så underbart livet kan vara ibland.
Gunilla, mamma Maj och jag.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
